Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. II. Gamla och unga minnen från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34
redan för en timme sedan, hvadan »mademoiselle»
nu infunnit sig för sent, för att råka sina kära
anhöriga.
Hvilken hvirflande ström af minnen trängde
emellertid icke in på far och mor under färden genom
verldsstaden, som de icke sett sedan åren 1851 och
1852, då de värmde sig i solskenet af sin första
äktenskapliga lycka och då de under sin »wedding trip»
tillbringade hösten, vintern och våren i Paris!
Dock, huru mycket än var förändradt, omstörtadt
och raseradt, kände de ögonblickligen igen sig
efter dessa tjugosex år på de flesta ställena och
de helsade med entusiasm sina ungdomsbekanta, dessa
stolta byggningar, hvilkas murar icke hotats af eller
också trotsat pöbelyran.
Der och hvar upptäckte de dock under ett vemod, lika
djupt som harmen, "förödelsens styggelse» i ruinerna
af de arkitektoniska mästerverk, dem den råa massan,
utan aktning för sitt eget fosterlands stora minnen,
lemnat till pris åt lågorna och inom hvilkas väggar
det unga nygifta paret dansat på rosor i ordets
dubbla bemärkelse, ty på balerna i Hotel de ville
och i Tuilerierna trampade man tätt och ofta under
trängseln på dyrbara buketter, hvilka nyss suttit
fastade vid någon skönhets bröst.
Hotel de ville höll på att resa sig likt en Phoenix
ur sina egna lågor, men Palais des Tuileries är -
såsom vi nu veta - dömdt till fullständig förintelse.
Att i denna lilla skiss söka göra ens försök till en
skildring af den eviga och dock evigt föränderliga
staden, kan icke vara vår mening, så mycket mindre,
som den förtrollande »verldsskökan» - såsom de
kristliga benämna Paris - genom det under senare
åren mångdubblade antalet resande svenskar numera
för de flesta läsare redan är en kär och gammal
bekant. »Bilder från en längre sommarresa» är ju
dessutom titeln på dessa reseminnen, och det är
derför vi återkomma icke till minnets bildergalleri
i sin helhet, utan till enstaka taflor, hvilka tjena
som motstycken till eller afspegling af nutidens
företeelser.
Från Auteuil, hvarest vi bodde en hel månad under
dagliga turer till Paris och flanerande på dess
gator, hade vi flyttat till Passy, tre, fyra minuters
promenad från Trocaderon, den storartade expositionens
inträdes- och äreport. Vi gjorde följaktligen besöken
i denna undrens verld ännu tätare och uttröttade
oss i dess. labyrinter. Det egendomligaste af allt
egendomligt var likväl, att, sittande på en soffa,
der och hvar låta snart sagdt hela jorden med
representanter af dess skilda inbyggare passera
revy, utan att ha besväret af att personligen göra
en rundresa. Utom de flesta europeiska folkslag,
såg man der turkar, greker, araber, japaneser,
chineser, siameser, perser, anamiter, negrer, etc.,
alla i sina originella och nationella drägter, jämte
profstycken på deras industri, hemslöjd, husgeråd,
klädesplagg m. m.., för att icke tala om bostäder,
fullkomliga kopior af de verkliga. Med ett ord,
det var det mest storartade etnografiska museum, man
sannolikt någonstädes kan få öfverskåda, Artur Hazelii
deruti inberäknadt. Men, vi tala om välkända saker
för de flesta af våra läsare och resenärer från 1878.
Då vi dagligen spisade våra middagar på en utmärkt
restaurant i Palais royal och, trots förhöjningen med
anledning af expositionen, till priser så billiga, att
de kunde komma våra egna hotellvärdar att rodna både
in- och Utvärtes, om vi talade med siffror, förde oss
vår väg ofta förbi ruinerna af Palais des Tuileries.
Ovilkorligen erinrade vi oss den lysande bal, vi
der bevistade i Februari 1852 och det lilla pikanta
äfventyr, jag der genomlefde tillsammans med vännen
August Blanche.
Visserligen finnes en antydning om detsamma,
med rollerna fördelade på andra personer, i min
novell »Rosen bland kamelior», men då denna dels
publicerades för tio år sedan, dels icke är känd af
andra än läsarna af en tidnings följetong, och dels
endast romantiseradt aftecknar tilldragelsen, torde
en skildring ur verkligheten icke vara oberättigad
i dessa reseskisser.
Tack vare vår dåvarande ministers, excellensen
Löwenhjelm, artighet och omtanka, hade han förskaffat
ett dussintal svenskar inbjudning till balen den
23:dje Februari, trots den stora svårigheten att
erhålla en dylik förmån.
Genom någon distraktion eller försummelse af
Napoleons ceremonimästare hade likväl namnteckningen
å bjudningskorten försiggått efter den lista, som
inlemnats af ministern till balen
den 25:te Januari. Omöjligt att få detta misstag i
elfte timmen ändradt, hvadan excellensen Löwenhjelm
leende uppmanade oss att gå under falsk flagg och
för aftonen antaga de namn, som med anledning af
listan från den 25:te Januari stodo å korten för den
23:dje Februari.
Förlitande oss på vår ministers försäkringar att taga
allt på sitt ansvar, begåfvo vi oss följaktligen till
den lysande festen, min unga hustru såsom »fröken
Westerstrand», åkande med sin far och tituläre
farbror, presidenten Westerstrand; jag sjelf såsom
löjtnant Abelin (sedermera krigsministern); Blanche
såsom en prestman, hvilken för tillfället låg sjuk
i Nizza. Blanche och jag hade från hans bostad gått
till fots, för att undvika en odräglig väntan i filen
af vagnar.
Vi vandrade, som bäst, tillsammans genom de bländande
salongerna, öfverfyllda af gäster, då vi, samspråkande
i ett hörn af rummen, plötsligen sågo oss föremål
för flera personers uppmärksamhet, bland hvilka
synnerligen utmärkte sig en liten, liflig gubbe,
alldeles öfversållad af ordnar.
Jag lånar ur »Rosen bland kamelior» följande rader,
karaktäristiska for situationen:
»Ser du den der lilla påfågelsmenniskan!» - utropade
bror August, som var litet närsynt, men dock ej
begagnade lorgnett, hvarför han, kisande med ögonen,
fixerade sin observatör. - »Kan man se någonting mera
komiskt, än den der lilla gubbsprätten, öfversållad
af kraschaner? Han ser ut som ett ambulatoriskt
leksaksmagasin. Ska’ vi se efter, om han har några
äretecken på ryggen, ty på bröstet har han ingen
ledig plats. Nej, den der skulle jag vilja fara
omkring och visa för pengar.»
»Men för tusan, skratta inte, det är just dig, som
han så misstänksamt betraktar» - varnade jag.
»Med hvad då? Han har ju bara ett par små pepparkorn
der ögonen skulle sitta! Nej, den der, han riktigt
roar mig.»
Och ännu en gång skrattade vår författare på det
hjert-liga sätt, som för honom var - vi säga med
smärta var - så egendomligt.
Men nu hade »påfågelsmenniskan» blifvit alldeles
ursinnig, han tillkallade ett par af betjeningen,
för hvilka han lika oförstäldt som oförsynt utpekade
oss båda svenskar, der vi stodo i förtroligt samspråk
sida vid sida.
Jag vände mig, generad af och undrande på den
obehagliga uppmärksamheten, till min följeslagare:
»Men, för tusan, ingen under, att du framkallar
uppseende för oss båda-, du har ju svart halsduk?»
-hviskade jag förvånad.
»Svart halsduk? Röd lö-lögn!» – stammade Blanche på
sitt egendomliga sätt. Han tycktes nämnligen begagna
stamningen endast såsom trampolin för ett infall,
innan det tog ut språnget.
»Svart halsduk! Du var ju med i butiken, der jag
köpte den eleganta broderade hvita. ’Jag tog ju af
mig den svarta framför min egen trymå, och - och -»
»Och satte den så på dig igen under elegantens
distraktion, förmodar jag.»
»Anamma det här! Påfågelsgubben är kanske
kunglig-prinslig öfver-ceremonimästare. Jag försvinner
genast och köper mig en ny hvit halsduk. Hoflifvet
är ruinerande.»
Blanche försvann, men återkom inom kort, iklädd den
ruinerande hvita halsduken D:o två. Vi fortsatte nu
lugnt vår promenad och våra observationer. De dansande
menniskoböljorna bröto sig mot klippstranden af de
kringstående betraktarna, hvilkas antal oupphörligen
ökades och gjorde sjelfva dansnöjet , temligen
tvifvelaktigt. Emellertid trängdes vi af mängden
beständigt framåt, och stodo slutligen allherrskaren
Napoleon helt nära. Blott ett afstånd på ett par
tre alnar skilde oss eländiga dvergar från den för
tillfället så mäktige jätten.
»Håll nu din tunga i styr! Här kan finnas någon,
som förstår dig» - förmanade jag.
»Så mycket förstånd finnes icke bland så mycken
fåfänga» - replikerade den oförbätterlige. "Jag kan
ju åtminstone få tillhviska sfinxen några artigheter
på ren svenska: Der står du, menedare, som svikit så
många löften och utgjutit mera blod, än en legion af
tigrar! Der står du, askgråa decemberman, som försålt
menniskans förstfödslorätt - friheten - för det egna
intressets gry-grynvälling!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
