Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högsinnad att begagna fördelar, hvilka han förstått
att er barnsliga ömhet och er hederskänsla, men icke
ert hjerta, beviljar?»
»Edra slutsatser skulle icke af mig kunna upptagas,
utan att efterskänka något af den värdighet, som jag
är mån om. Min trolofvade är äfven en slägting; jag
har i denna dubbla egenskap lydt honom, då han bedt
mig förtiga en förbindelse, som han, i trots af min
mors välsignelse deraf på dödssängen (den var ej fast
förut), anser sig behöfva en närmare bekräftelse på,
då han erhåller den tjenst, som är honom lofvad. I
fall jag, som jag nu tror, haft orätt att under två
år ingå på en tystnad, endast afsedd till undvikande
af främmandes kommentarier, så vill jag icke längre
iakttaga densamma, utan skall jag ännu denna afton
meddela saken åt mina härvarande slägtingar.»
»Det anser jag fullkomligt i sin ordning, ty de äro
säkert allt för grannlaga att bryta emot den persons
önskningar, som synes vara så värdig det förtroende,
er mor satte till honom och som måhända, då han å
nyo gör sin fråga, blir fullt tillfredsställd.»
»Tack, för att ni så vänligt och rättsinnigt bedömmer
honom! Det talar vackrast för er. Och jag vågar
säga, att, då stånd och rikedom frånskiljas, han
icke står eder mycket efter i afseende på karaktär
och begåfning.»
Hermine undvek med fin, qvinlig takt att uppmärksamma
baronens förutsättning.
»Han är naturligtvis ännu ung, så att han kanske ej
så snart erhåller den påräknade platsen?»
»Ja, han är ännu ung, men jag har just nyligen fått
den underrättelsen att tjensten troligen ...» Hon
afbröt, tydligen förskräckt öfver hvad hon ernade
säga.
Icke kunde Conny hjelpa att hjertat började slå
så, att blodet kom i brusande fart. Han hade fått
veta allt hvad han vågade begära att få veta, ja,
han skulle icke med hvarje sekund allt mera kunnat
dyrka denna dyrkansvärda varelse, i fall hon varit
mindre förbehållsam. Och för att nu afvända hennes
smärtsamma förlägenhet, frågade han, hvart hon
egentligen ämnat sig.
»Till prostgården», sade hon, »jag lemnar mina bref
ibland i lösväskan. Men nu tager jag det hem och
lägger det bland de andras. Och så, herr baron,
får jag säga farväl. Var icke sorgsen för hvarken
er egen eller min skull! Det blir som Gud vill –
och då blir det bäst.»
»Önskar ni, att jag lemnar orten?»
»Derom måste ni sjelf säkrast dömma...»
»Jag skall resa», sade han. Derefter bugade han sig
djupt och gick bort.
-
VII.
Vad som kom i rättan tid.
Åtta dagar, åtta evigheter, hade förflutit sedan Conny
för första gången i sitt lif friat i verkligheten
– sak samma huru många gånger han förut under sju
år uppgjort detta ärende i inbillningen, då intet
enda af dessa frierier i luften hade riktat hans
erfarenhet med en korg. Det var först den obevekliga
verkligheten förunnad, att gifva honom denna lexa,
hvilken, underligt nog, vida mindre plågade honom
i början, när han ännu stod under inflytelsen af
det välde, som Hermines samvetsgranna handlingssätt
kastade öfver hennes förklaring, än sedan, ju längre
han kom från detta välde, liksom från det hopp, som
då syntes honom i klara strålar hafva spelat öfver
den der »vilkorliga förlofningen».
Hvarje dag gaf emellertid en allt ensidigare riktning
åt hans idéer. Hans lifsåskådning blef kall. Fåglarnas
sånger, solens glans, luftens behagliga flägtar och
blommornas doft förekommo honom icke vidare hafva
något att beställa med hans trefnad. Han nedfällde
rullgardinerna, inbäddade sig i cigarrmoln och
låg orörlig från morgon till afton på soffan i
arbetsrummet. Han syntes öfverlemna sig åt en sådan
liknöjdhet, att han knappt kunde besluta sig att draga
upp den gröna saffiansdynan, då den halkade undan
hans hufvud. Korteligen, den ringaste ansträngning
pinade honom.
Skulle det kunna vara sorg, som gestaltade sig på
sådant sätt?
Nej, icke helt och hållet en sorg, sådan en förskjuten
kärlek alstrar den i ett fullkomligt underkufvadt
hjerta, men väl var det en sorg af annat slag: en
sådan, som en man af Connys egendomliga, betänksamma
och i grund stela, stolta karaktär måste känna djupt
... nämnligen sorgen öfver, att i förhastande hafva
tillåtit sig en handling, som aldrig kunde återköpas,
utan ty värr måste förblifva ett outplånligt
förödmjukande faktum.
Hvad han nu med sjuklig ånger vred och vände från alla
sidor, var den frågan, huruvida han kunnat komma att
skaffa sig detta pinande minne, i fall han ej njutit
något slags uppmuntran. Men så tillfredsställande det
skulle hafva kännts att få slunga en förebråelse mot
henne, som tillskyndat honom detta onda, så kunde
dock hans redliga sanningskärlek icke framhålla
ett enda tillfälle, då han åtnjutit uppmuntran,
snarare hade hon – som troligen anade hans känslor
långt innan de voro honom sjelf klara – varit mån om
att ställa deras förhållande på en grund, der ett
enkelt, vänskapligt närmande borde förekomma andra
närmanden. Och under sjelfva det olyckliga mötet hade
hon bestämdt undvikit honom.
En annan fråga var, om hon icke i alla fall hyste
för honom ett underkufvadt tycke. Men detta var
visst ingen tröst. Han vågade till och med klandra
en sådan svaghet, såsom förolämpande emot den man,
som besynnerligt nog icke ville binda henne. För att
emellertid någon man skulle kunna arrangera åt sig
sjelf en så falsk ställning, måste det icke endast
varit ädelmodet, som talat, utan försigtigheten,
som måhända låtit honom hos den unga qvinnan ana en
fallenhet för flygtighet!
Då Conny skapade sig en sådan slutsats, hade han
likväl icke kunnat undgå att rodna. Fanns någonting,
som gjorde denna slutsats till annat än ett lumpet
bevis på begäret att lägga hyende under hans
misstänksamhet?
Till en slutlig pina förföljdes han af erinringen
om den förklaring, hans föräldrar afvaktade. Hvarje
afton beslöt han att följande morgon resa till
Sigesberg. Men då morgonen kom med tanken på
kusin Amalia, till allt det öfriga, öfversteg det
hans krafter att blifva ansatt med frågor. Och
reste han tvärt utrikes, skulle man misstänka
sanningen. Hvad han nu i dubbelt mått ångrade den
officiella inbjudningen till besöket på Kroneby! Huru
genomtrivialt hade han ej i sitt högmodiga lugn
tillställt alltsammans! Tänk, om man skulle finna
honom löjlig – löjlig! Det fattades blott!
Ur detta dilemma fann han slutligen en synnerligt
välkommen utgång, då på nionde dagens afton ett bref
anlände från hans käre fader.
Brefvet, skrifvet i hast, lydde så:
»Min bäste Conny!
Det har i afton inträffat något, som jag finner nog
maktpåliggande att genast meddela dig. Presidenten
med fru och dotter ankom i förgår. Vi hafva redan
haft en liten välkomsttillställning och skola hafva
en större. Amalia, som ifrigt frågat efter dig,
tyckes mig dock denna gång bära din frånvaro med
något mindre sensibla känslor än eljest. Hon är nu
i farten med att göra sig till en lärd qvinna, och
under sådana omständigheter studerar hon naturligtvis
tidningarna, hvilka hon förr aldrig tittade åt. Nå, i
afton ropar hon plötsligt, vändande sig till fadern:
’Se här, pappa, står vice häradshöfdingen Albert
Ellers utnämning till borgmästare i A. Han fick
ändå tjensten.’
’Är det någon af dina bekantskaper – kanske
beundrare?’, frågade jag, långt ifrån att ana det
intryck, svaret skulle medföra.
’Beundrare – visst icke, men en hygglig bekantskap,
eljest medhjelpare hos dommaren i vår ort. Nå,
det faller mig något in! Jag har hört, att han är
förlofvad med ett ungt fruntimmer, som lärer vistas
just inom det pastorat, der Kroneby ligger ... en
slägting till prostens. Farbror har kanske sett
henne? Hon skall vara ovanligt vacker och talangfull
... en fröken Stein.’
’Henne sågo vi vid kyrkan, der hon och ett par andra
unga fruntimmer insamlade kollekten till ett nytt
skolhus’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
