Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En karolins berättelser om. sina öden.
Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg.
X. Omsider åter i svenska liögqvarteret. - Godt
bemötande. - Slnt.
[u vill jag slutligen tala något om min son, som
med mig blifvit fången och sett mig af en rysk
dragon föras till högkvarteret. Dagen derpå blefvo
alla svenska fångar samlade, för att öfverses
af ryske fältmarskalken Lascy, då min son säkert
hoppades att få se mig och om mitt tillstånd göra
sig underkunnig. Såsom han sedan vid sin hemkomst
ur fångenskapen berättade, hade han, då han bland
fångarna saknade mig, blifvit som halft ursinnig
och omsider brustit ut i förskräckligt gråtande och
lamenterande, så att en sten kunde blifvit bevekt till
medlidande. Då ryske fältmarskalken det bemärkte,
frågade han honom, »hvarför han så grufveligen grät
och jämrade sig. Om det vore derför, att han var
fången, skulle han veta, att han vore fånge under en
kristelig potentat, hvarest han skulle blifva honett
och med kristlig barmhertighet behandlad».
Min son svarade då, att han väl visste och i sin
olycka höll det för en lycka, att han fallit i en
kristlig fiendes våld, men det som smärtade honom
vore, att han, som måst på slagfältet se sin broder
sätta lifvet till, nu äfven saknade sin fångne fader,
som af en rysk dragon skulle föras till högqvarteret,
att såsom svårt blesserad blifva förbunden, men nu
ibland fångarna intet stode att återfinna, och utan
tvifvel blifvit massakrerad. Fältmarskalken klappade
honom då vänligt på axeln och bad honom gifva sig
tillfreds; de, som redan voro döda, kunde han dock
intet återkalla; men han, för sin del, skulle ingen
nöd lida; frågade honom derpå hvad han var och af hvad
charge lians fader och broder varit, då han berättade,
det han vore fältväbel, hans slagne broder sergeant
och hans nu saknade fader kapten, som lemnat en fattig
enka med nio hemmavarande barn efter sig. Då kommo
tårar i den gode, gamle mannens ögon och han vände
sig bort och började tala med en närstående rysk
officer, som fick befallning att uppföra min son
på förteckningen öfver högre officerare, så att han
sedan slapp att vara bland de gemena, hvilket andra
underofficerare måste hålla till godo med.
Jag lemnar nu honom att undergå sitt öde, som var
att föras in i Ryssland och af bida Guds nådiga
hjelpostund. Jag går till mitt löfpalats igen,
der jag på mina knän under bittra tårar anropade
den gode guden om hans faderliga beskydd, så att
jag ej måtte åter råka i fiendens händer. . Härmed
tillbragte jag dagen tills det började mörkna, då jag
å nyo tänkte på uppbrott, för att under natten komma
längre bort från fienden, af hvilken jag hela dagen
hörde gny och buller. Jag begaf mig således åter ut
att vandra på Guds försyn, utan att veta om det bar
af till Ryssland eller svenska Finland. Kort sagdt:
på detta sätt tillbragte jag nätterna, ty om dagarna
måste jag gömma mig i skogarna och ligga stilla intill
torsdagsaftonen, då jag intet buller hörde; beslöt
mig för den skull att krypa fram ur skogen och upp på
en sandhög, som var med stora träd bevuxen. Här hade
jag en temlig utsigt omkring, men fick snart se mer än
jag ville, ty på andra sidan om sandhögen låg en gård,
som var full med ryssar. Jag blef helt bäfvande och
tog min tillflykt åt skogen igen, men hann knappast
dit, förrän jag hörde ett gny af hästar och folk,
då jag kastade mig in i en tjock buske och blef der
liggande orörlig, och var det min lycka, att det redan
var något skumt, ty en stig gick just förbi snåret,
der jag låg, på hvilken kommo i sporrsträck tre ryska
dragoner, hvilka hade sett mig, sägande emellan sig:
»denna stigen följer han, låt oss skynda, så få vi
honom nog fatt»; och redo sålunda mig förbi. Men jag,
som fruktade att flera kommo efter, tordes inte röra
mig mer än en sten; efter en halftimmes förlopp kommo
de samma väg tillbaka, och då var det redan mörkt.
Jag dröjde nu ej länge, förr än jag åter sökte
min säkerhet uti skogen och undkom sålunda dessa
förföljare; samkade
nu alla mina krafter, för att fortsätta min vandring
under natten i en annan kosa, som efter mitt tycke
skulle leda mig öfver åt svenska sidan, hvartill
jag fått anledning, då jag från sandhögen fått
se fasliga rökar efter byar, hvilka fienden vid
öfvergifvandet uppbrännt. Dessa rökar tog jag nu
till ledare och marscherade om natten så starkt,
att jag i dagningen kom fram på landsvägen, en och
en half mil från Willmanstrand, närmare åt svenska
högqvarteret Qvarnby, men var då så utmattad, att
jag intet mera förmådde, utan måste gå af vägen in
åt skogen för att hvila. Till min stora häpenhet
mötte jag der en finsk bonde, som dock lyckligtvis
var svensk undersåte, hvilket jag likväl ej var rätt
säker om, men tordes intet låta märka någon rädsla,
utan talade honom helt frimodigt till: »Jag förmärker,
att du är svensk undersåte» (det han ock bejakade),
»ty skall det nu vara din pligt, att visa mig rätta
vägen till vårt läger vid Matilla, som lär vara vid
pass två mil härifrån, då du vid framkomsten skall
få en hederlig vedergällning, men för all ting,
att du för mig en säker väg, att jag icke må råka
i fiendens händer!» Han svarade: »För fienden är nu
intet mer att frukta, ty de hafva mangrannt aftågat
till Viborg, och kan du gerna gå stora landsvägen,
då ingen vägvisare behöfves.»
Jag trodde mannen, emedan han sin berättelse med en
dyr ed bekräftade. Han förde mig ut till landsvägen
och tog afsked, hvilket ej var mig emot. Jag beklagade
mig öfver, att jag allt sedan söndagsmorgonen ej fått
någon mat, då han sade, att om jag ville följa honom
en half mil in i skogen, dit han för fienden flyktat
undan med sina kreatur och matvaror, så skulle jag
få mat. Men denna marsch stod mig intet an, utan jag
tackade honom och begaf mig på vandring igen. Jag
hade gått tre fjerdedels mil med många hviloställen,
då jag blef varse en sergeant, en trumslagare och sju
karelska dragoner till häst, hvilka kommo fram från en
skogsväg; de hade hållit sig undan i skogen och sökte
nu till högqvarteret. Sedan jag frågat dem, hvarifrån
de kommo och hvart de ämnade sig, måste jag ock- göra
dem besked, hvem jag var, och bad dem, efter de alle
voro beridna, att de ville hjelpa mig fort med sig,
emedan jag var så utmattad, att jag intet mer förmådde
komma ur stället. Sergeanten, vid namn Lundstedt,
som kände mitt namn, men ej min person, var härtill
helt villig, gaf mig sin egen häst, tog sjelf en af
dragonernas och lät två af dem sitta upp på samma
häst, samt förde mig sålunda med sig till högqvarteret
Qvarnby, dit vi anlände klockan elfva på qvällen.
Der träffade jag först löjtnant Ehrensvärd vid
artilleriet, som hos generallöjtnanten von Buddenbrock
förrättade adju-tantstjensten. Han anmälde mig hos
generalen och fick befallning att inlogera mig i sitt
qvarter samt hemta regementsfält-skären Niffer, som
strax skulle förbinda mig och göra hvad han förmådde
till min vederqvickelse; generalen sjelf ville komma
till mig på morgonen. Detta blef nu allt verkstäldt,
fältskären infann sig och så godt, som ske kunde,
förband mig. Jag, som från söndagsmorgonen till
fredagsaftonen intet annat än vatten smakat, kände
dock icke någon hunger, men var med en stor matthet
besvärad, så att jag ingenting annat begärde, än
att få hvila, hvartill denne berömlige och mycket
ömsinte herr Ehrensvärd ock förhjelpte mig, i det
han lemnade mig sin säng och lät afkläda mig, då
vid stöflars och strumpors afdragande all huden af
fötterna medföljde, hvarpå han försåg mig med rent
linne och halp mig till sängs samt räckte mig ett
spetsglas renskt vin och en färsk hvetesemla, hvaraf
jag näppeligen förmådde hälften förtära. Jag vaknade
först klockan nio på morgonen, då fältskären infann
sig med sina instrumenter för att undersöka om kulan
kunde utskrufvas, men det var fåfängt. Hon måste
lemnas till framtiden och sitter ännu qvar, ehuru
tid efter annan åtta benstycken blifvit ur armbågen
utbrutna, med hvad pina, det behöfver jag intet nämna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
