Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susanna Kalms julafton. Skiss af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
och kall. Han har visat sig uppmärksam - stackars
flicka! Och så hade hon fästat sig yid honom,
och Susanna hade tagit alla hans ömhetsbevis såsom
uteslutande riktade åt sig, tagit den enda själ,
Olena med hela glöden af sin eldiga känsla fästat
sig vid, tagit den själen, liksom hennes far en
gång måhända..."
Nej, nej, det var för mycket!
Vinden fann Susannas kind allt kallare, hon tryckte
Olena allt fastare intill sig.
"Gå du", hviskade hon, "gå du in, Olena, far kallar
dig, hör! Och jag ber dig vara lugn. Hvad mina känslor
beträffar, har du missförstått dem . . . åtminstone
. . . åtminstone kan jag säga dig så mycket, att jag
aldrig blir Bertils hustru."
Beslutet hade kommit med de uttalade orden. Det
skälfde till i Susannas innersta, men hon såg mildt
upp till Olena, då hon sköt henne ifrån sig. "Du
skall icke behöfva säga, att vi tagit allt ifrån dig,
icke allt!"
Olena kysste Susannas kinder, hon kysste hennes
händer, men hon gret ännu och menade, att väl Bertil
ändå icke skulle vända sig till henne.
"Låtom oss icke tala derom, icke nu, låtom oss
hoppas ..."
Det var med möda Susanna fick orden öfver sina
läppar. I detta ögonblick ljöd gästgifvarens röst
ute från förstugan, otåligt kallande Olena. Det var
ännu mycket mera, som denna velat tala om, mycket
ännu. hvarpå hon skulle önskat en förklaring, men den
röst, som ropade, hade städse vetat att finna gehör,
och äfven i denna stund utöfvade den sin vanliga makt,
och den ännu gråtande flickan lopp med snabba steg
bort öfver gräsmattan.
Susannas hufvud sjönk ned mot bröstet, hon satt
med händerna flätade i hvarandra. Det fanns icke
någon klar tanke i hennes själ, hon visste endast,
att hon afsåg t sig en lifvets glädje, en glädje,
som af intet kunde ersättas.
Daggdropparna på rabatternas blommor återspeglade
månstrålarna, träden vaggade sina kronor öfver henne
och dammen nere vid kullen glänste som af silfver. Men
hon såg icke något annat än Olenas förgråtna ansigte,
denna tårögda blick, som talade till hennes hjerta
och som kommit henne att säga: "vi skola icke taga
allt ifrån dig". Ett ögonblick såg Susanna upp mot
stjernorna och hon, som nyss frågat sig, om detta
icke varit öfveriladt sagdt af henne, om icke de orden
kunde återtagas, om icke offret vore för stort, om det
icke skulle öfverstiga hennes krafter, hon, som sett
upp med en hjelplös, stirrande blick, lik en varelse,
på hvilken en. omätlig sorg lagt sin bleka skugga, hon
fick der ofvan ifrån styrka att bära. Något i hennes
inre hviskade, att hon gjort rätt, tillfredsställelsen
parade sig med sorgen och gaf henne kraft. "Nej, icke
allt skall tagas ifrån Olena!" Det gamla minnet om en
träffad bråddöd och en skuld, som ej vore godtgjord,
om ett brott, som kanske vore begånget - den gamla
historien lefde Susanna om igen, dess hågkomst hade ju
städse sväfvat som ett mörkt moln öfver hennes själ,
men molnet hade nu ljusnat, det hade antagit något
af månens silfverskir.
Ja, en del af skulden vore gäldad, och Susanna skulle
icke allenast afstå, hon ville också vara den, som
skulle främja ett närmande mellan den älskade och
dottern till den förorättade, den så hastigt ur tiden
bortryckte mannen.
Hvad var naturligare, än att Susanna skulle bjuda
till att åt Olenas hjerta söka skänka lycka och
frid? Hennes eget hopp förbleknade, det for bort med
vinden, det fick en del af månens fantastiska sken,
fick en anstrykning af en dröm, som aldrig kunde
förverkligas, men hvad mer!
Susanna var under dessa tankar icke längre ett
rof för någon döfvande smärta-, sorgens skugga låg
väl ännu öfver hennes ansigte, men det svärmiska i
hennes blick förbyttes småningom till något lugnt
och sansadt, likt den, som känner sin ställning, som
öfverväger och som med sorgens och saknadens känslor
dock hade den tillfredsställelsen att kunna säga:
jag har handlat rätt.
Susanna hade uppfyllt sin döende moders bön och till
någon del afbördat en skuld till den föräldralösa
Olena.
Det månbelysta landskapet låg fortfarande framför
den tankfulla flickan, men hon såg det icke-, det
blåaktiga skimret
öfvergöt henne, rent som den unga jungfruns uppsåt,
och hennes blick var uppåtvänd, hennes händer
sammanknäppta.
III.
Åratal hade gått sedan denna stund. Susanna hade
genomfört sitt uppsåt af försakelse, hade talat
med Bertil så, som om hon aldrig älskat honom,
och småningom påpekat Olenas förträfflighet, för
hvilken Bertil, sanningen att säga, icke varit
helt och hållet blind, och på detta sätt, mot alla
menni-skors förutsägelser samt med deras förmodan,
att han väl alldeles vore från sitt vett, hade han
gift sig med Olena. Man sade, att det aldrig skulle
gå honom väl, man skrattade rätt godt, då han gick
miste om länsmanssysslan efter sin aflidne fader, och
man skakade sitt hufvud, då man hörde, att han för
en del af sitt fädernearf hade arrenderat en större
egendom långt borta i en annan vrå af verlden. Man
var liksom litet missbelåten, att man icke till punkt
och pricka kunde följa hans åtgöranden-, han hade
ju så länge tillhört församlingen och orten, att det
var liksom konstigt att veta honom borta. Och Olena
sedan! Det är sannt, att hon njutit samma uppfostran
som Susanna, och man erkände, att herr Kalm i detta
fall ingenting sparat, han hade ju till och med,
lik sjelfva prostens, hållit en lärarinna för sina
flickor, och detta gick nog an för hans egen dotter,
men Olena! Man kunde aldrig glömma, att hon var
dotter till Bengt Larsson, hvilken det gått utföre
med och som egentligen var en stackare, huru rnan än
ville tala om saken. Att Olena, den fattiga Olena,
blef gift med en karl, som hvilken väluppfostrad
flicka som helst rätt gerna hade mottagit som friare,
detta var en sak, den der icke kunde vara annat än en
nagel i ögat på mycket godt folk, och så skakade man
sitt hufvud och menade, att man väl hade sett början
på detta äktenskap, men icke slutet.
Herr Lagervall var i synnerhet den, som skrattade,
på samma gång han lyckönskade de unga tu. Han fortfor
att spela flöjt, talade om, att han icke alltid ämnade
stanna qvar der på orten, häntydde på, att han hade
högre vyer, än att sälja för ett öre knappnålar och
två öre tvål åt bondjäntor, svor öfver sin dragiga,
ruskiga bod och dess silltunnor, erkände sin bildning,
sitt lefnadsvett, höll en mängd tidningar och gjorde
ingen hemlighet af sin tanke om, att han vore danad
till att sitta i en varm studerkammare i stället för
att stå frusen bakom en disk, uppträdde bredbent och
imponerande i gäst-gifvaregården och var så fet och
frodig, att skinnet i hans ansigte hvilken minut
som helst syntes vara benäget att spricka. Så kom
slutligen en lämplig aftonstund, då han framförde
sitt frieri till Susanna samt uttryckte en svag
förhoppning, att den unga, intressanta damen skulle
inse hans värde.
Susanna tycktes dock icke hafva gjort detta, ty
herr Lagervall drog samma afton bort tidigt från
gästgifvaregården, och efter den tiden hörde man
honom yttra, att gästgifvarens vackra dotter icke
å andens vägnar var så rikt utrustad, som hon gaf
sig sken af, icke var det ringaste musikalisk samt
att han i tid och evighet aldrig skulle välja en så
obildad hustru. Detta bedyrande afskräckte dock icke
en del af bygdens ungherrar att yttra vissa frågor
och förhoppningar angående Susannas hand och hennes
hjerta, friare, hvilka för det minsta hade en koja
i perspektiv, och om Susanna varit hågad att öfver
dem föra något slags räknebok, så skulle hon hafva
kunnat sätta en del landtmätares, brädhandlares,
skrifvarebi-trädens, adjunkters och hemmansägares
kärlek på sitt konto. Men huru eldig, brännande och
förtärande än de aktningsvärda herrarnas känslor
visade sig, var och förblef Susanna fullkomligt
oberörd, och som hon alltid sjelf någorlunda fått
sköta sitt görande och låtande, så var gästgifvare
Kalm icke den, som talade till deras fromma eller
använde öfvertalning och tvång, för att förmå Susanna
till ett äktenskap, som icke vore i hennes smak,
tvärt om fann han en viss stolthet i sin dotters
oåtkomlighet - och så runno åren bort.
Då och då brefvexlade Susanna med Olena och hennes
man-, i de brefven stod icke annat, än att deras
ställning var någorlunda god, men en och annan resande
visste berätta, att den saken icke vore så alldeles
klar, att det varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
