Print (PDF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén - Anekdoter ur vår flottas minnen. XII. Ett tal med "korta kärnspråk, klingande som svärdshugg". G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller, bättre sagdt, tafatthet, då han öfverlemnade
papperen, kom från de honom följande ögonen. Återstod
blott en enda tröst. Hon hade rodnat och icke svarat
genom annat än en böjning på hufvudet. Det kunde
vara af missnöje, men det kunde äfven vara af någon
inre oförmåga att tala just då. Nog af, en sådan
förlägenhet hade hon aldrig tillförene visat. Skulle
hon läst något i hans ansigte om det nya?
När skulle han få svar på dessa frågor?
-
Baron Conny fick göra en lång promenad, innan han
mötte de återvändande, och detta inträffade just som
gamle herrn yttrade till sin gemål:
»Min älskade Louise, Gud vet, att hela den här
trakten är mig mycket dyrbar, men sedan nu det mål,
för hvilket vi kommit hit, till såväl vår egen, som
vår käre sons tillfredsställelse, är uträttadt, så
skulle det endast blifva långtrådigt att följa hans
stillastående roman. Hit komma tidningarna dessutom
icke förr än hela verlden känner dem, och mitt
galleri, som skulle ordnas ... Och våra slägtingar,
presidentens, som skulle kunna komma när som helst!
Jag försäkrar dig, min söta Louise, att det är din
pligt som ömsint och klok hustru, att uppfinna något
passande sätt att komma härifrån. Sigesberg behöfver
sin gamle herre och, rent ut sagdt, jag behöfver
Sigesberg, som blott ligger fyra mil från Stockholm;
centralstationen för allmänna intressena.»
»Hvad du säger, min vän, förklarar jag vara ganska
klokt! I fall jag ej tager allt för mycket fel, är
Conny långt mera betagen och fängslad, än han tror,
och i sådant fall är bäst, att han handlar efter
de ingifvelser, han får. Vore vi qvar, kunde han ej
lemna oss ensamma när som helst.»
»Skönt, skönt, min kloka maka!... Och se, der
kommer han ... Jag gör en anmärkning, som jag
hittills, kanske af högmod, hållit på. Jag är icke
säker, så ståtlig man han än är, att hon besvarar
hans tycke. Hon betedde sig så frimodigt!»
»Du har åter rätt. Vid kollektinsamlingen rodnade
hon visserligen, då han närmade sig, men hemma
i prostgården fanns icke ett doft af förlägenhet,
hur jag än språkade. Måtte vi emellertid bedraga
oss, ty en vackrare och förståndigare sonhustru
kunde vi ej få.»
»Det är sannt, hon förer sig också charmant och skulle
just enkom passa för Sigesberg.»
Till följd af dessa ömsesidiga betraktelser rådde
en smula tvång i början sedan Conny stigit upp i
vagnen. Man talade om prosten och prostinnan, om
studenterna, deras söner, hvilka säkert båda voro
betagna i sin sköna kusin, »som ändå», tillade gamle
baronen leende, »icke tycktes behandla dem annorlunda
än som skolgossar ... Och då det är erkändt, att
vackra historier aldrig äro långa, så säger jag, att
hvad jag hviskade till dig på kyrkbacken, bekräftar
jag nu, sedan jag sett den intagande varelsen på
nära håll.»
»Och jag instämmer», inföll modern. »Hon är icke alls
blyg, men ändå så behagligt tillbakadragen, att man
frestas tro att det, som slår andra unga qvinnor i
ögonen, föga kommer att inverka på henne. Den man,
hon hedrar med sitt tycke, kan lita på att han har sig
sjelf att tacka derför. Och nu röstar jag för, att vi
nedlägga ämnet tills Conny får något att berätta oss,
i fall han beslutar sig.»
»Väl taladt, dyra moder ... Se här har jag några bref
till pappa.»
»Åh, det var bra ... Låt se ... Kära Louise lilla,
här hafva vi ett bref på retur från presidenten. De
komma, hela familjen, om åtta dagar. Och du, som
ännu icke har de nyreparerade gästrummen i ordning
... Min bäste Conny, min själ får du icke ursäkta
oss, att vi måste packa in i morgon ... Jag vill ej
stöta mig med min svåger och syster mer än som så
ofta förut skett, då deras vinkar om din blindhet för
din kusin Amalias lysande egenskaper skapat mig alla
slags förlägenheter -- eller kanske du följer med hem
och reparerar din hårdhet?»
»Det aktar jag mig nog för», svarade Conny skrattande.
»Pappa och mamma måste göra mig längre
visit härnäst. Och under hösten kommer jag till mitt
gamla hem. Jag påskyndar ingenting.»
--
Anekdoter ur vår flottas minnen.
XII. Ett tal med "korta kärnspråk klingande som svärdshugg".
Den örlogsflotta af tretio skepp och fregatter, som år
1644 plöjde Östersjön under kriget mot Danmark, hade
till befälhafvare -- amiral Claes Larsson Fleming, en
lika modig som erfaren och kunskapsrik man. Han hade
i yngre åren studerat vid flera utländska akademier,
sedermera med stort beröm förvaltat såväl civila
embeten som militära tjänstebefattningar till lands
och sjös och varit särdeles verksam och nitisk vid
utrustandet af örlogsflottan.
Danska flottan bestod detta år af fyrtio fartyg och
anfördes af konung Christian IV, som, ehuru sjutiosex
år gammal, med sitt chefskepp Trefaldighet deltog
i hetaste striden. Han hade gjort femtio sjöresor,
och var väl hemmastadd i allt som rörde sjöväsendet
och krigsflottan i synnerhet.
Den 1 Juli besköto flottorna hvarandra, och vid detta
tillfälle var den gamle sjöhjelten konung Christian IV
nära att få sitt banesår. Han stod sysselsatt med att
rikta en kanon, då en kula träffade däcksbalken midt
öfver densamma. Balken splittrades och spillrorna,
som flögo rundt omkring, sårade flera personer och
bland dem konungen, som fick högra ögat och två
tänder utslagna, hvarjämte venstra örat skadades. En
af de sårade föll i däck och drog konungen med
sig i fallet. Man trodde konungen vara död och en
allmän bestörtning utbredde sig bland sjömännen,
men snart reste gubben sig, öfverhöljd af blod,
och kommenderade flottan som förut till dess natten
gjorde slut på striden.
Vid detta sjöslag eröfrade hvarken svenskar eller
danskar något fartyg; men amiral Fleming ansåg,
att han väl kunnat taga några danska skepp, om han
blifvit bättre understödd af sina underhafvande.
Då han sjelf icke tvekade att gå fienden in på
lifvet, fordrade han också samma tapperhet af dem,
hvilka stodo under hans kommando. Sedan danskarna
efter slaget seglat till Köpenhamn, och Fleming
med sin flotta ankrat vid Christianspris, kallade
han derför alla skeppscheferna om bord på sitt
fartyg och förebrådde flera af dem i skarpa ordalag
den efterlåtenhet och feghet, de visat under striden.
Andra fingo beröm för det de »hade sig väl uppfört
och fäktat som redliga karlar». En af dessa, kapten
Speck, fick en penningsumma i belöning, för det han
försökt att äntra ett danskt skepp. En af de för
försumlighet tilltalade, kapten Frans Holländare,
på skeppet Stockholm, framförde hvarjehanda lama
ursäkter och påstod, att han fäktat så tappert som
någon annan. Men amiralen underrättade honom, att
han hade »fäktat som en gammal käring» och att om
han icke nästa gång uppförde sig bättre, skulle han
»utan alla nåder hängas».
I förteckningen på dem, hvilka visat feghet och
uraktlåtenhet under striden, förekommo, jämte Frans
Holländare, namnen Lambert, Deutsen, Wyn, Ossens,
Hessling, Germunds, Leufich, hvilket tyckes angifva,
att dessa i allmänhet voro utländingar, hvaremot de,
hvilka jämte Speck fingo beröm, hette Corneliusson
och Jöransson.
Inom en månad efter det Fleming hållit denna
straffpredikan, tillhörde han ej mera de lefvandes
antal. Den 26 Juli, under det han i kajutan höll
på att tvätta händerna, inträngde dit en fiendtlig
kula, hvilken dödade uppassaren, som höll tvättfatet,
och gaf Fleming ett dödligt sår. Två timmar derefter
afled hjelten, sedan han öfvertalat generalmajor Carl
Gustaf Wrangel att taga befälet öfver flottan.
Fleming var vid sin död femtiotvå år gammal.
G. C. Witt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
