- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
370

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Stigbergsliden. Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370

"–––med långa steg åt Stigbergsliden hasta,

Fast högar utaf smuts på halfva benen stå."

Och länge förblef det här i samma skick. Först i
slutet af 1840-talet randades för de trafikerande
en bättre dag. Man kom då’under fund med, att
Stigbergsliden var för brant och borde omläggas. Ett
bolag bildades, och arbetsplan uppgjordes i en mycket
storartad skala. Enligt denna började man ända nere
vid den punkt, der Breda och Smala vägarna sammanlöpa,
göra en påfyllning af sten och grus, hvilken sedermera
skulle på sidan om den gamla krokiga liden dragas ända
upp till backens öfversta ända. Denna skulle derigenom
visserligen komma att blifva ungefär dubbelt så lång
som förut, men deremot så mycket mindre brant. På
det att trafikleden till den mellan Stigbergsliden
och elfven belägna Ballastkajen ej skulle afstängas,
beredde man sig att under den nya chaussen anbringa
ett eller flera hvalf, af hvilka man tillika skulle
förskaffa sig en god årlig inkomst genom att derinvid
anlägga och uthyra små butiker. Arbetet bedrefs mycket
raskt, och år 1853 fram på sommaren tycktes det vara
nära sin fullbordan. Åtskilliga personer funnos dock,
som påstodo, att här gått allt för slarfvigt till,
att den nya vägen ej fått tillräckligt fäste på den
sneda bergsluttningen och att den troligen förr eller
senare skulle rasa ned. Utförandet fortgick emellertid
på samma sätt som förut, och arbetscheferna visade
sig mycket säkra på sin sak.

Men en dag observerade de, som bodde åt sjösidan,
djupt nedom och tätt invid den nyuppförda chaussen,
att dörrarna i deras boningshus ej kunde såsom
vanligt stängas, och då man på aftonen skulle gå till
sängs, yttrade en af husägarna till sin fru: "Jag
vet inte huru det är fatt-, det knäpper i knutarna
alldeles som i ett nytt hus.» - Emellertid fäste
man ej vidare afseende dervid, utan lade sig i god
ro att sofva. Men inemot midnatt blef det annat af;
man blef då plötsligen väckt af ett egendomligt,
doft buller, dörrarna gingo upp och alla fönster
blefvo inslagna; huset darrade på sin grund, så att
man i första förskräckelsen väntade att det skulle
störta omkull, och några gamla fruntimmer trodde
att yttersta dommen var kommen. Men sedan man åter
lugnat sig något, fann man vid en blick utåt, att
det yar Stigbergsliden, som hade rasat; man såg
å dess midt en sänkning af omkring sex fots djup
och der nedanför, mellan den ursprungliga grunden
och de vid Ballastkajen belägna byggnaderna, en
ofantlig massa sten och jord, hvilken med sådan kraft
trängt på, att det ena boningshuset blifvit lyftadt
nära två fot från sin rätta plats. Detta olycksfall
beredde vägbolaget en förlust af öfver 40,000 kronor,
hvilken summa den trafikerande allmänheten sedermera
i andra hand fick betala i form af drygt tilltagna
bom-penningar, som ända intill sommaren 1871 måste
erläggas af hvarje vägfarande, som här for fram. Men
så blef också liden efter det stora raset försatt i
ett utmärkt skick och har i öfver tjugo år hållit sig
uppe, ehuru olycksprofeter funnits, sorn förutspått,
att den ännu en gång skulle komma att rasa.

Stigbergsliden omläggning blef signalen till
ytterligare väg-förbättringar, så att hela den långa
passagen ifrån vestra ändpunkten af stadens nya alle
ända till Klippan - en af Ma-jornas yttersta punkter -
ifrån att hafva varit en af de sämsta farleder, man
kunnat begagna, nu i stället är en af de allra bästa.

Men hvilka förändringar i byggnadsväg hafva icke dessa
förstäder, hvilkas föreningsband Stigbergsliden är,
efterhand och synnerligast i de sista årtiondena
undergått!

Om förstaden Masthugget, hvaraf illustrationen
framställer en del, yttrar Eric Cederbourg redan år
1739 bland annat, att denna "terräng och plats nu i
dessa närmare åren är med mycket nätta och propre
trähus väl bebyggd, som ock med många härliga och
sköna trädgårdar utsirad». Men omkring åttio år
derefter skulle denna stadsdel komma att undergå sin

första stora förvandling. Det var år 1821. Söndagen
den 12 Augusti befann sig då en hel hop folk på
den så kallade Segerlindska, numera gamla, teatern,
der af Åbergssonska truppen »Hamlet» för tillfället
gafs. Men innan man hunnit se detta skådespel till
slut, hördes ropet »elden är lös», och genast skyndade
alla, under den största trängsel, ut. Hela stadens
befolkning var snart i rörelse. »Masthugget brinner!»
hördes det från flera håll, och ditåt rusade nu
tusentals menniskor. Alla de stadens platser, från
hvilka en friare utsigt erbjöd sig, voro inom få
minuter upptagna af nyfikna åskådare, och uppifrån
Stigbergsliden sågs en väldig folkström, hvaribland
flera hundratal af Majornas hurtiga sjömän, i rörelse
mot brandstället. I Gavinska hamnen, helt nära
nyssnämnda lid, hade elden först utbrutit, och den
spred sig härifrån med en förvånande hastighet. Någon
frivillig brandkår fanns då ännu icke till, och då
stadens sprutor sent om sider anlände, hade elden
redan gripit så omkring sig i brädgårdar och hus,
att man ej i någon betydligare mån kunde hämma
dess framfart. Lågorna belyste nejden vidt omkring;
Masthuggsbergen med sina spridda kojor, rivieret med
sina fartyg, hela Hisingslandet voro omflutna af ett
sådant ljushaf, att man der lika lätt som midt på
dagen kunde skönja föremålen. Och hvilket larm och
skri, och hvilken förfärlig trängsel ägde ej rum på,
de smala gatorna eller vägarna! - Bergningsarbetet
bedrefs lika illa som släckningsarbetet. Dyrbara
möbler, speglar och väggur kastades genom fönstren
handlöst ned på marken, och mångens tillhörigheter
blefvo af annan person »bergade» och ägaren för alltid
undanhållna. ’ Innan morgonen den 13 Augusti uppgick,
lågo nitio-åtta hus, jämte en ofantlig mängd af
hamnarnas trävaror, i aska, och många hundra menniskor
voro husvilla eller - utplundrade.

På 1830- och 50-talen afbrann åter en god del af
de förut skonade husen i Masthugget, och 1859 på
sommaren utbröt sent på qvällen en eldsvåda, som
kom att jämna tre-tiotre hus med jorden. Och det var
inga småhus, som denna olycka förnämligast drabbade,
utan till största delen riktiga träslott. Men efter
alla dessa hemsökelser började man ändtligen att,
i stället för de gamla trähusen, uppföra det ena
prydliga stenhuset efter det andra.

Åtminstone framstår då i sin fördelaktigaste dager
kyrkan der nere på Stigbergsåsens sluttning. Denna
har ej länge der stått som ’en prydnad; ty först på
1860-talet blef den påtänkt och uppförd. Dessförinnan
hade man ej på många år haft något tempel i
Stigbergslidens närhet; för några och femtio år sedan
qvarstod, ännu på ett par hundra steg derifrån, strax
uppom Bläsliden, den så kallade Amiralitetskyrkan - en
stor rödmålad korskyrka af trä, med fyrkantigt torn,
två ringklockor och ett åttastämmigt orgelverk; men
denna nedbrann 1819, och derefter hade man här, under
en lång följd af år, intet Guds hus i grannskapet. Men
så blef fråga ändtligen väckt om att grundlägga ett
sådant, och flera för saken intresserade män lemnade
till den nya byggnaden rikliga bidrag. En af dessa var
den gamle hedersmannen, handlanden Simon Ahrenberg,
som inom Göteborgs samhälle länge varit känd för sin
redbarhet och sitt egendomliga väsen. Det berättas om
honom, att han, då en lista cirkulerade för teckning
af bidrag till den nya kyrkobyggnaden, först ut-lofvat
blott 1,100 riksdaler, men i distraktion skrifvit
11,000 och att han, gjord uppmärksam härpå, helt
lugnt svarat: »Hvad jag hafver skrifvit, det hafver
jag skrifvit», hvarefter det tecknade beloppet
utan vidare omständigheter blef utbetaladt. När
den enkle, flärdfrie mannen, för såväl denna som
åtskilliga andra bidrag till allmännyttiga ändamål,
sedermera fick emottaga en vasastjerna, säges han
hafva stoppat denna i ena frackfickan med de orden:
»Tackar mjukast - mjukast; - kan bli mera - mera!»
- Mer gaf han ock, hvilket dock icke här är på sin
plats att närmare omorda.

Maximilian Axelson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:37 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free