Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susanna Kalms julafton. Skiss af Sylvia - Uttydningar - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
i
ett par missväxtår och att Bertil Warenberg icke
hade’ orsak att rosa marknaden. Just i förstone,
då dessa rykten började korn ma i svang, gick den
rike och mäktige gästgifvare Kalm ur tiden. Om
han i vredesmod höjt handen för att döda eller en
olyckshändelse fällt Olenas far till jorden, derom
yttrade han aldrig ett ord.
Berättelsen, sådan den nått Susanna i hennes barndom,
stod fortfarande dunkel och outredd. Minnet derom
låg allt järant som ett moln öfver hennes sinne -
detta minne, hvaråt den sprithaltiga atrnosferen
från hållstugan gifvit en passande färgton, dessa
barndommens första intryck, hvilka ej ens aflägsnandet
från scenen inne i krogen och inflyttningen i ett
skolrum kunde utplåna, denna inblick i brott och last,
som tyngde henne med ett stilla vemod, utan att hennes
sinne förlorat något af dess skärhet. Denna hågkomst
från barndommen följde henne sedan ur skolrummet och
ut under utöfvandet af det husliga lifvets bestyr
och pligter, följde henne ut i landsbygdens enkla
sällskapslif, slog sig ned vid hennes nattliga läger
och jagade mången gång sömnen ur hennes ögon.
Hand i hand med den aggande oron öfver faderns möjliga
brottslighet låg dock alltid tillfredsställelsen
af att hon offrat åt Olena sina ungdomsdrömmar,
hvilka af intet kunde ersättas. Hennes kärlek hade
väl blifvit förbytt till en lugn och varm vänskap,
men förtrollningen af ett ungt lifs längtan efter att
sluta sig till ett hjerta, som var fästadt vid hennes
eget, en själ, som tänkte som hon, denna förtrollning
var bruten, och med de bortrullande åren kände hon,
att den aldrig skulle återkomma, aldrig skulle vända
sig till något annat föremål. Bertil hade växt upp
med henne och kärleken till honom hade allt ifrån
barndommen stundom skingrat det mörka molnet i
hennes lif.
Om känslan kunde vägas, och vemodet legat i den
ena vågskålen och kärleken i den andra, så hade
kärleken alltid haft öfvervigten; om vemodet hade
varit en blomma och kärleken en annan, så spirade
de väl upp från samma hjerterot, men medan molnet
låg öfver den ena af dem, strålade solen öfver den
andra. Kärleken hade alltid varit öfvervägande,
alltid en ljuspunkt, och hvad var hennes vänskap
annat än en lugn och stilla kärlek, en kärlek, som
fordrat intet och gifvit allt? Nej, den kunde icke
vända sig till något annat föremål!
Men denna hjertats försakelse medförde långa,
enformiga, tråkiga, ensliga dagar. De rikedommar,
hennes far samlat och till hvilka Susanna var den
enda arfvingen, fyllde henne icke med förnöjelse. Det
fanns bland dem äfven den olycklige Bengt Larssons
penningar, hvilka till en stor del lagt grunden till
hennes faders välstånd och slutliga rikedom. Det
låg en viss orättfärdighet i de samlade penningarna,
och tanken derpå lättade icke den tyngd i sinnet, som
Susanna kände. Hon drog bort ifrån gästgifvaregården,
men hon lemnade dess mörka minnen icke qvar, hon tog
dem med sig till den vackra egendom, dit hon flyttade,
och hon gick genom de öde rummen och kände ensamhetens
tomhet i sitt sinne.
Att Olena icke dansade på rosor i sitt äktenskap så
till vida, att hon hade stora ekonomiska bekymmer,
det dolde hon icke längre i sina bref, och när hon
och hennes man, totalt ruinerade, omnämnde, att de
snart måste lemna den gård, de arrenderat, kom denna
nyhet icke oväntad.
Susanna hade då med en deltagande vänskaps hela
ifver skyndat att tillbjuda Bertil Warenberg, att
han och hans familj icke allenast skulle komma som
kära gäster, utan att han
jämnväl gerna skulle få tillträda förvaltareplatsen
på hennes gård. Detta anbud hade med en erkännande
tacksamhet blifvit mottaget, och den lilla familjen
blef inbjuden att tillbringa julhelgen hos Susanna.
Det var full vinter.
Snön låg djup öfver landsvägarna, och hvart ögat såg
öfver ängar och fält, låg en hvit, jämn snömatta,
öfver hvilken trädens bladlösa grenar skakades af
vinterstormarna, medan granskogen med sin eviga
grönska klädde de aflägsna bergen.
Susanna hade just välkomnat de långväga resandena,
en liten rödkindad pojke höll hon i famnen och en
halfväxt gosse skakade sin mössa och såg sig omkring
med en viss käckhet.
I den stora salen var julbrasan tänd, och muntert
prat ljöd, hvart Susanna vände sig. Det strömmade
något af en ny lifslust emot henne, det skälfde till
i hennes sinne.
Ensligheten var nu borta, var för alltid borta. Hon
kunde lugnt säga de orden till sig sjelf, hon
kunde.lugnt upprepa dem för fostersystern. Ja, hon
skulle för alltid stanna, för alltid vara hos Susanna.
Det granna julträdet var tändt, grannlåter af
socker och förgyllda äpplen skimrade, leksaker i
alla tänkliga former rullade omkring, men Olena
fick bara ett papper, som dock gjorde henne nästan
förstenad. Det var ett gåfvobref på den vackra
egendom, som Bertil Warenberg skulle förvalta. De
röd-kindade pojkarna, Olenas söner, voro utnämnda
till Susannas universalarfvingar. Bengt Larssons
penningar skulle gå till hans slägt tillbaka!
Olena skrattade och gret, Bertil Warenberg gjorde
kanhända så med, fastän han vände sig bort, men
Susanna satt med sammanknäppta händer. Det kändes
något så välsignelse-rikt öfver hennes hufvud, något
så lätt i hennes hjerta. Om ett brott vore begånget,
så var det nu försonadt. Susanna kände det på de
lätta slagen i sitt hjerta, på en ljusning i sin själ,
liksom höjde den sig - och den höjde sig också, den
flög till omätliga rymder och lade sitt tackoffer
nedför Försonarens fot.
Nu sprungo de små arftagarna tvärs öfver golfvet,
den ene blåste helt gällt i en trumpet, den andre
slog på en trumma, och Susanna skrattade så gladt,
som hon aldrig tillförene gjort i hela sitt lif. Det
var just det der ljudet af de små stegen, hon saknat,
just de oskyldiga blickarna, hon längtat efter.
Ja, hvart tog vemodet vägen, det tunga svårmod, som,
så länge hon kunnat tänka tillbaka, legat och gnagit
på hennes själ? Det hade bestämdt gjort någon slags
kullerbytta och rusat hals öfver hufvud ut i den
mörka natten, till hvars svarta gastar de tankarna
hörde. Hjertat liksom spratt till af glädje - huru
sällsamt, huru ovanligt!
Hon fattade barnens händer och svängde om med dem,
hon kysste Olenas kind och tryckte Bertils hand. Åh,
de kära vännerna skulle aldrig lemna henne, hon
hade hjertan att fästa sig vid, hon hade själar,
som skulle förstå hennes tankar!
Ensligheten och den ångestfulla känslan voro borta
för alltid. Om hon skulle lefva, tills hennes hår
blefve hvitt och hennes steg stapplande, så skulle
hon dock alltid känna detta lugn. Hon visste det,
och medvetandet derom gaf ett småleende åt hennes
bleknade läppar.
Julljusen brunno i oförminskad klarhet, i oförminskad
klarhet strålade glädjen ur Susannas ögon. Ack,
hvilken julfröjd låg icke i hennes själ, och med
hvilken helig känsla af tacksamhet sade hon icke till
sig sjelf: kärleken försonar!
Lösning af Schackuppgiften 11:0 9, af /.
Seral: 1. Ta5-h5, Ld6-a3:(!); 2. Th5-hl, La3-cl;
3. Lfl-d3, Lcl-b2; 4. Ld3-bl it. Öfriga varianter
finnas, med ledning af denna, lätt.
Lösning af Charaden i föregående Qhäfte, sid. 352:
Bostad.
Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte,
sid. 352: Sunnanväder och Daljunkaren. Orden äro:
1. Svensksund. 2. 3. Noll. 4. Nej. 5. Anjou.
6. Naumann. 7. Wellinglc. 8. Älska.
9. d^Unker. 10. Erik Läspe. 11. Rån.
Rättelse*
Sid. 138, andra spalten, 28:e raden uppifrån, står:
Jaeta cot alea; läs: Jaeta est alea.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
