Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur hofnarrarnas historia. E-g. - Hans Warsch. Sann händelse från trettioåriga kriget. J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glans öfver det svenska hoflifvet. Med fägnad kan
dock sägas, att den svenska officiella narrkåpan, i
sin egenskap af förstärkning åt hofglansen, emellertid
haft, jämte en anspråkslösare, äfven en allvarsammare
roll, än andra länders förebilder. Hon saknar
ingalunda heller sina vördnadsbjudande inhemska anor,
ty noga räknadt voro hofpoeterna, åtminstone i viss
mån, att betrakta som hofnarrar. Denna uppfattning
fortlefver ännu i många af våra landsbygder, och man
behöfver der blott vända samtalet i den riktningen,
för att blifva upplyst om, att t. ex. Bellman
var Gustaf IILs hofnarr, utpyntad med alla en sådan
hofinans attributer och anstiftare af en mängd galna
och putshj^ga, ej sällan mycket frivola upptåg,
för att muntra »tjusarkungen».
Till båtnad för den
sunda smaken, förekommer den officielt uniformerade
narren numera icke i det europeiska hoflifvet, men
med narrkåpan har dock narrslägtet beklagligen icke
försvunnit. Låtom oss hoppas, att det icke må dröja
allt för länge, innan äfven detta till mensklighetens
heder går all verldens väg!
E–g.
Hans Warsch.
Sann händelse från tretioåriga kriget.*
Det var i början af tretioåriga kriget, på eftersommaren
1621. Kejsar Ferdinand II hades redan uppgjort
sina affärer med böhmarna och dränkt deras
frihetssträf-vanden i blod. Hertig Maximilian af
Bajern höll på att drifva den tappre Mansfeld, den
landsflyktige konungens af Böhmen förnämste anhängare,
ur Öfre Pfaltz. I Nedre Pfaltz hade unionisterna
nedlagt vapen samt öfverlemnat landets försvar mot
spanjorerna åt pfaltziska och engelska trupper.
Ungefär midt i sistnämnda land låg den lilla staden
Oggersheim, omgifven af grönskande trädgårdar,
lummiga hinder, rodnande vinberg och gulnande
sädesfält. Ur denna sköna ram reste sig pittoreskt
stadens förfallna, rödgråa murar med sina runda eller
fyrkantiga torn, ofvan dem de spetsgafliga husen
af korsvirke, samt öfverst kyrkans och rådhusets
spiror af trä – en verklig idyll i den förstörda
trakten. Från kyrktornet kunde man varseblifva
Frankenthal i norr, Speyer i söder, Vogesernas
skogbevuxna sluttningar i vester, samt i öster, på
andra sidan om Rhens gula böljor, Manheim med dess
ståtliga byggnader och fästningsverk.
Genom en egen tillfällighet hade Oggersheim hittills
blifvit oberördt af krigets fasor. Visserligen hade
härskaror på afstånd dragit förbi och kurfursten
genom sina embetsmän flera gånger indrifvit dryga
krigskontributioner och mer än skäligt pungslagit
sina trogna undersåter för böhmarnas skull. Men
unionens trupper hade hittills skyddat staden för de
fruktansvärda spanjorerna. Och under sommaren hade
ett stillestånd ägt rum.
Den goda stadens invånare hade derför invaggat sig
i en afundsvärd säkerhet. Och som de icke hade många
underrättelser från den yttre verlden, visste de icke,
att stilleståndet tagit slut och fiendtligheterna åter
börjats af spanjorerna, hvilka anfördes af den allra
katolske konungens stormyndigste general och grand,
don Fernando de Cordova.
Stor blef derför förskräckelsen, då en vacker morgon
en bonde på en löddrig häst galopperade in på de
gräsbevuxna gatorna och meddelade stadens invånare
underrättelsen, att spanjorerna den föregående natten
lägrat sig vid den blott en mil aflägsna byn Lambsheim
och grundligen plundrat den kringliggande trakten. Af
en händelse var den vällofliga magistraten samlad
på det lilla rådhuset, i hvars vindsgluggar dufvorna
fått herberge och kring hvilket, på stadens enda torg,
fjäderfä och svinkreatur i ljuflig endrägt kacklade
och grymtade.
Sedan bonden aflemnat sin rapport, började stadens
fäder se på hvarandra med betänkliga miner. Tystnaden
bröts likväl snart af skräddaren-vallmästaren, som i
ett glänsande tal uppmanade sina medbröder, att icke
förgäta förfädrens bedrifter, utan med mandom och
mod stå fienden emot. Detta tal vann allmänt bifall,
och under hänryckning svor man att stå eller stupa
till sista man, hvilket äfven var lätt att lofva,
då man ännu kunde förmoda, att spanjorerna skulle
vända sig åt något annat håll. Emellertid fortsattes
öfverläggningen, huruledes försvaret skulle anordnas
och det vapendugliga manskapet fördelas kring murar
och torn.
Om allt detta hade emellertid stadens koherde, som
hette Hans "Warsch, ingen kunskap. Tidigt på morgonen
hade han med "bysens fänad» gifvit sig ut på stadens
utmärker. Under det han med vallhundens tillhjelp
vaktade sina kor och betraktade
de hvita molnen på den blåa himmelen, tänkte
han på sin unga, älskade hustru, som för några dagar
sedan skänkt honom en son, deras förstfödde. Han
hade slagit sig ned på en kulle, från hvilken man
hade en vidsträckt utsigt öfver det kringliggande
slättlandet. Då varseblef han plötsligt långt bort i
norr ett dammoln, som allt mera förstorades och rörde
sig i riktning åt staden. Hastigt reste han sig, och
snart kunde hans skarpa öga igenom dammet upptäcka
ett besynnerligt glittrande. Det var intet tvifvel,
det var krigsfolk, mycket krigsfolk, en hel här. Det
kunde ej vara annat än spanjorer, som kom från det
hållet. Ännu en gång tänkte han på sin hustru -
och derefter satte han af mot staden allt hvad tygen
höllo, lemnande boskapen åt vallhundens omvårdnad.
Snart stod han inför det stränga rådet och omtalade
hvad han sett. Vid denna nyhet blef den tjocke
borgmästaren-värdshusvärden, som annars var röd,
blå i ansigtet. Stadens syndicus, en gammal försupen
magister, eljest blå, blef grön. De öfriga bland
rådsherrarna antogo, allt efter olika temperament,
olika färgskiftningar. En allmän förvirring och oreda
uppstod, hvilken ökades genom qvinnornas veklagan,
som förnams genom de öppna fönstren.
I denna brydsamma belägenhet var det åter
skräddaren-vallmästaren, som gaf slag i
saken. Lyckligtvis erinrade han sig ett gyllene
ordspråk, som var så godt som två. »Bättre fly än
illa fakta», utropade han i den högsta diskant,
som var honom möjlig, och detta råd funno fäderna så
förträffligt, att de genast i trängsel rusade ned för
den smala trappan, för att hvar och en taga hand om
sitt och de sina.
Snart kunde man se en karavan af åkande och gående,
män, qvinnor och barn, som begaf sig ut genom
porten till Manheim, medförande de mest olikartade
och obehöfliga föremål, hvilka i en hast fallit i
ögonen, såsom det brukar gå i dylika fall. Det var
stadens välmående invånare, som med borgmästaren
och skräddaren i spetsen skyndade undan, för att
söka ett skydd bakom Manheims starka vallar,
qvarlemnande allt, som icke kunde medföras,
såsom husgeråd, vin, säd, kreatur och -så vidare.
^
Men de fattigaste, som intet hade att förlora,
hade dock svårt att skiljas från hus och hem,
och dessa stannade qvar. Ja, de beslöto till och
med, på uppmaning af smeden-arklimästaren, att
försvara sig. Skyndsamt upp drogos vindbroarna
och tillstängdes stadsportarna, hvarpå de tappra
försvararna, blott tjugofyra till antalet, begåfvo
sig upp på muren och i de båda tornen vid porten
till norra sidan. Derstädes funnos femton vallbössor
och något krut, men inga kulor. Icke förty laddades
bössorna under smedens anförande och försågos med
dugtiga förladdningar af gräs, så att det skulle
smälla bra, hvarigenom åtminstone mindre strof vande
hopar kunde bort-skrämmas.
Dessa förberedelser voro knappast fulländade, förrän
sjutton fiendtliga kompanier harneskklädda ryttare
visade sig på fältet ett stycke utanför staden
och utvecklade sig i en lång linie. Oggersheimarna
började då en häftig eld ur vallbössorna samt afsköto
dem flera gånger. Spanjorerna hörde visserligen inga
kulor hvina, men ansågo dock rådligt att draga sig
tillbaka i en fördjupning af marken, der de kunde
vara skyddade mot skott.
________________
* Se Theatrum Europæum, I, s. 538.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
