Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan på Paros. (Tilldömts andra priset i Familj-Journalens pristäflan i Vitterlek 1879.) E. G. Rabe - William Shakspeare. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax dem mötte med vänliga ord de församlade öbor,
Ädelt bjudande dem plägning och gästfria tak;
Och till honom, som förde dem an, den åldrige Timon
Trädde och enträget bjöd honom att gästa sitt hus.
»Der», han sade, »ett värn mot vinterstormarna får du.
Ädle, kom till min härd, dela mitt torftiga bröd!»
Så till vexlande håll de hurtiga sjömännen glade
Gingo att nu hvila ut efter den hårda seglats,
Men till Timons stuga den unge Fernando med honom
Vandrade tacksam och nöjd, glad att ha marken beträdt.
Bakom männen dröjande gick den blomstrande Phyllis,
Hjertat klappade hårdt, underlig var hennes håg;
Aldrig en yngling hon sett så skön som denne och manlig,
Aldrig hon kännt sig till mods så, som hon gjorde det nu.
Och när sedan de sutto tillsammans vid flammande härden
Och deras gäst till mön riktade höfviska ord,
Då, såsom aldrig förut, försagd hon blef och förlägen,
Och öfver kinderna snabbt rodnaden flydde och kom.
Men sina ögon ej tog från den älskliga flickan Fernando,
Fjettrad af hennes behag, liksom förtrollad han satt;
Ty, fast främmande städer han skådat och folkrika länder,
Täckare henne han fann, än någon qvinna, han sett.
Der nu plägade väl sin gäst den åldrige Timon
Under den stormiga tid och af hans umgänge njöt.
Dock ej såg han, att Eros, den allbetvingande, skjutit
Djupt uti älskande bröst säkert sårande pil.
Men när vintern var öfver och vårliga vindar på böljan
Muntert dansade fram, bringande glädje och hopp,
Då med ifver sitt skepp den unge Fernando till affärd
Rustade ut, och snart lastadt låg det och klart.
Och en qväll vid handen han tog den rodnande Phyllis,
Bad henne följa sig ut, derpå han talade så:
»Älskade flicka, som mer än annat allt uppå jorden
Är för mig dyrbar och kär, säg, vill du blifva min brud?
Vet, att i morgon, så snart sig solen höjer ur vågen,
Lyfter jag ankar och bort styr med den vaknande bris.
Lycklig i sanning då jag vore, om du vid min sida
Stode på gungande däck, följde till Cadiz mig hem.
Der omhulda jag vill dig så väl, som en köpman den perla,
Som han med mödor vann, offrande allt hvad han ägt.
Kläda dig skall jag i siden och purpur, och kostbara smycken
Vill jag dig gifva af guld, bernsten och ädel rubin.
Ifrigt jag bedt om din hand af gubben, din åldrige fader,
Men han nekat bestämdt att dig skänka åt mig.
Ej dig ger han åt någon främling, men endast åt den, som,
Hemfödd här, uti lugn sitter och brukar sin gård.
Derför du höre min bön och tidigt i gryningen komme
Ned till stranden: en båt finner du väntande der.
Ack, ej vägre du nu att lyda kärlekens maning,
Flicka, ty du är mitt allt, tomt utan dig är mitt lif!»
Så förföriska ord till ungmön den trolöse talte,
Glömsk utaf tacksamhets pligt, glömsk utaf heder och tro.
Arme Timon, ty hon, den enda skatten, du ägde,
Lydde förledarens röst, dårad af hjertats begär!
Ej hon mer kom ihåg den faderskärlek, som trogen
Städs henne vårdat och ledt från hennes spädaste år;
Ej hon besinnade heller, hur ensam du blef i din hydda
Nu på din ålderdom just, saknande sällskap och stöd.
Nej, utaf kärlek blind, en dotters pligter hon glömde,
Följande honom, som tändt lågan i bäfvande barm.
Re’n ur svalkande bad de frustande fålarna Phoibos
Drifvit och styrde sin färd öfver den blånande ban,
När från sitt ensliga läger den åldrige Timon sig reste
Och, att hans hydda var tom, häpen och undrande fann.
Men för en susande bris öfver hafvets glittrande vågor
Phyllis ilade bort, buren af främlingens skepp.
Blek uppå däcket hon stod vid sidan af unge Fernando,
Som, ömt smekande, höll armen omkring hennes lif.
Jublande var han i håg, att allt så gått efter önskan,
Men uti jungfruns bröst vaknade ånger för sent.
Ej den Gud, hvars bud och heliga lagar de trotsat,
Lemnade svekfullt brott utan hämnande straff.
Ty, knappt hade de Seriphos nått, då plötsligt i vester
Mörka, hotfulla moln syntes vid himmelens rand;
Åskan mullrade doft, och vinden jagade molnen,
Hastigt de bredde sig ut, svepande allt uti natt;
Stormen växte och tjöt, med rasande styrka den häfde
Vågorna skyhöga fram, drifvande skeppet tillbaks.
Länge de re’n härdat ut med ångest i bäfvande hjertan,
Lysta af blixtarnas sken på sin olyckliga väg,
Då med ens en hväsande ljungeld bräckte vid foten
Fartygets stormast af, spridande död och förderf.
Och vid skenet af den Fernando och Phyllis nu sågo,
Stumma af fasa, sitt skepp drifvas bland bränningar kring.
Nu de anade väl, att vedergällningen nått dem,
Då mot de Pariska skär fartyget suckande högg.
Länge dess fogar ej höllo, och snart af det ståtliga skeppet
Spillror blott voro qvar, spridda på svallande haf;
Men uti fast omfamning slutna tätt till hvarandra
Funno i vågen sin graf båda de älskande två.
Så dem hittade se’n på stranden sökande sjömän,
Så de jordade dem djupt i den hvitgula sand;
Men på stället en vård af Parisk marmor de reste,
Gråtande höggo de in följande ord uppå den:
»Här den unge Fernando med Phyllis, sin älskade, hvilar,
Främling, döm dem ej hårdt, Eros dem bragte på fall!»
E. G. Rabe.
William Shakspeare.
I handelns historia, i industriens häfder skall man
förgäfves söka efter namnet Stratford on Avon. Den
karta, som i hvimlet af de engelska stadssamhällena
upptager detta namn, måste vara ganska utförlig. Den
lilla staden vid Avons strand har icke varit
skådeplatsen för afgörande bataljer, den äger inga
konstens storartade minnesmärken, den har ej att
uppvisa några intressanta lemningar från hedenhös. Men
trots allt detta är namnet Stratford on Avon kändt
öfver hela den civiliserade verlden, fräjdadt mer än
mången stolt verldsstads. För sin ryktbarhet har det
lilla samhället att tacka den omständigheten, att
en konung en gång vardt född inom dess murar. Denne
konung lefver än, hans makt är oförgänglig, hans rike
begränsas endast af civilisationens råmärken, hans
skapelser gäcka i storslagenhet faraonernas skyhöga
monument. Den konungens namn är William Shakspeare.
Underrättelserna om de moderna folkens störste
dramatiske skald flyta sparsamt och med långt ifrån
ogrumlad klarhet. Med bestämdhet vet man, att hans
födelseår var 1564 och att han döptes den 26 April;
födelsedagen deremot är okänd. Om hans fjärmare
ättelängd vet man intet, så vidt man ej är hågad
att taga gissningar för sakförhållanden. Föräldrarna
voro borgarefolk i den lilla staden och ägde åtta barn,
bland hvilka skalden var den förstfödde. Fadern, John
Shakspeare, utöfvade det vällofliga handskmakareyrket
samt dref derhos pels- och ullhandel. Modern, Mary
Arden, var af en god slägt och hade medfört någon
förmögenhet i boet. Den hedervärda familjen befann sig
till en början i en god ställning, ägde stads- och
landtegendommar samt åtnjöt aktning och anseende.
Fadern hugnades af borgarena med det ena förtroendet
efter det andra, blef juryman, constable, stadskassör,
ja, slutligen bailiff eller samhällets förste magistratsperson.
Men 1577 inträffade, obekant af hvad anledning, en omkastning
i familjens lyckliga ställning. Den förut ansedde familjfadern
beröfvades sina förtroendeposter, försjönk i armod och blef
slutligen häktad för skuld. I denna nödställda belägenhet
kunde han naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
