Print (PDF) - On this page / på denna sida - William Shakspeare. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra föga eller intet för sina barns
uppfostran. Emellertid är det icke osannolikt, att
skalden någon tid besökte stadens lärda skola, till
hvilken han, på grund af faderns embetsställning,
ägde fritt tillträde. Ben Johnsons yttrande, att
William kunde »föga latin, men ännu mindre grekiska»,
är visserligen icke smickrande för hans lärdom, men
bevisar dock, att han icke saknade elementarstudier.
Om skaldens ungdom vet man icke mycket annat, än
hvad otillförlitliga sägner hafva att förtälja. Så
vill man veta, att han någon tid varit skolmästare,
så berättar nian, att han varit anställd på ett
advokatkontor och anför till stöd för denna uppgift
de alltid riktiga juridiska konstord, han använder i
sina dramer. Andra traditioner åter framställa honom
som en vild, öfverdådig sälle, den der egnade all
sin tid åt förströelser och utsväfningar. Till denna
grupp af sägner hör historien om hans affär med sir
Lucy. Shakspeare skulle nämnligen vid något tillfälle
hafva idkat tjufskytte i denne ädlings skogar, blifvit
gripen på bar gerning och inspärrad i skogvaktarens
hydda. På det elakaste sätt trakasserad af sir Lucy
för sitt brottsliga tilltag, skall diktaren hafva
hårdt angripit baroneten i en satirisk ballad. Huru
det än må förhålla sig med tjufskyttehistörien,
är emellertid visst, att sir Lucy apostroferas i
»Muntra fruarna», der han måste bära sitt vapen
med gäddhufvud (lycy = gädda) och i »Henrik IV»,
der han liknas vid en gubbe, som man täljer af en
ostkant. Men oafsedt dessa sägner, äger man grundade
skäl till det antagandet, att ynglingens passioner
voro starkao och hans vandel långt ifrån regelbunden.
År 1582, alltså vid aderton års ålder, knöt han
Hymens band med den sju år äldre Anne Hatheway,
hvilkens anseende och heder fordrade att bröllopet
firades så skyndsamt som möjligt (tiden medgaf endast
en lysning). Denna hans maka födde honom 1583 dottern
Susanne och följande året tvillingarna Judith och
Hamneth (Hamlet), af hvilka den senare, skaldens ende
son, dog vid tolf års ålder.
För öfrigt saknas alla bestämda underrättelser
om Shakspeares äktenskap. Man vet icke ens,
om hustrun vistades hos honom under de tjugo år,
han tillbragte i London. Den enda urkund, som efter
bröllopet omtalar henne, är skaldens testamente, i
hvilket han bestämmer, att hon skall ärfva »hans näst
bästa säng med tillbehör» -- en bestämmelse i hvilken
man, fastän utan skäl, velat se en förnärmelse mot
henne. Emellertid torde icke Shakspeare -- åtminstone
ej under det första skedet af sitt äktenskap -- kunnat
göra anspråk på att anses för en trogen och
exemplarisk äkta make. Hans sonetter, hufvudkällan
för hans inre historia, gifva vid handen, att han
under början af sin Londonvistelse icke skydde den
sinliga kärlekens berusningar och skildra i
glödande färger hans förhållande till en snillrik,
men fal qvinna. *
År 1586, alltså vid tjugotvå års ålder, lemnade
Shakspeare hembygden, för att fresta sin lycka i
hufvudstadens litteratör-, och konstnärsverld. Till
detta steg dref honom, utom medvetandet af hans
talang, äfven den omständigheten, att åtskilliga
af hans närmaste landsmän, såsom skalden Greene,
skådespelaren Hemirige och den engelska skådebanans
dåvarande förnämste man, Eichard Burbadge, spelade en
framstående roll i Londons konstnärsverld. Sägnen,
att han vid sin ankomst till hufvudstaden måste för
sitt uppehälles skull underkasta sig den förnedrande
sysslan att hålla de förnäma herrarnas hästar utanför
teaterporten, saknar all grund. Tvärt om är det högst
sannolikt, att Shakspeare, utrustad som han var både
med sceniska anlag och skriftställareförmåga, redan
från bprjan intog en framstående plats bland sina
yrkesbröder, och det lider intet tvifvel, att den
unge ämnesvennen med öppna armar mottogs af James
Burbadge, som då administrerade lord Chamberlain’s
sällskap, hvilket först spelade på The theatre eller
The curtain i Shoreditch och sedan flyttade till
Blackfriars’ teater inom stadens hank och stör samt
slutligen i Southwark upprättade teatern Globe,
hufvudsakligen använd till sommarteater.**
Eedan efter två års förlopp var Shakspeare delägare i
Blackfriars’ teater, hvilken han gjorde de yppersta
tjenster som skriftställare. Som aktör var han
deremot mindre framstående. Visserligen namnes
han af samtida med loford äfven i denna egenskap,
men visst är, att han aldrig hann till någon högre
rang i skådespelareyrket. Vanligen uppträdde han
i underordnade partier, under det hufvudrollerna
innehades af Burbadge och andra. En sägen vill veta,
att ett bland hans partier var vålnaden i Hamlet. Att
han emellertid noga kände till skådespelarekonstens
teoretiska principer framgår ojäfaktigt af många
ställen i hans skrifter och särskildt af de utmärkta
råd, han låter Hamlet gifva skådespelarna. Det
är troligt, att han någon tid före afslutandet
af sin dramatiska bana upphörde att verka som
skådespelare. Af hans sonetter tror man sig hafva
funnit, att han slutligen fattade leda för teater
lifvet.
Det är klart, att en så snillrik och ädel man,
som Shakspeare, skulle äga hängifna vänner och
beundrare. Bland dessa framstår särskildt den unge
lord Southampton, till hvilken skalden trädde i det
innerligaste förhållande och hvilken han tillegnade
förstlingarna af sitt skaldskap, »Venus and Adonis»,
»The rape of Lucreza» och sonetterna. Den unge lorden
å sin sida var en frikostig mecenat mot skalden
och kom vid flera tillfällen såväl honom som hans
teater till hjelp. *** Men icke blott denne och andra
gynnares understöd, utan äfven
* Londonsqvallret spred vid denna tid följande
anekdot: Skådespelaren Burbadge utförde en gång
Richard III, en af hans glansroller, då en page inkom
på teatern och bjöd honom till ett möte med sin
herrskarinna. Den lösen, hvarmed han skulle gifva
sig tillkänna, var "Richard". Händelsevis hörde
Shakspeare samtalet och skyndade att komma sin vän
i förväg. Redan hade han blifvit segervinnare och
lyckats erhålla tillgift derför, då den rätte Richard
anmälde sig. -- "Richard må gå sin väg", utropade han,
"Wilhelm eröfraren är här." -- En annan af sqvallret
kolporterad anekdot lyder så här: Under de resor,
som Shakspeare ofta företog till Stratford, plägade
han taga in på Kronan hos värdshusvärden Davenant,
som hade den lyckan -- eller olyckan -- att äga en
utomordentligt fager hustru. Då Davenants lille son,
Wilhelm, till hvilken S. stått fadder, en gång, full
af glädje, ropade till grannarna: "Nu har gudfar
(godfather) kommit", så uppmanade denne honom att
icke missbruka Guds namn.
** Denna teater, som hade till inskrift Totus mondus
agit histrionem (Hela verlden spelar komedi), skildras
på följande sätt: Till det yttre hade den formen af en
sexsiding, men var i det inre cirkelrund och obetäckt,
med undantag för scenen. Spektaklet började klockan
tre eftermiddagen. Teatern hade fyra olika slag af
åskådareplatser. Den förnämsta platsen var på sjelfva
scenen. Här sutto eller lågo teaterns gynnare, de
unga adelsmännen, hufvudstadens lejon och eleganter,
för hvilka teatern var ett modenöje. På gården --
parterren -- sutto på främsta raderna skråbröder,
skådespelare utan engagemang, teaterförfattare,
recensenter med flera; bakom dessa massan af
teaterbesökande, småborgare, gesäller, lärlingar,
roddare, arbetare från fabrikerna och varfven. På
första galleriet intogos de förnämsta platserna
af de höga herrarnas mätresser och andra tvätydiga
skönheter. Bakom dessa sutto sådana, som icke kunde
motstå frestelsen att besöka teatern, men icke ville
visa sig; de hade vanligen masker för ansigtet. På
andra galleriet satt den lägsta delen af publiken:
soldater, matroser med flera. Anständiga fruntimmer
kunde icke besöka teatern. Man åt och drack under
föreställningarna och spelade kort. Parterrpublikeii
var scenens tyrann och fasa samt förde ett
ohyggligt stoj, som icke sällan urartade till vilda
uppträden, så att polisen måste gripa in och stänga
teatrarna. Skådebanan utgjordes af ett naket rum med
ett hvitt skynke till ridå. Träbilder af djur, torn,
skogar med mera bildade sceneriet, och ett bräde
("det bräde, som föreställer verlden"), hvilket
tillkännagaf hvart handlingen var förlagd, uthängdes
öfver skådebanan vid scenförändring. Gossar utförde
fruntimmersrollerna. Först efter restaurationen
infördes rörligt sceneri och aktriser. Ingen pensel
hade medverkat vid Shakspeares skådespel. Ardens skog
och Dunstans slott skådades endast med själens öga.
*** Då hemliga rådet 1608 tillämnade vissa åtgärder
mot teatrarna för deras politiska excesser,
uppträdde Southampton till försvar för Burbadge
och Shakspeare. "Den ene", skrifver han, "betecknas
af ryktet såsom Englands Roscius. Den andre är en
man, som är i lika hög grad förtjent af ynnest och
dessutom min synnerlige vän. -- För kort tid sedan
ännu skådespelare med stort anseende; nu delägare
i teatern och författare till några af våra bästa
engelska skådespel, hvilka, såsom edra herrligheter veta,
voro särdeles omtyckta af drottning Elisabeth. -- Denne
andre heter William Shakspeare och båda äro från
samma grefskap, ja, nästan från samma stad. Båda äro
berömda för sina snillegåfvor, ehuru det icke anstår
edra herrligheters värdighet och förstånd att besöka de
ställen, der de pläga förtjusa allmänhetens öra." -- Vid
ett tillfälle förärade lorden Shakspeare en summa af 1,000
pund sterling (18,000 kr.), "för att göra ett köp, hvilket
han hörde, att han ville göra".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
