Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre sydameriknaska insekter. H. - Fogelberg och hans Odin. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blad, det ena utanför det andra, så begagna sig
arterna af slägtet Polistes icke af ett sådant
omhölje, utan man finner derför deras larvceller
blottade, såsom bilden* 2 utvisar. Det hela kan
hos olika arter vara till form och omfång mycket
olika. Här liknar boet ett stort blomhänge af någon
skildkönad trädart.
Bilden 3 föreställer en Sångstrit (Cicada
tympanum). Den är närbeslägtad med den nyss
omnämnda Fulgoran, men räknas till en annan familj:
Sångstritarnas (Stnåul&ntiti). Dessa utmärka sig
förnämligast genom sin sångförmåga, hvilken dock icke
äges af båda könen, utan endast af hanen. De ljud, som
hanarna sålunda frambringa, hafva blifvit mycket olika
uppfattade, nämnligen än såsom en vacker och härlig
sång, än såsom ett obehagligt, skarpt gnisslande läte.
En ganska egendomlig uppfattning deraf hade de
gamla grekerna. De prisade högt cicadernas sång. I
en af deras sagor förtäljes, att tvänne framstående
tonkonstnärer kommit i något slags musikalisk täflan
med hvarandra, då en cicada flög till den ene,
satte sig på , hans harpa, der en sträng sprungit
utaf, för att medelst sin stämma ersätta strängens
ljud och förskaffa sin vän segern, hvilket ock
lyckades. Musikens sinnebild hos grekerna var derför
en på en harpa sittande cicada. -
Många skalder förhärligade uti sina sånger dessa
insekter och prisade dem såsom oskyldiga och lyckliga
varelser. Bland andra skalder har äfven Anacreon
skrifvit ett qväde till cicadernas ära.
Tre sydamerikanska insekter.
Nu för tiden är det väl deremot icke synnerligen
många, vare sig skalder eller vanliga menniskor, som
hängifva sig åt och svärma för cicadernas sång. Långt
ifrån angenäm, kan den snarare förliknas vid en
genomträngande, gnisslande och larmande musik,
som på ett allt annat än behagligt sätt tilltalar
hörselsinnet. Den, som uppehållit sig i varmare
luftstreck, ja, blott besökt ej längre bort belägna
jordtrakter än södra Europa under sommarens lopp,
för att njuta af dess härliga natur, har nog också
helt säkert mången gång kännt sig besvärad af dessa,
om vi så få säga, oförsynta insekter,
hvilka, nära nog utan afbrott, timtals genom sitt
skrik och sitt gnisslande läte störa ens hvila under
de stunder på dagen, då en sådan i så varma länder
är ganska väl behöflig.
Understundom hafva dock äfven vi, det bör utan tvekan
erkännas, erfarit ett" visst välbehag af cicadernas
sånger och lyssnat till dem med verklig förnöjelse, ty
de äro glada, i yttersta grad lifliga, och så veta vi
ju - och detta kan ju försona många skärande missljud
- att de icke äro någonting annat, än ett innerligt
uttryck af den känsla, som lifvar cicaderna, när de
under ömma förhållanden lefva tillsammans och njuta
af alldeles samma härliga natur, i hvilkens sköte vi
känna oss sjelfva så nöjda och lyckliga. -
Cicadernas egendomliga sång frambringas förmedelst
en apparat, som har sitt säte på kroppens undre
sida. Deras föda består hufvudsakligen af safter,
som de suga ur skotten på träd och buskar.
H.
och lians Odin.
Jet var sommaren 1818. "Götiska förbundet» hade
öppnat sin stora konstutställning, genom hvilken
man, för att bruka ett vulgärt uttryck, ville slå
två flugor i en smäll. Dels öiiskade den unga, nyss
uppvuxna oppositionen mot konstakademien visa, att
hon ville något annat och mer än denna förmådde gifva
i konstnärligt afseende; dels skulle ^göterna» och
deras vänner bland de yngre konstnärerna i handling
ådagalägga, att det var allvar * med talet om en
nordisk konst, om de fornnordiska myternas duglighet
att bilda grundvalen för densamma. I afseende på det
senare hade man en särskild anledning att göra en
riktig kraftansträngning, emedan
en af skolans yppersta, Geijer, i en då nyligen
offentliggjord uppsats, om ej nekat, så åtminstone
starkt satt i tvifvel de nyss nämnda myternas förmåga
att tjena konsten till ledning och deras brukbarhet
såsom befruktande vid dennas idealbildning. Framgången
var lysande, om ock motstånd och gensägelser icke
uteblefvo. Och alla erkände, att den unge Bengt
Fogelberg hade stor andel i den förra genom sina
tre i utkast framvisade stöder Odin, Thor och
Frej, hvilka af allmänhet och granskare helsades
ej blott med aktning, utan med verklig sympati, ja,
hänförelse. Så yttrade en af de ’flera skriftställare,
hvilka offentligen uppträdde med anledning af den
»götiska» utställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
