Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. II. (Forts. fr. sid. 35.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
på en dag som denna, under en nationens
glädjefest, skylta med sina antipatier mot republiken.
Bland minnesbilder, icke mindre glänsande än den
storartade illuminationen, sätter jag den tablå
af illustra män, jag i egenskap af ledamot af den
litterära kongressen i Paris lör ordnande af den
internationella litterära äganderätten, såg framställd
å sjelfva scenen till tbéatre du Cbåtelet.
Genom en oförlåtlig distraktion både jag förgätit
dagen för första sammankomsten, men räddades i elfte
timmen af min tjenst villige vän C. L., den bekante
skriftställaren, hvilken, till följd af sitt fleråriga
vistande i Paris, derstädes är hemmastadd och
förtrolig med de flesta förhållanden. Han igensopade
nänmligen spåren af min glömska, presenterade mig
för kongressens sekreterare och lyckades skaffa
mig - änskönt alla platser i teatersalonge.n redan
voro upptagna- en ypperlig fåtölj, redan aflagd
för författaren Ernest Daudet - en bror till den
ryktbare Alphonse. - Under namnet Ernest Daudet,
hvilken i sista stunden blef hindrad att öfvervara
sammankomsten, intog jag således min plats bland
de utvalda, hvilka njöto den sällsporda lyckan att
se sådana figurer som Victor Hugo, Edmond About,
Jules Simon, Ivan Turgenjew, med flera uppträda
på skådebanan.
Kongressens styrelse, bland hvilken jag med
fosterländsk stolthet upptäckte min blonde vän C. L.,
och dagens talare hade nämnligen blifvit placerade i
grupper vid olika bord på sjelfva scenen, medan öfriga
kongressledamöter, jämte de familjer, åt hvilka de
erhållit biljetter, sutto i sjelfva teatersalongen.
Théatre du Chåtelet rymmer det högsta
antalet spektatörer - eller 3,000 - af alla
Paris’ teatrar. Från denna med den finaste och
intelligentaste publik fyllda salong dånade nu tätt
och ofta applåderna som en åska.
Dock, vi "börja från början".
Man satt i spänd väntan på presidentens ankomst,
men denne president var också ingen mindre än
Frankrikes störste nu lefvande skald - veteranen
Yictor Hugo. Efter några minuters dröjsmål inträdde
den gamle på scenen.
Det var en högrest gestalt med vördnadsbjudande
utseende och ädel, nästan kunglig hållning. Det
silfverhvita, kortklippta håret och skägget stucko
vackert af mot den svarta drägten, hvilken nästan
påminte om en prestmans. Den höga, djupt fårade
pannan sänkte, sig långsamt och patriarkaliskt - likt
den äldstes i en stor familj - inför den jublande
åskådaremängden.
Entusiasmen var obeskriflig. Damer och herrar hade
alla rest sig och helsade med viftningar, skallande
applåder och oupphörliga »vive Victor Hugo!" den
gamle skalden, hvilken mottog hyllningen på ett
sätt, som kunde kallas mönstergiltigt. Det var icke
suveränen, som nådigt tackar sina undersåtare, icke
skådespelaren, som bugar sig för sina beundrare och
gynnare, icke den offentlige talaren, som synes
smickrad af folkgunsten; det var med ett ord -
patriarken, som vänligt hel-sar och tackar alla de
sina och mottager med värdighet och värma den kärlek
och beundran de bjuda honom.
Länge, länge dröjde det innan den storartade
hyllningen tillät dess föremål att begagna ordet.
Utan att vara blind för det stundom bisarra och
excentriska hos den store diktaren, har jag i alla
mina dagar varit en af hans visserligen obetydligare,
men derför icke mindre lifliga beundrare. Jag hade
likväl aldrig förut sett honom personligen. Hans
första apparition eröfrade mig nu så helt och .hållet,
att jag nästan bäfvade för att få höra hans stämma.
Min långa studietid vid scenen och mina många år som
elevskolans föreståndare ha nämnligen skänkt mig
den be-dröfliga erfarenheten, att menniskostämman
bosätter sig i men-niskokroppen på det mest
nyckfulla sätt. Jättar ha ofta haft pygmeers röster,
då dvärgarna deremot stundom förvånat en med den
ståtligaste basstämma. Jag darrade för det stora
snillet. Tänk, om lejonet bräkte likt lammet!
Victor Hugo steg fram till bordet närmast rampen,
medan någon af omgifningen placerade en armstake
med många ljus så nära talaren som möjligt. Han
fattade ett blad i skrifarks-format och började sin
uppläsning, som delvis gestaltade sig
till improvisation, då handstilen, ehuru hans egen,
tycktes förekomma honom mindre lättläslig.
Men hvilken stämma! Manlig och kraftig, tycktes
den besitta malmen och klangen hos våra hädangångna
utmärkta konstnärer Almlöf och Dahlqvist. ^
Och hvilken glöd i föredraget, på samma gång som
sanning, natur och enkelhet! Ingenting af uppstyltning
eller effekt-sökeri, allting flärdlöst, men gripande,
snillrikt, men ändå lugnt och öfvertygande. Den
bombast, som någon gång, likt en bit af sjelfva
musselskalet klibbar fast vid den äkta perlan
af ^skaldens tankar, kunde i dag på intet sätt
spåras. Och likväl kände man på allting genast
igen Victor Hugo. De korta, kärnfulla satserna,
de bländande bilderna, hvilka likt raketer stiga
allt högre och högre, tills de sluta i en enda klart
strålande stjerna, men som icke plötsligen slocknar,
likt fyr-verkarens, utan lyser likt ett himmelskt ljus
och fyller sinnet med rika tankar . . . Allt detta
bjöd han till lifs i sitt af jubel ofta afbrutna tal,
som framkallade, när han efter en halftimme slutat,
en bifallsstorm så väldig, att den endast kunde
jämn-föras med välkomsthyllningen vid hans första
inträde.
Också sparade han ingalunda på dessa fina poetiska
vändningar, som äro honom så egna. Huru vältalig
är till exempel icke denna fras ur hans tal vid
minnesfesten för Voltaire samma sommar: "Voltaire
ensam, jag upprepar det - ensam förklarade krig
på lif och död mot detta förbund af alla sorters
himmelsskriande sociala orättvisor, möt denna hydra,
lika väldig som fasaväckande; och han stod upprätt i
kampen. Hvad hade han då för vapen? Ack, blott detta,
som har vindens lätthet på samma gång som ljungeldens
kraft - en penna!»
Sedan den gamle skalden mottagit brorslotten af
publikens hyllning, helsade man äfven med lifliga
bifallsyttringar den ryske diktaren Turgenjew,
också en silfverhårig gubbe, högväxt som en jätte,
Jules Simon, Edmond About, med flera. Samtliga
talarna tycktes dock ha kommit öfverens om att
sluta sina föredrag med ett särskildt blomsterregn,
som nedföll för Hugos fötter. Ja, publicister och
andra pennans kämpar från jordens aflägsnaste
trakter buro i entusiastiska ordalag fram sina
tackoffer till den gamle skalden; en hyllning,
som oupphörligen fortsattes äfven under den rad af
skålar, som illustrerade den lysande middagen samma
dag klockan sju på det präktiga "hotel Continental"
vid Rue Eivoli,. hvilket då för första gången öppnade
sina portar.
Sällan har jag deltagit i en middagsfest, så
glänsande och liflig och dertill i en matsal på en
gång så praktfull och likväl utmärkt för den finaste
smak. Men också bestod samlingen - med undantag af
min egen ringa person - af illustra män från alla
länder. Någon taffelmusik hördes ej af och skulle
ej kunnat höras för de lifliga samtalen och de glada
skratten. Matsedeln och vinerna beprisades med rätta
såsom ett non plus ultra af hvad Paris i den vägen
kan åstadkomma.
Jag vågar knappast omtala för allas våra vänner
Davidsson och Cadier, att priset - ett för allt -
med de utsöktaste viner och champagne i strömmar -
var femton - ja, på min ära - femton francs eller i
svenskt mynt ungefär tio kronor åttio öre.
Tilläggom dock, att det var hotellets första
offentliga middag, att värden var en förtänksam man,
och att publicister, skalder, romanförfattare och
dylikt folk till ett antal af omkring tre hundra
personer nog kunna sprida ryktet om den förträffliga
middagen och det billiga priset vida kring i verldens
alla hörn. Annars hade väl middagen kostat femtio
francs.
Naturligtvis skulle Victor Hugos många motståndare
efter festen smyga kring ett gement rykte, att skalden
blifvit galen af högfärd såsom följd af den storartade
hyllning, han mottog af intelligensens representanter
ifrån alla länder, men så länge mina ögon kunde
följa den’ gamle, der han intog hedersrummet vid
middagsbordet, bibehöll han detta värdiga lugn,
som höfves den sanna storheten. Att så äfven varit
fallet under den tid, som följde, derom är jag lika
öfvertygad som om oförsyntheten och det oförsonliga
hatet hos hans många fiender.
Emellertid har jag införlifvat denna festdag med mina
härligaste lefnadsminnen, och jag önskar ingen annan
hämnd på Victor Hugos belackare, än att de en gång
skulle blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
