Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laokoon och hans söner, antik marmorgrupp i Vatikanska museet, Rom. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
delsen af dessa ord - och frågan kan väl än i dag
icke anses afgjord. Den är dock ganska vigtig i
konsthistoriskt hänseende. Det gäller här mera än
blotta öfversättningen af trenne ord hos en latinsk
författare, det gäller nämnligen att bestämma,
till hvilken tid vi rättast hafva att hänföra en så
betydande konstskapelse som Laokoongruppen. Är denna
ett grekiskt verk från grekisk tid, från tiden mellan
Alexander och Augustus? Eller är den ett verk från
den romerska kejsartiden, från Titi tid, om också
arbetad af grekiska konstnärer? Kan Titi tid tänkas
i konstnärligt hänseende stå så högt, att den kunnat
frambringa ett sådant verk som Laokoon? Med afseende
på gruppens utförande, på den tekniska virtuositeten,
möter väl der vid lag intet hinder, men med afseende
på hvad väsentligare är, på sjelfva kompositionen? -
Ännu i dag dela sig i denna fråga de konstlärda
i två motsatta läger. Allt beror på uppfattningen
af Plinii ord »de consilii sententia» *- en fras,
som tillhör den tidens officiella kanslistil och
närmast skulle vara att öfversatta med: »enligt
rådets beslut». Äro nu dessa ord att taga efter
bokstafven, så har Plinius menat, att Laokoongruppen
blifvit, »enligt rådets beslut», utförd af de tre
rhodiskä konstnärerna, att dessa alltså på officiell
beställning arbetat den för Titi palats. Gruppen måste
då naturligtvis, så till komposition som utförande,
tillhöra Titi tid. Så ligger också närmast till
hands att antaga, så gifver det plinianska stället
på mest osökt sätt en god mening. Men man har å
andra sidan med fullt skäl anmärkt deremot, att
embetsverk icke komponera konstverk, helst ett af
så invecklad natur som Laokoongruppen, en tanke,
som omöjligen annorstädes kan hafva sitt ursprung,
än i en stor konstnärs inspirerade fantasi. Om det
vore fråga om en kejserlig eller guda-staty eller
förevigandet af en samtida historisk händelse,
möter intet hinder för sannolikheten af en sådan
officiell beställning, men för en Laokoon saknades,
väl icke i Grekland, men i Rom, alla anledningar. För
att undgå denna orimlighet, har man föreslagit att
tolka »consilium» såsom ett särskildt embetsverk för
de kejserliga palatsens inredning och konstnärliga
utsmyckande - men antagandet af ett dylikt »smakråd»
lär väl föga förbättra saken. A motsatt sida anser
man, att Plinius här användt den från kanslistilen
lånade frasen bildligt och halft skämtsamt, såsom
det kanske ofta i den tidens konversationsspråk
inom Roms högre, mer eller mindre »politiska»,
kretsar skedde - här tillämpad på konstnärernas
samarbete vid utförandet af gruppen. Den skulle då
lämpligast öfver-sättas med: »efter gemensamt bestämd
plan». Dervid skulle naturligtvis inga hinder möta
att anse gruppen såsom ett verk af Diadocherperioden
(tiden mellan Alexander och Augustus), hvartill den
också till sin inre konstnärliga karaktär närmast
hör. Som ett verk från Titi tid skulle den dock alltid
intaga en svårförklarlig undantagsställning. Om man
besinnar Plinii ofta nog framträdande affekteradt
eleganta nonchalance i stilen (han är minst lika
mycket hofman som lärd), så synes det åtminstone oss,
som om detta sätt att lösa frågan vore det enklaste
och naturligaste.
Yi anse alltså som det sannolikaste, att gruppens
konstnärer tillhörde den berömda bildhuggarskola, som
i tiden mellan Alexander och Augustus blomstrade på
den rika ön Rhodos. Om det egendomliga skaplynnet
hos denna skola och den dermed nära befryndade
i Tralles gifva oss Laokoongruppen och den
Farnesiska tjuren (afbildad sid. 149) ett godt
begrepp. Dessa båda grupper erbjuda för öfrigt flera
jämnförelsepunkter. Ej nog, att båda höra till de
mest väldiga och mest figurrika antika frigrupper,
som hittills blifvit funna - ej nog, att båda blifvit
funna i eller i närheten af romerska termanläggningar
ungefär samtidigt (med blott fyrtio års mellantid)
- ej nog, att de äro skapelser från ungefär samma
tid (tiden från Alexander till Augustus) och af
beslägtade, närgränsande konstskolor - det är också
samma anda, som uttalar sig i båda: en böjelse
för högsta grad af patos, för våldsamma rörelser
och för ögonblicklighet (momentaneitet), parad med
högt uppdrifven teknisk virtuositet. Båda fota sig
tvifvelsutan på tragedier (numera förlorade), den ena
af Sofokles, den andra af Euripides - båda framställa
katastrofen af en
Gipsafgjutning i Stockholins nationalmuseum, öfra
vestibylen.
tragisk handling, som dock är af en mera fysisk,
än psykisk art.
Men der finnas också karaktäristiska olikheter. Den
Farnesiska tjuren är beräknad på att kunna ses
allsidigt, liksom den också i Caracallas termer hade
sin plats i hufvudsalens midt; Laokoon åter är afsedd
att endast ses från en sida, framifrån, gruppen är
påtagligen komponerad för en nisch. Genom sin rika
gruppering af figurerna och genom sitt öfver-lastande
med hvarjehanda biverk får den förra en karaktär,
som spelar öfver i det pittoreska; - i den senare
åter griper allt naturnödvändigt in i hvartannat. I
den förra är det en djerf, ja, vild fantasi, som är
förherskande; - i den senare deremot en fin beräkning,
en vis afvägning. För att styrka detta, kan det vara
nog att påpeka, huru å Laokoongruppen bifigurerna äro
hållna i en i förhållande till hufvudfiguren mindre
skala, än hvad naturen rätteligen skulle fordra,
samt huru Laokoon och den mindre sonen blifvit
genom altarets två trappsteg något höjda öfver den
större sonens ståndpunkt, allt för att få den vackra,
kraftigt betonade och dock fria pyramidalform, som
utgör en af gruppens förnämsta skönheter; - huru
figurerna öfverallt äro väl åtskilda, ingenstädes
hänga ihop, men ändå genom ormarnas vindlingar
och knutar hopflätas till ett olösligt helt; -
huru ormarna likaså ingenstädes korsa hvarandra; -
huru å alla tre figurerna hufvud och bål ännu lemnats
fria och endast ben och armar omsnärjts, hvarigenom
konstnärerna dels undgått att betona fullständig
hjelplöshet, hvilket blott skulle öka det gräsliga
i intrycket deraf och för öfrigt föra kompositionen
utöfver det skönas gräns (det är nu icke kraften
sjelf, som blifvit tillintetgjord, utan endast
kraftens verktyg, som blifvit hämmade och bundna)
- och dels genialiskt på detta sätt vetat inlägga
något afsigtligt i ormarnas rörelser, så att de rent
af tyckas medvetna om, att de här endast handla på
uppdrag af en högre makt.
En jämnförelse med en tredje berömd antik grupp, Niobe
med sina barn, i florentiska Uffiziermuseet *, ligger
också nära till hands, men vi hafva kanske allt för
länge tagit läsarens rpp-märksamhet i anspråk. Det må
dock anmärkas, att vid denna jämnförelse blir Laokoon
den som förlorar. Ett af hufvudskälen härtill är, att
vi i Niobe se framstäldt ett rent själsligt lidande,
intresset blir derför här, i motsats mot de båda
andra grupperna, mera psykiskt än fysiskt.
I Niobe och Laokoon har den antika konsten gifvit
oss tvännö apoteoser af lidandet, i den förra
själslidandet i dess högsta potens - ty hvad kan väl
öfvergå en mors lidande, som ser alla sina fjorton
barn falla döende rundt omkring sig? - och i den
senare kroppens lidande i dess högsta potens, i en
qvalfull dödskamp. De båda grupperna bilda i detta
hänseende hvarandras motstycken. Man har visserligen
sökt, att åt Laokoon rädda ett visst mått af psykisk
betydelse, man har tyckt sig i hans anletsdrag
läsa en själens kamp mot den kroppsliga smärtan,
ja, till och med en presterligt from undergifvenhet
under den gudomliga vreden. , För vår del hafva vi
ej kunnat finna något sådant. Hvad vi kunnat läsa
deri, är uteslutande en dödskampens förtviflan. I
dödens ögonblick finnas till och med, efter vårt
förmenande, icke sönerna till för honom, han har
nog att göra med sig sjelf. Härmed sammanhänger den
nu mer än sekelgamla frågan, om Laokoon »skriker»
eller icke? För vår del anse vi oss derpå kunna
tryggt svara: ja. »Det är ingalunda en beklämd suck,
som man påstått, det är samma, högljudda, fulltoniga
verop, som greken i sin teater var van att höra från
den lidande Filoktetes’, den rasande Herkules’, den
döende Agamemnons läppar» - ja, äfven från den döende
Laokoons, ty, om också i Sofokles’ förlorade tragedi
med detta namn icke Laokoons dödskamp framställdes
på scenen (sådant undvek den grekiska tragedien),
så hördes dock helt säkert der bakom samma dödsskri,
som vi här se förevigadt i marmorn. »I hans höghvälfda
bröst, hans uppresta, tillbakakastade hufvud med de
öppnade läpparna sträfvar allt våldsamt uppåt och
kämpar efter ljus och luft . . . Läpparna öppna sig
för en smärta, som med hvarje plågad varelses fulla
rätt ljudligt söker gifva sig luft» (Feuerbach).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
