Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susanna Kalms julafton. Skiss af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvalms julafton.
Skiss af Sylvia.
I.
fusanna hade så godt som vuxit upp i en krogstuga. Hon
hade som harn sprungit mellan köket och serve*
ringsdisken samt hållit sin mor i kjorteln. Månget
groft ord och mången ed hade träffat hennes unga
öron, hennes ögon luide sett månget rått uppträde-,
lasten, orgierna, på hvilka hennes far, gästgifvaren,
samlat sina penningar, hade liksom uppfyllt luften
omkring henne med en atmosfer af sprithaltiga varor,
och hon hade insupit den, utan att synas besmittad.
Hon hade allt ifrån barndommen varit af en tankfull
natur, hennes mor hade ofta funnit henne med ansigtet
gömdt i händerna, men om man frågade henne, hvad hon
funderade på, skakade hon blott sitt hufvud. Kanske
visste hon det icke rätt sjelf, hon sade blott,
att hon kände en tyngd öfver bröstet. Hon fick
allt, hvad hon pekade på, och mången tyckte, att
hon hade stor orsak att skratta mot hela verlden,
men andra funnos också, som stötte hvarandra i sidan
och gåfvo hvarandra tecken, liksom af något hemligt
förstånd. Måhända kom tyngden af någon skrämsel,
som icke precist träffat henne, utan modern kort
innan flickan blef född, och så hviskades det, att
man hade hört glunkas förr, att gästgifvaren Kalms
hustru nog hade haft orsak att blifva förfärad. Det
måtte med en viss sak hafva varit huru som helst, på
ett eller annat sätt, både si och så, men så mycket
kom man öfverens om, att i vissa kritiska ögonblick,
till exempel då maa måste muta ned någon sak, som
illa anstod en och annan, vore det godt att äga
mynt, hvilket vid påkommet tillfälle hade förmåga
att förvandla de seende till blinda och de hörande
till döfva.
Hvad folks prat beträffar, gick herr Kalm temligen
oberörd sin bana fram. Han hade en rik mans hela
värdighet, och det fanns nog icke någon, som vågade
för honom högt upprepa, hvad han kanske hviskat. Att
Kalms hustru icke just upplefde några glädjedagar,
det kände man för säkert, och när hon en vacker dag
låg blek och kall i sin kista, undrade man icke stort
derpå. Hon hade ju knappast haft en helsodag efter
olyckan med Bengt Larsson, och om han blef skjuten
af våda eller med afsigt, det visste herr Kalm bäst,
då det varit han, som lossat skottet.
Detta var en mörk och outredd tilldragelse, och
berättelsen härom hade dunkelt och oklart träffat
Susanna, den hade följt henne som en skugga och hade
redan från den tid, då hon sprang omkring och höll
i sin moders kjortel,, lagt snö på hennes kinder. I
skumrasket satt hon mången gång, och rysande tyckte
hon sig se, huru en blek och blodig man låg vid
hennes fötter. Hon hade då dragit Bengt Larssons
dotter, Olena, till sig och ångestfullt kysst hennes
kinder. Den döde mannens dotter, som blott var ett
år äldre än Susanna, hade allt ifrån den förfärliga
olycksdagen varit i herr Kalms hus. Det fanns icke
någon, som kunde säga annat, än att Olena blefve väl
behandlad på gästgifvaregården. Herr Kalm, som var en
hetlefrad man, talade aldrig i vredesmod till henne;
fru Kairu, som i lifstiden varit en tålig och mild
varelse, hade på dödsbädden åla,gt Susanna, att visa
sig god mot fostersystern, ty man kunde icke nog
afbörda sin skuld mot henne, och gästgifvaredottern
gaf henne icke allenast hälften af den husmoderliga
värdigheten, utan hon, fastän betydligt klenare
byggd, iklädde sig en tjenarinnas skepnad för att
taga hälften af bördan med Olena vid månget tungt
arbete samt mottog icke en gåfva, den hon ej delade
lika med henne.
Susanna var vacker. Icke någon kunde vara hågad
att göra ett motsatt påstående. Hon var vacker och
nitton år. Hon hade en vana att bära sitt hufvud lätt
framåtlutad^ och en fin blekhet låg på hennes kinder,
i synnerhet nu i löfsalem denna söndagsqväll.
Det var just i solnedgången. Ett gyllene skimmer låg
Öfver gästgifvaregårdens fönster och gaf den gamla,
gulmålade byggningen ett gladt och nästan hemtr3fligt
utseende. Blommorna på rabatterna hade ett förhöjftt
färgskimmer, och till och med rispinnarna i ärtåkern,
som låg tätt utmed löfsalen och stängde utsigten samt
gjorde den liksom till en liten verld
för sig, ja, till och med det torkade riset
hade en gulaktig färgton, och de små slingrande
ärtblommorna lyste vidt omkring. Några hvitmålade
bord voro utsatta i trädgården till resande gästers
beqvämlighet, i händelse de under väntan på skjuts
skulle föredraga den fria luften framför den qväfva
gästgifvaresalen. Eesande voro dock icke synliga,
men vid ett af borden presiderade i detta ögonblick
en ung man, klädd i rund hatt och en grönaktig
bonjour. Denne herre hade en butelj öl och ett glas
framför sig samt höll för sina läppar en flöjt, på
hvilken han blåste en munter vals. Ett stycke från
den musikaliske kavaljeren - ortens landt-handlare
och en riktigt fin herre i mångens tycke - höllo sig
några af bygdens unga män, sysselsatta med att svänga
fram och tillbaka en slänggunga, och medan de högljudt
pratade och skrattade, flögo deras blickar spanande
omkring. Kanske sågo de sig om efter husets qvinnor,
ty der fanns mer än en, och Olena visade i denna stund
sitt skrattande ansigte i ett öppnadt gafvelfönster.
Öfverallt var det idel trefnad, munterhet och nöje.
Något j af den klara sommardagen tycktes ligga
öfver alla sinnen, och j man ropade åt Olena:
»Kom ned till oss, kom ned till gungan!» Men flickan
skakade sitt hufvud, och fastän ungdomslusten spratt
i hvar åder på henne, sökte hon visa ett allvarligt
utseende. »Nej», sade hon, »jag har icke lust,
ni gungade sist, så att jag höll på att flyga upp
till skyarna.»
Landthandlaren tog flöjten från läpparna och menade,
att »en himmelsfärd just kunde anstå, en sådan engel
som hon». »Åh, så artigt!» Glädtigheten tittade fram
ur hennes ögonvrår, myste i hennes mungipor och gömde
sig i kindens gropar. »Kom hit ned och sitt hos mig!»
»Jag håller mig hellre här uppe, här är jag närmare
himmelen och englaskaran, som jag tillhör.»
»Ni tar himmelen med er, hvart ni går», genmälde
den artige herr Lagervall och gjorde en liten löpning
pä sin flöjt. Olena böjde sig skrattande ut genom
fönstret. Det såg ut, som om hon icke hade något
emot att låta beundra sig.
Nu smällde en piska, rullandet af vagnshjul hördes,
ett rop efter hållkarlen höjdes och de gungande
karlarna och den spelande bygdsprätten, ja, till och
med Olena, drogo sig åt gårdssidan, för att skärskåda
den resande.
Blott Susanna satt stilla qvar i löfsalen. Skuggan i
hennes lif drog förbi hennes själ och gaf en liljefärg
åt hennes kinder. Hon tänkte på de ord, hon hört
om hennes fars förhållande till Bengt Larsson.
Det var liksom om den vackra Sommarqvällen förde
detta minne fram till henne. En sådan qväll
hade det mörka dådet skett, och härtill Var dagen
en årsdag. Men icke tycktes herr Kalm tänka derpå,
der han, med händerna instuckna i rockfickorna,
stod och kikade utåt gården, och ej heller Olena,
der hon höll sig på vindstrappan och bytte skämtfulla
ord med herr Lagervall. Blott Susanna satt stilla,
med ögonen fulla af tårar och gret öfver en sorg,
som icke var hennes egen, gret öfver en annans synd,
som qvalde hennes sinne, ett kors, som tyngde hennes
unga skuldror - och så, jämte en innerlig åtrå att
kunna godtgöra, drog ett efter annat af det förflutna,
hvilket kommit som en hörsaga till henne, fram i
hennes hågkomst. Hon erinrade sig, huru hon hört,
att det gått allt mera utför för Bengt Larsson,
huru han af Susannas far lånat penningar mot hög
ränta, till dess Bengt icke hade något mera qvar
af sin en gång ärfda gård, något, som grep hans
unga hustru så nära, att hon icke länge öfverlefde
skymfen. Hon tänkte på den stund, då Bengt, gripen
af sorg öfver sin hustrus död och af det förtviflade
i sin belägenhet, kommit till gästgif varegården och
der utöst en mäiagd grofva förebråelser. Hon tänkte
på, att det var i en olycklig stund, hennes far då
var sysselsatt med att rengöra sitt gamla gevär, hon
tänkte på, huru skottet brunnit af, och Bengt Larsson
fallit till jorden. Hon önskade, att fadern icke lyft
sin hand för att sigta med geväret. Att det varit
laddadt, derom hoppades hon att han varit omedveten,
och att det således af våda brunnit af. Hon tänkte
på detta förflutna och om hon icke oupphörligen,
liksom nu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
