Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Exemplets makt. (Efter Meta Wellmer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt, så att säga, inpräglas i de ungas sinnen. Om
man ock nu förändrade satsen och sade: "goda exempel
förädla dåliga seder», så måste man, om ock med
beklagande, vidgå, att – och detta visserligen äfven
till följd af vanans makt – för mottagligheten
af det goda icke på långt när kan uppräknas så
många talande bevis, som för mottagligheten af det
onda. Dåliga exempel spruta liksom gnistor ifrån sig,
och dessa finna lätt nog brännbart stoff i vårt inre,
medan det godas strålande ljus icke med samma lätthet
tränger sig in i vår själ. För att efterapa dåliga
exempel, behöfs det hvarken sedlig ansträngning,
sjelfförsakelse eller sjellbeherskning, hvilka ju äro
nödvändiga, då man vill tillegna sig ,det goda; man
låter det helt enkelt gå, som det går, man motstår
icke, och ogräsets utsäde finner mottaglig jordmån
och bär hundradefaldt frukt, medan hvetet knappast
ger tionde kornet.
Säkert minnes hvar och en af oss, huru vi i vår
barndom af föräldrar, uppfostrare eller lärare mången
gång ådrogo oss straff just genom att efterapa dåliga
exempel. För min del tycker jag mig i denna stund
se här framför mig en af mina lekkamrater, en liten
flicka, som oupphörligt bet af sina naglar. Det
förekom mig, som gjorde hon detta på det mest
aptitliga sätt, och länge dröjde det ej, förrän jag
följde exemplet och derigenom fick upplefva stora
förtretligheter, innan jag kunde vänja mig af med
denna fula och obehagliga vana.
När det sedermera fallit på min lott att uppfostra
barn, har det ganska ofta händt att, vid en
tillrättavisning för ett mindre passande uppförande
eller uttryck, en liten sexåring t. ex. svarat:
»men mamma gör det också; pappa säger alldeles
på samma sätt». I sådana fall och med tanken på
ordspråket: »Barn gör så i by, som hemma vändt»,
måste man verkligen sucka: »Om blott föräldrarna
också vore uppfostrade!»
När man öfver ungdommens okynne, vildhet och
tygellöshet finner befogadt att höja ve- och
klagorop, då frågar sig den eftertänksamme pedagogen:
skulle de unga så kunnat urarta, om man icke under
åratal gifvit dem dåliga exempel att följa?
I nya testamentet blifver icke den förlorade sonen
förskjuten, men om förledaren eller den, sam gifver
det dåliga exemplet, om honom och barnet står det i
skriften, att den, som förargar en af dessa små,
honom vore bättre, att en qvarnsten bundes vid hans
hals och han sänktes i hafvets djup. Luther säger
också ungefärligen: »Aldrig blir helvetet, bättre
betjenadt, än då det gäller barnen».
Det finnes personer, jag vet det väl, hvilka
räkna nya testamentet och Luthers ord såsom
hörande till föråldrade åsigter och en öfvervunnen
ståndpunkt. Dessa skola dock måhända gifva rätt åt
den franske filosofen Diderot, som just icke trodde
på något och i synnerhet icke på ett helvete, men
dock helt vredgad och bedröfvad klagade öfver, att
ett sådant icke fanns, ty »dit», sade han, »höra
de, hvilka förleda de iftiga och gifva dem,dåliga
exempel».
Alla de missprydande, obehagliga, onaturliga och
klandervärda vanor, hvilka omsnärja oss, såväl
offentligt, som i de mest enskilda förhållanden,
äro barn af förut gifna exempel eller verka med
exemplets obetvingligt förledande makt på det
slägte, som växer upp. Dryckenskapslasten frodas
derigenom och förpestar tänkesätt och seder,
familj och samhälle. Förtalets gift alstras i den
jordmånen och förbittrar den enskilda tillvaron och
den sällskapliga sammanlefnaden. Svärjandet, som är
ett säkert kännetecken på inre råhet, ytan må vara
aldrig så polerad, och som är så afskyvärdt att höra,
uppehälles och utvecklas äfvenledes på exemplets
breda, allmänna farväg. Smaken för tobak, en smak,
som, säge hvad man vill, för menniskan är onaturlig,
vanan må hafva gjort den till hur oförsak-bar
nödvändighetsartikel som helst, har sitt upphof och
sin rot på samma håll eller i exemplet.
När man, i stunder af eftertänksamhet och lifvad
af ett varmt uppsåt att bland det unga slägtet
verka som sedeför-bättrare, begrundar dessa och
tusen andra vidrigheter, som det menskliga lifvet
allestädes framvisar i seder och vanor, ligger det
första och största, ja, det oöfvervinneligaste,
hindret för uppsåtets gagnrika fullföljande alltid
i det motverkande exemplets
makt och man suckar åter igen: O, att äfven
föräldrarna, uppfostrarna, lärarna vore i besittning
af en god uppfostran!
Exemplets makt är stor. Detta må nu gälla
hvad som helst, till och med en sådan småsak,
som nya moder. Om ett tongifvande fruntimmer –
och för att vara ett sådant, fordras hvarken god
samhällsställning eller god bildning – har dålig
smak och faller på den tanken, att sätta en stor
duska löshår på sitt hufvud eller att bära en dr
äg t, som är uppburen af stålringar, så skratta
väl till en början bildade qvinnor deråt och säga:
»huru smaklöst, huru förfärligt, huru löjligt!»
Men då man småningom öfverallt börjar bära en dylik
drägt och hufvudklädsel, så vänjes blicken snart vid
dessa löjligheter, och den finbildade qvinnan slutar
med att bära både chignon och krinolin.
I min ungdom lärde man i skolan, att apan är ett
djur, som står närmast menniskan. I våra dagar
skulle det icke förvåna mig, om man började lära,
att menniskan står apan närmast. Modegalenskapen,
som i allmänhet, säge hvad man vill, främjas af de
mest löjliga exempel, är dock en harmlös företeelse
i jämnförelse med andra ödesdigra följder, hvilka
uppstå genom dåliga föredömmen.
Exemplet har nämnligen en vida vidsträcktare och
ingalunda mindre fruktansvärd makt på andra områden,
än det rent personliga förhållandet menniskor
emellan. Jag syftar här på det omätliga inflytande,
litteraturens alster i olika riktningar hafva i
synnerhet på unga sinnen. Detta behöfver endast
antydas, för att till sin fulla betydelse inses
och uppskattas. En god bok är en välsignelse. Och
vi hafva, Gudi lof, många goda böcker. Men skall
någon motsäga mig då jag påstår, att vi, med hänsyn
till ungdommen, hafva ännu fler böcker, som äro
dåliga? Dåliga böcker, satta i ungdommens hand,
kommer mig alltid att tänka på ett smygande gift,
som kanske i de flesta fall verkar långsamt, men
säkerligen verkar och verkar så mycket skadligare,
som den deraf förstörda smaken, hvaraf tänkesättet
och lifsåskådningen oftast taga outplånliga intryck,
knappast kan bringas till helsa igen genom något
motgift.
Andra arter af litterära alster, till exempel den
dramatiska, äro i detta hänseende icke mindre
att beakta och frukta. Hvarje bildad och förnuftig
menniska måste omfatta den åsigt, som i teatern ser
ett uppfostrande element, oskiljaktigt från hvarje
sund kulturutveckling. Men hvarje menniska, som
kan och vill tänka litet längre än för ögonblicket,
måste ock medgifva, att denna, »skola för lifvet»
syndat fruktansvärdt. Dess uteslutande uppgift
har icke längre fått vara att »med löjet gissla
dårskaperna», att med framställning af stora
historiska personligheter och händelser tända och nära
fosterlandskänslans heliga eld, att med framvisande
af bilder ur det hvardagliga lifvet inskärpa moraliska
sanningar och väcka sedliga krafter, som slumra; nej,
hur ofta se vi icke i stället författare använda sina
snillegåfvor för att blomsterströ lastens väg och
sprida ett försonande skimmer af löje öfver det, som
hvarje oförderfvadt sinne måste vämjas åt och vända,
sig ifrån med afsky!
Och vända vi oss till tidningarna, hvilka mer och
mer intaga bokens plats hos den läsande allmänheten,
ja, nu mera ofta erbjuda många deras enda läsning,
hvilken mångfald af berättigade och svåra anmärkningar
skulle icke ur den här intagna synpunkten kunna riktas
mot dem!
Jag medgifver, att här föreligga stora
svårigheter. Jag vill erkänna, att tidningarna,
i egenskap af dagens krönika, tvingas att ofta bära
omkring ett innehåll, som icke kan undvikas, änskönt
det icke utan påtaglig sedlig eller moralisk skada kan
läsas af hvar och en. Men här träder obestridligen
fram, här som kanske ingen annanstädes, faran för
exemplets förföriska makt – en makt, för hvilken jag
vill af mitt fullaste hjerta tillropa föräldrar och
uppfostrare ett varnande: gif akt!
I italienska tidningar föreslog man nyligen, att
de borde blifva mera försigtiga i beskrifningar om
sjelfmord, ty när ett särskildt slag af sjelfmördare
skildrades, så – funno de efteräpare. Exemplets
makt går således ända derhän, att det framkallar
sjelfmördare! Detta är en företeelse, som för
öfrigt icke är föranledd af nutidens svaga nerver
och sjukliga inbillningar, ej heller har skildringen
af Werthers lidande varit den makt, som först väckt
denna åtrå, utan redan forntiden vet att omtala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
