Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syster, och hon är i detta respektabla hus ansedd
som den käraste dotter. Så fort jag blef bekant i
prestgården – jag hade ej varit här sedan Dannerstedt
förlidet år, tillträdde pastoratet – blef skolhusets
framgång med tillökning af den högre klassen ett
stående samtalsämne mellan den unga damen och mig. Hon
är så varm för det nyttigas framgång, och detta,
ehuru hon alldeles icke är någon reformälskande,
modern pånyttföderska af alla slags möjliga och
omöjliga teorier. Hennes karaktär tyckes innefatta
allting lagom, och under de samspråk, vi haft, och de
hafva varit många, har en liten förtrolighet småningom
uppstått, utan att hvarken hennes slägtingar eller
andra antaga ett särskildt intresse hos mig. Har
fröken Hermine sjelf haft en aflägsen aning derom,
så är hon en af dessa qvinnor, hvilka aldrig
anse sig böra veta något, det der möjligen stöter
grannlagenheten ...»
»Allt detta är mycket klart», medgaf modern, »men ännu
skymtar jag ej det passande tillfälle, du talade om.»
»I fall mamma gifver mig tid att tala till slut»,
sade Conny, något upplifvad af framställningen och de
angenäma minnen, som dermed förbundo sig, »så skola vi
strax vara der. Redan innan min ankomst hade den för
sådana tillfällen vanliga fruntimmersförsäljningen
af handarbeten ägt rum, så den slippa vi lyckligtvis,
men i morgon skola två eller tre unga flickor taga
emot den för skolbyggnaden anslagna kollekten utanför
kyrkdörrarna, och hon är en af dem. Detta tillfälle
vill jag så mycket mindre låta gå oss ur händerna,
som far och mor, i egenskap af Kronebys patronage,
borde med särskildt intresse omfatta en angelägenhet
af denna vigt för pastoratets uppväxande generation
– och, icke sannt, fröken Hermines kollekt skall
bli betydlig?»
»Ja», svarade gamle baronen med innerlig godlynthet,
»icke kan jag påstå, att jag utrustade mig med
någon ovanligt stor reskassa, men nog tror jag,
att för det dubbla goda ändamålet jag kan söka fram
en hundrariksdalerssedel.»
»Eller två.»
»Så du tager till, käre son! Jag är säker på, att
din mor icke ger min frikostighet efter, eller huru,
Louise?»
»Jag skall hjelpa dig att genomsöka plånboken, min
vän, ty du har säkert låtit din närsynthet förleda
dig att se miste på innehållet. Mannen bör aldrig
låta i något öfverträffa sig af hustrun, och när det
nu är sista gången, vi här visa oss i egenskap af
patronage, så kunna vi ej gifva mindre än två hundra
riksdaler hvardera.»
»Nå, får väl gå då! Men hvad gifver den nye ägaren?»
»Min hastiga resa in till staden föranleddes just af
den frågan. Jag har beställt hela det lösa innanredet
för skolsalarna. Och handtverkarnas förbindelse att
hafva allt färdigt till nyåret blir min gåfva.»
»Förträffligt, vi afvakta med längtan
morgondagen. Emellertid skola vi i dag bese ditt
landtbruk.»
-
IV.
Kollekten för folkskolan.
Det var en gudomligt härlig söndagsmorgon, som
strålade öfver denna fläck af jorden, och en
majestätiskt skön harmoni låg också mellan den klara,
blåa himmelen och de friska, af daggperlor skimrande,
gröna fälten, der konvaljerna, uppväckta från sin
sömn af fåglarnas qvittrande lofsånger, började resa
sina små hufvuden och utsprida sin doft, som fyllde
luften med vällukter.
Ett fönster stod öppet i nedra våningen, huru tidigt
det än var, och genom detta fönster inströmmade icke
blott det klara, varma solskenet och den ljufva
parfymen från syren-och jasminhäckarna, utan den
lifliga hymnen af luftens sångare bars på tonernas
vingar in i det rum, som fönstret tillhörde, och
besvarades der inifrån af diverse andra röster,
tillhörande en liten koloni af kanariefåglar.
Ingenting af detta morgonlif, så poetiskt och
upplyftande, gick förloradt för den ensamme invånaren
der inne. Det väckte honom, der han satt framför sitt
arbetsbord, fördjupad i läsningen af den heligaste
af all verldens böcker, och han tillslöt
den för att lyssna till Guds egna hviskningar i
naturen, och dessa hviskningar ljödo sakta igenom
alla de särskilda elementen, som just nu talade till
hans sinnen. Men hvarom hviskade naturens mäktiga
ande? Kanhända derom, att det var tid att låta det
egna, envisa väldet öfver alla själens och sinnenas
menskliga intryck få böja sig för den rättvisa frihet,
de begärde, från det slafviska tyranni, under hvilket
de nästan till förstening hållits i tygeln.
Vare sig nu, att den unge mannen kände en vanmakt
vid att längre motstå den mäktiga rösten eller att
han redan förut börjat inse, att menniskan aldrig
kan blifva tillfredsställd genom huru många segrar
som helst, hvilka hennes stolta viljekraft vinner på
bekostnad af hjertats behof, nog af, det var måhända
första gången i hans lif, som han icke omildt qväfde
den glädjesprittning, hvilken kom hjertat att skynda
på sina slag, då han lossade tvångsbanden, och det
bästa på denna morgon var, att till och med hans
ansigte fick en härlig reflex af det, som han med
ett slags blyghet kände inom sig.
Hans isiga uppfattning af den stora lifsfrågan
smälte. – Solen, blomdoftet och fågelsången, allt
träffade i dag hans vaknade sinnen. Han bad om
kärlekens lycka. Han hade läst Paulus’ beskrifning
på dess art.
-
Då vagnen från Kroneby stannade vid kyrkogårdsporten
låg redan det lilla, vackra templets högtidsfrid
utbredd öfver hela omgifningen. Folket hade gått in
och tonerna från den första psalmsången, blandade
med orgelns fylliga ljud, hördes långt ifrån.
»Huru ledsamt, att vi komma så sent», sade
friherrinnan Louise, seende från mannen till
sonen. »Det är visst mitt fel.»
»Jo jo, men», förklarade baron Sigesmund leende, »det
tror jag ej vi behöfva disputera om ... Men i alla
fall kan du trösta dig dermed, att ingen misstänker
oss för det ömkliga begäret att vilja väcka uppseende
eller huru, Conny?»
»Visst icke», svarade sonen med ett påtagligt uttryck
af tankspriddhet – något honom så olikt, att modern,
som hela morgonen märkt detta, med forskande undran
lät blicken ofta hvila på honom, utan att han gaf
akt derpå. Conny lefde och drömde ännu i morgonens
mystiska tillstånd ... Han var liksom bortkommen,
sedan han i sin lugna, väl reglerade själ insläppt
ett så vidlyftigt sällskap af nya bekantskaper,
både i afseeende på känslor och tankar.
Man gick sakta upp för den breda gången, der, nära
altaret, den bänk var belägen, som tillhörde Kroneby
... »Jag går in i sakristian så länge», hviskade
Conny till modern; »ett par personer väntar der
på mig.»
Altartjensten började. Men huru det än förhöll sig
med det möte, den unge baronen omnämnt, så trodde
ej friherrinnan derpå. Hon observerade tvärtom, att
han stod i den halföppna dörren, med ögonen nästan
oupphörligt riktade åt orgelläktaren.
Då psalmsången åter började, sade helt sakta gamle
baronen, hvilken riktat sina ögon, förstärkta med
glasögon, åt alla möjliga håll: »Jag är ej i stånd
att upptäcka den der skönheten, som vi sågo i förgår;
det var troligen någon resande dam, eller kan du
finna henne?»
»Nej ... Men så utmärkt bra orgeln spelas, den har
ett mycket vackert ljud. Jag ångrar icke de kostnader,
med hvilka vi fingo deltaga i inköpet... Se så ... nu
är det slut. Det är då prosten, som predikar – en
ganska hygglig och värdig man.»
Conny återsyntes icke förr än efter predikans och
den öfriga gudstjenstens slut... Då ledsagade han
föräldrarna, hvilkas intresse och nyfikenhet det
är lätt att fatta, ut till planen framför kyrkan,
der tvänne unga flickor, i hvita klädningar och
blåklintskransar, stodo vid hvar sitt bäcken och nego
så nätt för hvarje sedel.
»Min käre son, kan det vara någon af dessa unga
damer?» frågade friherrinnan med en ton, som smakade
af djup förundran.
»Nej, visst icke! Fröken Stein har i dag, liksom
åtskilliga gånger förut, vikarierat för den stackars,
sjuklige organisten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
