Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från jordens nordligaste järnväg. -n. - Island. A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imponerande vattenmassa, ty i det fallet tål den ej
en jämnförelse med de norrländska floder, hvilka
utgjuta sitt vatten vid den svenska kusten. Dess
egendomlighet och det, som gör en färd utefter dess
lopp så rik på öfverraskningar och njutning, är de
omvexlande scenerier, den under sitt jämnförelsevis
korta lopp (hela längden omkring sex mil) erbjuder,
från fjällnaturen i dess vildaste ursprunglighet,
sådan den framträder under elfvens lopp på svensk
botten, till de härliga nejder, den genomlöper under
sin fortsatta väg till Vesterhafvet.
Ur den lilla gölen, som med sina små tillflöden
bildar elfvens omedelbara upphof, träder den ut
såsom en liten rännil, öfver hvilken man beqvämt
kan taga ett steg; under namnet Taevlan fortsätter
den sedan, följande järnvägslinien, sitt lopp hän
mot norska gränsen, alltjämnt växande både i bredd
och vattenmassa. Under tvänne broar, på hvilka de
frustande lokomotiven snart skola ila fram med
sina tunga laster, flyter den lugnt och stilla
– men plötsligen blir der ett afbrott i detta
lugn, ett språng i klippan, öfver hvilket vattnet
skummande och fräsande störtar sig ned. – Det är vid
»Lilla helvetet», och nu är det slut med det lugna
loppet mellan de föga intresseväckande stränderna,
ty härifrån är allt blott ett1 kaos af hvirflande,
yrande skum, af våldsamt kringkastade klippblock och
djupa, mörka skrefvor, hvari vattnet brusar fram,
utan att ögat kan skönja dess lopp. Man skrider framåt
på höjden af den djupa ravin, hvari strömmen rasar:,
man svindlar vid blicken ned i djupet och man fruktar
hvarje ögonblick, att klippan, hvarpå man går, skall
störta samman under ens fötter, ty hon är underminerad
af vattnets kraft och hänger hotande ut öfver böljorna
der nere, hvilka man ej ser, men hvilkas brus just
derigenom ljuder dubbelt hemskt i det lyssnande örat.
Strax sedan man passerat riksgränsen sammandrager sig
plötsligt loppet, ravinen breder ut sig åt sidorna,
och vattnet söker sig en väg i flinthårda berget,
hvarest det under seklers lopp urhålkat en djup,
kilformig ränna. – De öfverhängande klippblocken
finnas ej längre till; stränderna slutta jämnt åt
ömse sidor och i midten porlar vattnet sakta framåt,
liksom ville det samla sina splittrade atomer och möta
den sista och svåraste kampen på resan utföre – ty med
ens hejdas vandrarens steg och han skyggar förfärad
tillbaka för djupet, som öppnar sig under hans fötter
och hvari vattnet, skummande och hvirflande, störtar
utför en lodrät höjd af fyrtio fot.
Det är »Stora helvetet», såsom stället betecknande
uppkallats och hvilket namn det äfven med skäl
försvarar, ty just sådan skulle man kunna tänka sig
förgården till de osällas boningar – detta rike öfver
hvars port Dante skrifvit orden: »I, som inträden här,
låten hoppet fara».
Den endast af fallets brus afbrutna tystnad, som råder
i denna håla, det hemska intryck, man erfar mellan
dessa svarta, fuktiga, vittrande klippväggar, dessa
väldiga stenlaviner, hvilka, i kaotisk villervalla,
begränsa hålans ena sida, och det mörka, stillastående
vatten, hvari fallet skummande störtar sig ned, dit
ej solens strålar hinna, och hvilket klippväggarnas
mörka slagskuggor förläna ett genomskinligt djup,
som blicken svindlande söker genomtränga ... allt
är här kallt, fuktigt, hemskt, och man gripes af en
oemotståndlig längtan efter solljuset, efter ängens
grönskande blomstermatta och barrträdens vemodiga
susning ... Efter en sista blick smyger man sig bort
– helst i båt, om sådan finnes att tillgå, ty en färd
till fots utefter stränderna är halsbrytande.
Elfven är här bred, djup och utan synbar strömsättning,
men de mest underbara formationer och nyckfulla bildningar
fängsla blicken och fylla sinnet med undran och
häpnad öfver de väldiga naturkrafter, hvilka
här ohejdade drifvit sitt spel. Klippblock af
gigantiska dimensioner sticka upp sina taggiga
konturer omedelbart ur jordens sköte, bildande de
besynnerligaste hålvägar och portar, hvilka sedan i
form af stenfyllda raviner sträcka sig högt upp på
Stenfjällets branta sidor. – Men till sist gör elfven
en svängning åt höger och förbi den stora stenen,
sista utposten till detta mörkrets rike, glider den
ut i ljusare, gladare omgifningar. Förbi den lilla
vänliga Tseveldalen flyter den sedan med starkare
fart vidare på den långa vägen till Vesterhafvet.
De trakter, elfven nu genomlöper på ett par mils
längd, äro af intet intresse. Man ser blott ett
vanligt, ödsligt norrländskt landskap – ehuru
på norskt område – med dess furuskog, ljunghedar
och moras. Det är ett ögonblicks hvila för elfven,
liksom för åskådarens sinnen – en öfvergång från det
häpnadsväckande till det behagfulla, ty när man sedan
kommer ned till Mer äger bygden, är man midt uppe i en
bland de mest förtjusande trakter, den skandinaviska
halfön äger att uppvisa.
Landsvägen, järnbanan och elfven följas här i det
närmaste åt på bottnen af den dalgång, som bildar
det naturliga loppet för den senare. Än vidgar sig
denna dalgång och öppnar långa, förtjusande perspektiv
öfver den tätt bebyggda och befolkade trakten med dess
landsvägsalleer, prydliga trädgårdar och grönskande
ängar, genom hvilka elfven slingrar sig lugnt och
stilla, som ett silfverband; än åter tränger den sig
samman, så att ej plats finnes för mer än landsvägen
på högra sidan, järnvägen på den venstra, samt elfven
som brusar fram midt emellan dem bägge och skiljer
dem åt.
På sådana ställen har järnvägsarbetet varit förenadt
med stora svårigheter, ty det gällde att spränga sig
fram i den här nästan lodrätt ned i elfven stupande
klippväggen, och arbetarena måste, hängande i korgar,
fasthållna ofvan ifrån medelst grofva rep, bearbeta
fjällets sidor. En sådan fritt sväfvande ställning
mellan himmel och jord försvårade naturligen betydligt
arbetarnas verksamhet, men – det gick, och den som
nu reser der förbi har uti dessa sprängningar ett
problem, på hvars lösning man med fördel kan öfva
sitt skarpsinne.
Under ständigt vexlande scenerier, det ena
öfverträffande det andra i väldig kraft eller mildt
behag, nalkas man allt mer elfvens utlopp vid St
or dalshalsen och allt mera vidgar sig dalgången,
för att till sist uppgå i Trondhjemsfjordens stora
bassin – och här är elfvens utlopp, resans mål och på
samma gång dess glanspunkt, ty det landskap, som här
från landsvägens höjd presenterar sig, är i sanning
vardt alla de beundrans uttryck, som kunna uppletas
i ett svenskt lexikon. Här finnas alla grader af
skönhet representerade: från idyllen der nere till
venster på slätten, der byn med den vackra kyrkan
ligger så fridfullt inbäddad i grönskande lof verk –
till snöfjällen, som skymta i fjärran; från elfvens
lugna lopp, der den sakta söker sin väg ut till
fjorden – till denna senares väldiga vattenmassa,
som glittrar i solljuset, der den nu lugn och stilla
ligger mellan sina branta, klippiga stränder. Hvad
naturen här framvisar, hör till det obeskrifliga,
till hvad som måste ses, ej skildras med ord!
Genom hufvudgatan i Stördalens by går vägen så ned
till hamnen och der ligger ångaren med samma namn,
som byn, och utblåser väldiga rökmoln, afvaktande
tiden att anträda färden till den gamla stifts-
och kröningsstaden Trondhjem. Och här bjuder jag
läsaren farväl, i det hopp, att derest hans väg
någonsin skulle föra åt dessa trakter, han af den
färden måtte behålla ett så odeladt angenämt minne som
–n.
-
Island.
De första nybyggarna på Island voro irer (irländare),
hvilka i Norden kallades »vestmän». Den förste nordiske
man, som kom till ön, var norske vikingen Nadodd,
som dit blef vinddrifven. Näst efter honom kom en på
Sjælland bosatt svensk man vid namn Gardar Svavarsson,
hvilken kringseglade ön. Den tredje upptäckaren var Floke
Vilgerdsson från Norge, hvilken gaf ön det namn, den sedan burit:
den hade förut kallats Snöland och Gardarsholm. Det var efter
midten af nionde århundradet nordboarna sålunda började finna
vägen till Island, och år 874 skedde den första bosättningen der.
Dermed gick så till. Två norska storbönder, Ingolf Örnsson
och Leif Hrodmarsson, hade farit i viking tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
