Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdoter ur vår flottas minnen. XIII. Ett väl riktadt skott. XIV. Kräft-flottan. G. C. Witt - Stenkolsformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IM* våv flottas
XIII. Ett väl rlfetaclt skott,
Itt väl riktadt skott kunna vi med skäl kalla det,
som den namnkunnige ’sjöhjelten Claes Christerson
Horn..den 26 Juli 1566 med egen hand affyrade mot
lybeckarnas chefsskepp.
Lybeck, den mäktiga hansestaden, som genom sin
vidsträckta handel förvärfvat en oerhörd förmögenhet,
hade under de oroliga tiderna funnit sig föranlåten
att anskaffa en egen örlogsflotta, för att skydda
sina handelsfartyg mot sj or of var e och främmande
makters kapare, hvilka ej alltid så noga respekterade
neutraliteten. Denna flotta användes af lybeckarna
under krigen mellan Sverge och Danmark än till den
ena, än till den andra maktens hjelp, allt efter som
.deras egna intressen derigenom befrämjades. Vid
den tid, vi nu tala om, voro lybeckarna Sverges
fiender. Den öfvermodiga lybeckska senaten hade i
sin djerfhet gått så långt, att den gifvit ett nytt
linie-skepp namnet Styr-schweden och skickat detta
såsom chefsskepp för en betydlig flotta, under amiral
Barthil Tinapels befäl, till Danmarks bistånd.
Den förenade danska och lybeckska flottan
bestod af tre-tiosex skepp, men den svenska
under Claes Christerson Horns befäl var ännu
större, nämnligen sextioåtta bestyckade fartyg,
hvaraf dock några före den afgörande striden
blifvit detache-rade till Nordsjön, för att jämte
der varande svenska kapare-fartyg deltaga i en
belägring af Bohus fästning. Denna flotta var den
största linieskeppsflotta, Sverge allt dittills’
utrustat. Horns chefsskepp Sanct Erik förde nitio
kanoner, hvaraf sextiofem voro af koppar, och hade
ej mindre än sex hundra tjugo mans besättning.
Den 28 April lemnade Horn Stockholm, kryssade
sedan mellan Öland och Bornholm, uppbringade några
handelsskepp och gick i slutet af Juni till ankars
i Öresund, der han i fiendens åsyn tog tull af några
hundra fartyg, innan fiendtliga flottan ännu hunnit
utlöpa. > .
Den 26 Juli sammandrabbade svenska flottan i
närheten af Öland med den förenade fiendtliga. Elden
börjades af Sanct Erik mot danska skeppet Mercurius,
hvilket sistnämnda blef redlöst och måste hålla
undan. Derefter kom Sanct Erik i träffning med
Styr-schweden, och Horn affyrade då egenhändigt
ett skott, som gjorde att Styr-schwedens stormast,
hvilken troligen förut var träffad af andra kulor, "
nu under ett förfärligt brakande föll öfver bord. Det
lybeckska stolta amiralsskeppet, som skulle styra
Sverge, måste således, redlöst och ur-ståndsatt att
fortsätta striden, sjelft styra undan från de svenska
skeppen. Sjöslaget fortsattes flera timmar, till dess
fiendtliga flottan fann för godt att segla undan,
förföljd af den svenska, som slutligen den 27 Juli
i anseende till uppväxande hård kultje och nattens
annalkande måste upphöra med jagandet.
Det var kort efter denna strid danska flottan,
som gått till ankars vid Gotland, gjorde en
oerhörd förlust af fartyg och folk, genom amiral
Hans Lauritzens envishet, att ej lemna den osäkra
ankarplatsen förrän han begrafvit sin i sjöslaget
stupade underamiral, ehuru hvarje erfaren sjöman
förutsåg, att en våldsam orkan var i annalkande.
Svenska flottan hade nu erhållit herraväldet i
Östersjön.
XIV. Kraft-flottan.
För något mer än ett halft sekel sedan hade man
på flottans värf i Karlskrona byggt tretio kanon
j ollar, hvilka skulle uppsändas till Stockholm,
för att tillhöra skärgårdsflottan derstädes. Dessa
jollar ansågos på sin tid, innan ångmaskinen vunnit
användning inom krigsflottan, vara särdeles tjenliga
försvarsmedel i skärgårdar och voro onekligen
ganska sinnrikt inrättade. Hvarje kanonjoll förde
en stor kanon och var egentligen att anse som en
flytande lavett, hvilken fortskaffades medelst
rodd, var spetsig åt bägge ändar, så att den
efter omständigheterna kunde ros rätt fram eller
baklänges, och hade segel, som dels vid tj enlig
vind kunde uppsättas, dels då j ollen låg vid någon
strand i skärgården användas till tält i land för
manskapet, som bodde mycket trångt på den lilla
farkosten. Kanonen var alldeles fast i sjelfva
fartyget, utan någon slags brok, så att då kanonen
efter aflossadt skott rekylerade, fördes hela jollen
ett stycke tillbaka i vattnet eller, kanske rättare
sagdt, framåt, ty kanonen stod med mynningen akter
ut. Vid landstigningar kunde man hala j ollens aktre
ända, ditåt kanonmynningen, såsom vi nyss nämnde, var
vänd, upp på stranden, och om man då, öfverfallen af
en manstarkare fiende, nödgades draga sig tillbaka
till jollen, tvingades denna att rekylera ut från
stranden derigenom, att man under reträtten sköt
skott på skott.
De här omtalade krigsmaskinerna hade tillkommit på
förslag af då varande kommendörkapten. (sedermera
amiral) von Sydow, en varm vän af skärgårdsförsvaret
och utmärkt för stor skicklighet i sitt yrke. Men de
sjöofficerare, som voro älskare af stora sjögående
fartyg, skådade med ovilja dessa små tingestar och
kallade hela samlingen »kräfUflottan». Manskapet var
också särdeles missnöjdt med .den ansträngande rodden
och de obeqväma sofplatserna. . Detta gaf anledning
till ett par roliga infallen, som på den,tiden
omtalades och här upptecknas.
De nybyggda kanonjollarna afgingo från örlogsflottans
hufvudstation och ankommo lyckligen till Stockholm. En
qvick löjtnant från Karlskrona, som tillhörde
kommenderingen, var af någon anledning uppe hos
Förvaltningen af sjöärendena. Efter uträttadt ärende
aflägsnade han sig, och för att visa tillbörlig
respekt mot Kungliga förvaltningen, vände han
sig om, då han kom till sessionsrummets dörr,
gjorde en artig bugning och drog sig så baklänges
ut genom dörren. Härvid kom han oförvarandes att
stöta emot kommendörkapten von Sydow, som var
stadd på ingående. "Jag ber om förlåtelse, herr
kommendörkapten», yttrade löjtnanten, "men jag har
nu så länge farit på den här kraft-flottan, att
jag fått den ovanan att gå baklänges.» Genom ett
småleende visade den hederlige kommendörkaptenen,
att han gillade ursäkten.
En klipsk båtsman å roddflottan, som skulle göra
korum och dervid läsa eller sjunga versen
"Vår öfverhet
Med trofasthet
Vi Dig ock nu befalle: ,
Gif henne.ro
Och låt oss bo
I frid och hugnad alle",
låtsade misstaga sig då han kom till fjerde raden,
och i stället för "gif henne ro» kom det att heta
»låt henne ro», med särskild tonvigt på ordet henne. .
- , ?
a. o. Witt.
synes vid första påseendet högst osannolikt, att
den karda, stenartade kolsubstansen skall kunna
hafva något annat gemensamt med ved, än att de båda
brinna ined lätthet. Icke dess mindre förhåller det
sig verkligen så, att de högst obetydligt skilja
sig från hvarandra, undantagande till utseendet,
att deras egenskaper äro nästan de samma och att
kol verkligen från början bildats af ved och andra
vegetabiliska ämnen.
Riktigt kol förekommer tillsammans med några af de
äldre bergarter, som bilda jordskorpan, och finnes
till sådan myckenhet i en viss serie af dem, att
denna blifvit kallad den kolförande. Vår jord har
undergått mångfaldiga förändringar, sedan dit-hörande
bergarter först lagrade sig såsom gyttja eller sand
på botten af sjöar och haf. Och dessa förändringar
hafva efter-lemnat outplånliga urkunder i jordens
klippor. En vidsträckt grupp af’ fällningar har lagt
sig ofvanpå de äldre eller primära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
