Print (PDF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon har ej ännu hunnit ned från läktaren. I alla
fall måste gåfvorna delas. Det går ej an att lemna
allt åt henne. Se nu, der kommer hon», och för första
gången märkte både far och mor, att Connys blod kunde
spela ett lika förrädiskt spel, som mången annans.
Emellertid hade kyrkvaktaren skjutit fram en
reserverad stol och satt i ordning ett tredje kärl
för den tredje insamlerskan, som också genast infann
sig. Med allra största tillfredsställelse fann det
äkta paret, att de nu hade framför sig den utmärkta
uppenbarelse, hvilken de förut beundrat som ryttarinna
och som varit så mild mot den fattiga qvinnan, så
likgiltig för de unga studenterna; och kommo icke
också dessa nu i hack och häl efter henne, ställande
sig som hedersvakter på föga afstånd ifrån hennes
plats! Något sådant var nästan äfven behöfligt,
ty en uppsjö af kyrkgäster samlades omkring den nya
kollektinsamlerskan.
»Men hon är ju en lysande skönhet», mumlade gamle
baronen, »hvilka ögon, hvilka ögon, mörkblåa som
himmelen, tindrande som stjernor! Och en så enkel
smak i hennes klädsel! Hon bär också en hvit klädning,
men då de andra linhåriga, rödkindade tärnorna se ut,
som om de väl skulle förmå hjelpa kyrktakets bastanta
keruber att blåsa i basunen i åratal, så synes denna
ädla och distinguerade flicka, i sin svarta spetsslöja
öfver det ljusbruna håret och med den enda hvita
törnrosen, såsom en verklig dam. Hon är superb!»
»Hvad säger mamma?» hviskade Conny med kort röst.
»Vi beundrade henne redan i förgår, då hon red förbi
den nya gångstigen, men vi förtego detta, tills vi
fingo se, om det kunde vara hon. Jag trodde det ej,
emedan du är så okänslig för skönhet.»
Conny kände det som en stor lycka, att modern
trodde så. För egen del blef han dock, ju längre han
betraktade den förtjusande, graciösa varelsen, allt
mera öfvertygad, att känslolöshetens tid för alltid
nedsjunkit i det förflutna. Men ju mera han härom
öfvertygade sig, desto mera kände han sig besvärad
af det stundande ögonblicket, då han måste träda
henne under ögonen. Detta ögonblick var emellertid nu
oundvikligt ... Och det var nästan lika oundvikligt,
att hon i aningen skulle genomskåda honom.
Baronen och hans fru hade redan uppfyllt sin pligt
mot de bekransade tärnorna, som, häpna af förtjusning
öfver en så frikostig skörd, knappt hade tid att
observera riksdalrarna, åtminstone med den aktning,
dessa gula lappar förut fått emottaga. De skulle ju
nödvändigt observera, om det gafs mera åt den ena
än åt den andra, om gamle baron komplimenterade den
ena mer än den andra och om slutligen friherrinnans
toalett var den allra modernaste. Underligt nog,
reflekterade dessa omtänksamma ungmör minst öfver
baron Conny. Han var alltid så tystlåten, så kall,
trög och nästan tråkig, att studenterna och äfven
andra herrar voro långt att föredraga. Emellertid blef
nu händelsen den, att då han lade en femtioriksdaler
på hvars och ens hög, man icke kunde underlåta att
finna honom oändligt »gentil», och detta omdömme växte
ut till något ändå högre i förtjenstväg, då de kära
barnen med sina goda ögon tydligen märkte, att han
ej gaf fröken Stein det ringaste penningebidrag,
utan endast helt stelt lemnade henne ett groft,
hopviket papper, icke så lagdt, att det kunde gömma
penningar. Och sådana gömde väl ingen heller.
Och nog var det en sanning, att Conny syntes stel,
ja, så stel, som om han varit omgifven af och medfört
de isande vindarna från nordpolen. All morgonens
sol och glöd hade rymt bort, under det han sett på,
huru älskvärdt, artigt och mildt bon besvarat några
ord af föräldrarna.
»Får jag besvära fröken, att lemna det här obetydliga
papperet i den blifvande bestyrelsens vård?»
Se der allt, hvad han sade, och han syntes knappt
gifva akt på den fina färgskiftning, som uppsteg
på hennes kind, då hon endast böjde sitt hufvud
och genast sysselsatte sig med de nästkommande, för
hvilka det vankades både ord och småleenden. Så fort
hon fick en sekunds ledighet, vinkade hon till sig
en af studenterna, som hon räckte det nyss mottagna
papperet.
Under tiden hade prosten uppsökt och presenterat
sig för baron Sigesmund von Z. och hans hustru,
och en lämplig konversation af det slaget, som
kan äga rum på kyrkbacken, utspann sig nu, tills en
ödmjuk anhållan framställdes, »om ej herrskapet ville
göra prostgården den äran, att der intaga middag»
-- prostgården låg närmare, än Kroneby.
Det äkta paret antog förslaget, sedan prosten
försäkrat, att det långt ifrån att blifva ett besvär
för hans hustru, som var hemma, skulle blifva det
största nöje ... Men till gemensam ledsnad ursäktade
sig Conny genom göromål.
Han följde ej med.
-
V.
Huru olika samma sak kan uppfattas.
Emot sjutiden på aftonen gick baron Conny att möta
sina föräldrar.
Men det var det minsta af hvad han företagit, sedan
han på kyrkbacken skildes ifrån dem. Han hade under de
långa mellantimmarnas tröga lopp haft ett helt annat
möte. Det var ett möte mellan gårdagens ännu säkre,
sjelfständige och sjelfmyndige Conny och den Conny,
som från denna morgons soluppgång befunnit sig i ett
läge, så främmande, att det var honom lika omöjligt
att fatta, huru han inkommit deri, som huru han skulle
komma derur och ändå bibehålla sitt forna lugn.
Det hade ju varit hans egen önskan, att föräldrarna
måtte komma ned och sjelfva se den, visst icke
utvalda, men ifrågasatta. Och hvad hade följden häraf
blifvit? Jo, just den oväntade, att medan han för dem
aflade sin redogörelse, han började erfara ett slags
dubbelspel inom sin egen själ. Han ville nämnligen
icke gå ifrån sitt gamla program, men han kände,
att han tänkte ett och annat mycket olika med det,
läpparna talade, och det kom till och med för honom,
att han begått ett stort fel i detta nedreqvirerande
af föräldrarna. Först och främst derför, att deras
närvaro bestämdt skulle hejda hans bemödanden, genom
tvånget att se sig ett mål för deras uppmärksamhet,
och sedan derför, att det under hela den oroliga
natten till söndagen föreföll honom, att det var en,
om än hemlig, så i alla fall sannskyldig, förolämpning
mot den obeskrifligt grannlaga unga qvinnan, att
så der låta andra bedömma en ställning, hvilken hon
måhända sjelf torde förkasta.
Denna sista fruktan, som förut icke framställt sig,
verkade lik en gnista i krut. Och gnistan hade redan
exploderat i hans hjerta, då han började att läsa
Pauli utläggning till Korintierna om kärlekens pris
och art. »Kärleken uppblåses icke, han skickar sig
icke ohöfviskt, han söker icke sitt, han tänker intet
argt.» Men var det ej just allt detta, som kommit
hans kärlek till last? Ty nu begrep han, att det var
kärlek, och när då hela den härliga morgonhymnen,
när solen, vinden, fåglarna, blommorna och Guds egen
ande i naturen hviskade om allt skönt, veta vi ju,
att han böjde sig för de hemliga makterna.
Emellertid lågo föräldrarnas forskande blickar som
en tyngd på hans sinne, och det skulle för honom nu
varit den allra omöjligaste sak att resa med dem till
prostgården och under deras beskydd börja ett slags
systematisk, motbjudande belägring, för att vinna
en hustru.
»Oh, huru löjlig jag varit, huru enfaldig, huru rent
af dumt jag betett mig!» bekände han för sig sjelf
... »Huru nu på ett passande och godt sätt kunna
åter hemsända de kära, gamla själarna? Det är frågan!»
Och det var denna fråga, han vridit och vändt på
minst tjugo olika vis, utan att ännu hafva hittat
någon lösning, då han gick för att möta dem. Och han
ryste redan genom hela sin varelse, då han tänkte på,
huru de, i tanke på att behaga honom, skulle börja
långa beskrifningar öfver henne och allt, hvad som
förefallit. Det blefve utan tvifvel för honom att
ligga på sträckbänk, men konsten blefve att kunna
ligga der, utan att uppgifva något missljudande
utrop. Och så otacksam var han, att han kände sig
förvissad, att hela hans stelhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
