- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
11

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur hofnarrarnas historia. E-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

J ärrar och rolighetsmak ar e hafva i alla tider och
bland alla folkslag varit gerna sedda och inbjödos
fordom ofta af furstarna och de förnäma, för att vid
fester,och gästabud roa det församlade sällskapet. Men
dessa personer förde vanligen ett kringvandrande lif
och besökte lika väl marknader och fältläger som
de förnämas palats-, historien har nästan endast
i massa bevarat minnet af dem, utan att framhålla
några enskilda personligheter. Under medeltiden
började likväl de flesta europeiska furstar småningom
antaga för vana, att åt särskilda rolighetsmakare
inrymma en fast anställning vid sina hof samt att
på mycket förtroligt sätt umgås med dem. .Dessa
rolighetsministrar utöfvade derför understundom
ett visst inflytande, till följd hvaraf många
bland dem blifvit verkligt historiska personer. Het
sextonde och sjuttonde århundradet var hofnarrarnas
blomstringstid-, hvad man känner om dem från denna
period utgör ett ganska vigtigt bidrag till det
dåvarande Europas kulturhistoria-, det belyser icke
blott den tidens seder, utan äfven de egendomligheter,
som för de olika europeiska folken äro utmärkande. Yi
skola här, hufvudsakligen efter tyska källor, meddela
några drag ur hofnarrarnas historia.

De tyska hofnarrarna voro i allmänhet mera
aktningsvärda, men på samma gång också mindre
roliga, an deras yrkesbröder i åtskilliga andra
länder. De mest framstående bland dem voro redbara
och förståndiga män, som gjorde sina herrskare vigtiga
tjenster och ofta använde sin komiska förmåga .endast
för att under en behaglig form framställa de råd, de
önskade genomdrifva. Kunz von der Rosen, Maximilian Ls
hof-narr, var en tapper och klok krigare, som troget
tjenade sin herre och vid mer än ett tillfälle hade de
förträffligaste medel och utvägar i beredskap. Äfven
friherre von Kyan var en ansedd officer och dog
som kommendant på Königsteins fästning. Fredrik I
af Preussen gaf likaledes sin hofnarr Putsmann ett
hedrande vitsord, i det han efter hans död om honom
fällde följande yttrande: »Han var en sanningens
predikant och har icke ens skonat mig sjelf samt
förtjenar följaktligen att ligga midt i kyrkan,
der endast sanning skall predikas.’.>

Deremot voro de upptåg, dessa herrar åstadkommo,
ofta i hög grad plumpa och andefattiga och således
endast derigenom anmärkningsvärda, att de bevisa,
huru otroligt små fordringar till och med den tidens
mest bildade tyskar i detta hänseende ådagalade. Kunz
von der Eosen hade en gång vid ett furstligt bröllop
fallit på den iden. att tvinga flera personer ne~d
i ett stort vattenkar, hvilket »aflockade den höga
bruden och hoffrun-timret ett ljudeligt löje». Och
detta var likväl icke ett impro-viseradt skämt, utan
hade förut blifvit omsorgsfullt förbcredt! Likaså
fann man ett nöje i att se blinda personer kämpa
med hvarandra. Mer än en gång anordnade man sådana
strider till furstliga personers tidsfördrif. Och
dessa osmakliga påhitt aktades värdiga att blifva
upptecknade i hof krönikan! Sålunda vet man, att Kunz
von der Rosen en gång i Augsburg roade kejsaren med en
sådan fest, och att likaledes kurfursten Fredrik III,
med tillnamnet den vise, år 1483 i Zwickau gjorde
några blinda personers hjeiplösa belägenhet till
föremål för ett hofnöje. Man band fast ett svin vid
en påle, satte tunga klubbor i de blindas händer,
förklarade derpå, att den, som lyckades döda djuret,
skulle få behålla det, och fann sedan ett stort nöje
i att åse, huru de olyckliga till hälften slogo ihjel
hvarandra, innan de kunde träffa svinet.

Synnerligen omtyckta voro de narrar, som ägde
en ovanligare kroppsstyrka och hade förvärfvat
skicklighet i en mängd taskspelarekonster. Mot
slutet af sextonde århundradet höll en biskop af
Bamberg en sådan konstmakare, som var så stark och
vig, att han af många ansågs som en trollkarl. Med
mycken virtuositet sprang han på fyra fötter som ett
djur. Biskopens dvärg brukade begagna honom till häst
och galopperade omkring på honom inför hoffolket
och gästerna. När det föll honom in, kastade han
af ryttaren med ett enda ryck, huru mycket denne än
försökte att hålla sig fast, och började

derefter en strid med jagthundar och stora
engelska doggar, hvilka han så skrämde med sitt
skällande och sitt öfver ansigtet nedhängande hår,
att de allesammans hals öfver hufvud togo till
flykten. Men ofta grep han med tänderna stora
bulldoggar och släpade dem under lustiga hopp
omkring salen. Plötsligt hoppade han då bakifrån
upp på någon af gästernas rygg och derifrån ned
på bordet, utan att vidröra något af de många fat,
som der voro uppställda. På hustaken sprang han med
samma färdighet, som en katt.

Man betjenade ’sig ibland af de skamligaste medel,
för att hos unga män och gossar, hvilka voro
hegåfvade med qvickhet och godt lynne, framkalla
en med vansinne beslägtad sinnesstämning, i ändamål
att på detta sätt utbilda dem till hofnar-rar. Ett
sådant förfaringssätt beskrifver C. von Grimmelshausen
utförligt. Man instängde honom en längre tid i en
mörk källare, beröfvade honom föda och sömn och lät
honom vid fackelsken upprepade gånger misshandlas af
till djeflar utklädda menniskor, tills man trodde sig
kunna antaga, att hans hjerna blifvit tillbörligen
upphettad och förvirrad. -

De italienska hofnarrarna voro nästan alla sluga
karlar, hvilka visste göra sin befattning så
lönande som möjligt. En italiensk skriftställare
från senare hälften af sextonde århundradet skildrar
de knep, hvarigenom narrarna på hans tid och i hans
fädernesland förstodo att göra sig omtyckta, liksom
äfven det inflytande de, till många förståndiga
personers harm, ofta nog lyckades förvärfva. »Nu
för tiden», säger han, »aktas gyckelspel så högt,
att narrarna hafva lättare tillträde och stå mer i
gunst hos konungar och furstar, än aktningsvärda
och redbara menniskor. Hof hållningen anses icke
fullkomligt ordnad, om icke en sådan der oförskämd
slyngel underhåller sällskapet med sitt tokroliga
prat, sina munviga svar och grofva tvetydigheter. Der
sitta mången gång både herrar och tjenare, spärra
upp ögon och öron samt åhöra uppmärksamt alla narrens
galenskap er-, än uppläser han en bondes testamente,
som denne efter-lemnat åt sin hustru-, än beskrifver
han de snedsprång, den eller den doktorns hustru
under fastlagen företagit till sin mans ära; än
härmar han en skolmästares hållning, än en spanjors
cirklade maner, än en tysks egendomliga gång, än
florentinarens skorrande tal eller neapolitanarens
galande läte. Korteligen, han kan efterapa hela
verldens talesätt och åtbörder; dessutom kan han
förändra och förvrida sitt ansigte på tusen olika
sätt. Än drager han ihop ögonbrynen och skelar med
ögonen; än räcker han ut tungan i hela dess längd, lik
en törstig hund i solhettan; än uttänjer han halsen,
som om han hängde i galgen; än drager han den åter
tillsammans och böjer ihop hela kroppen, som bure
han den onde på ryggen; än slår han sig för bröstet,
liksom försjunken i andakt, eller slänger med armarna
som en taskspelare, och börjar han skratta, måste alla
skratta med. Dessa äro de dygder, som göra hofnarrarna
omtyckta och välkomna hos furstarna och på grund af
hvilka de föra ett bekymmerfritt lif och erhålla rika
skänker, under det att mången begåfvad skald, angenäm
talare eller djupsinnig filosof förblir obemärkt och
bortglömd, ja, ofta måste lida nöd! Sådana sällar
måste dessutom hvar och en hålla i ära och söka göra
sig omtyckta af, emedan de ständigt äro i furstens
omedelbara närhet, i hans rum, vid hans taffel och
i hans vagn. Den, som har något att an draga hos
fursten, bör endast vända sig till dessa menniskor,
hvilka lätt kunna inlägga ett godt ord för honom.»

En af hofnarrarnas ifrigaste gynnare var påfven Leo
X. Han tillbringade mycken tid i sådana personers
sällskap och var då alldeles otillgänglig för dem,
hvilka ville rådgöra med honom om någon allvarsammare
angelägenhet. En man, som önskade framställa
en ansökan till honörn och länge gjort fruktlösa
försök att erhålla företräde, föll slutligen på det
infallet att uppträda som narr och blef genast anmäld
hos hans helighet. Då han framträdt inför påfven,
tillstod han, att han endast spelat narr för att vinna
tillträde. Och Leo, som tyckte om denna sinnrika ide,
biföll hyad han önskade!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free