- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
62

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Men det var en obefogad sorg, nästan en skymf,
som du så der alldeles oväntadt beredde dem.»

»Och som du motsatte dig så allvarligt, att jag intogs
af verklig fruktan att ...»

»... att hafva förhastat dig med ditt frieri. Det
der, min vän, förstår jag så mycket bättre, som
jag, å min sida, äfven fruktade ett förhastande,
när jag fann, att min mening, till och med min bön,
blef fruktlös. Hvilken nygift man, om han råkat få
en fix ide, hade väl (så framt han icke som ungkarl
blifvit totalt bortfjäsad af dessa damer, hvilka
utkasta sina silkesnät efter rika och berömda män)
på första morgonen velat bedröfva sin brud?»

»Det var ett prof, jag satte dig på. Jag var nog
enfaldig att tro, det du, af undseende för min
önskan, gerna uppoffrade en middag med dans, ja,
till och med dina slägtingars lilla missräkning. Och
det smärtade mig att så ej skedde. Men denna smärta
kunde naturligtvis icke föda en svaghet. Och det hade
varit en svaghet att ändra mitt beslut.»

»Jag, min Conny», det låg nu ett innerligt bevekande
och förtrollande tonfall i Hermines stämma, »jag
vågar tro, att den eftergiften skulle beredt dig en
bättre triumf, än den påräknade. Af tacksamhet hade
jag troligen då gjort dig ett offer af min önskan och
i alla fall kännt mig lycklig. Tro mig, att du icke
handlar i enlighet med den ädlaste klokheten, då du på
förhand beräknar dina vinster och bestämmer dem efter
lydnasregler ... Se så, klaga nu ej inom dig öfver att
du i hastigheten utdrog ur äktenskapsurnan en lott,
som kunde varit bättre, ty, min stränge riddare, den
kunde ju äfven blifvit sämre. Nu har du åtminstone
fått en hustru, som, i fall hon också icke vill skämma
bort dig (hvilket visst icke skulle bidraga till vår
lycka), ej heller skall uraktlåta att med eftertanke
och innerligaste omsorg vårda hvarje litet skott,
som visar tecken att bära blomma på vår stig.»

Den äkta mannen var för tillfället besegrad. Han slöt
hustrun i sina armar och hviskade något om inrotade
idéer och partiska föreställningar. Han hade så länge
sökt efter en följeslagerska och var aldrig säker på
att finna den, som skulle motsvara hans önskningar.

»Men säg mig nu», sade Hermine ömt, »huru du så
plötsligt, efter mer än ett och trefjerdedels års
tystnad, kom på den tanken att, – medan du ännu,
sedan du skilt dig från beskickningen, befann dig
i Ryssland, – skrifva till mig detta egendomliga
friarebref, med begäran om afgörande och lysning
nästan samtidigt?»

»Var det då så egendomligt?» frågade han rodnande.

»Ja, i sanning! Se här, läs det sjelf», och nu var
det Hermine som rodnade öfver att så hastigt kunna
framvisa brefvet. Det befanns ensamt innehafva rummet
i en liten sköldpaddsannotationsbok, hvilken varit
med bland brudgumspresenterna.

Den lilla boken, uppdragen ur klädningsfickan,
lemnades ur hand i hand, hvarvid två par ögon skyggt
möttes och bortvändes.

Conny uppvek brefvet, icke just för att läsa hvad
han väl förut kände, men för att få observera, om
det visade tecken till att hafva varit läst mer än
första gången. Och nog blef han tillfredsställd i det
afseendet. Det hade varit viket på mångahanda olika
sätt, liksom om den läsande ofta blifvit öfverraskad.

Medan Conny håller brefvet öppet, går det an att vi
också inhemta hvad der stod:

        »Min goda fröken Hermine!

Det är nu ett år sedan jag erhöll underrättelse
om borgmästare Eliers förlofning med min kusin
Amalia H. Och det är mer än ett halft år sedan jag i
Aftonbladet, bland vigde i landsorten, läste deras
namn. Det är således snart två år passerade sedan
er besynnerliga och vilkorliga förlofning blef
bruten. Jag visste derom redan innan jag reste
utrikes.

Det torde någon gång hafva fallit er i tankarna,
att vi kort före den tiden hade ett samtal, som jag
likväl innerligt önskar, att ni måtte hafva förvisat
till någon så aflägsen vrå af edert minne, att ni
med knapp nöd träffat på det. Och om så ändå skett,
har ni säkert, liksom jag, varit strängt angelägen om
att breda öfver det ett sjudubbelt lager af glömska.

Det är icke allom gifvet att förlåta sig sjelf
en dårskap, och jag skall, efter hvad jag tror,
till min sista dag hafva svårt att tillgifva mig
en obetänksamhet, ett förhastande, som sårar både
min stolthet och min grannlagenhet, ty jag hade bort
begripa, hvad ni tydligt på förhand låtit mig begripa.

I fall jag en enda gång under den passerade
tiden föreställt mig det omöjliga, att er känsla
gifvit mig det ringaste gensvar, så skulle, det
vet Gud, detta bref aldrig blifvit skrifvet, ty
framför allt måste jag kunna högakta den qvinna,
jag eftersträfvar. Men jag är förvissad att ni,
fästad i ömtåliga förhållanden och lefvande så
uppriktigt för utvecklande af edra bemödanden till
ortens allmänna bästa, aldrig skänkt mig en gnista
uppmuntran, uppenbart eller ens hemligen.

Emellertid hade tidigare ett vänskapsförhållande,
fast grundadt på vissa sympatier, framför allt
på ömsesidig aktning, uppstått emellan oss. Vi
voro nästan förtroliga och bestämdt, icke sannt,
förtroendefulla? Det är dessa bevis på sympati, som
jag, under ett långt bemödande att söka glömma dem,
icke lyckats att glömma, hvaraf jag slutar, att jag
ej längre bör motstå dem. Jag frågar således om ni,
bortskjutande det minne, som ni ej bör behålla,
endast stödjande er vid vår föregående bekantskap
och möjligen vid de åsigter, som ni, såsom mina egna,
gillat i mina arbeten, skulle våga att emottaga det
rättframma anbud, jag gör eder, att blifva min ädla
och trogna ledsagarinna genom lifvet?

Säkert känner ni edra egna tankar tillräckligt, för
att icke låta mig vänta länge på svaret. Blir det
gynnsamt, skall jag genast komma, för att fordra
lysning och vigsel och så direkt föra eder till
Sigesberg – efter ett par dagar på Kroneby.

Eder vördnadsfulle
Conny von Z.

P. S. Jag är upptröttad vid mitt närvarande reselif
och längtar efter friden i ett nytt ... Skall ni
hjelpa mig att finna denna frid?»

-

Conny hade genomläst sitt bref och lät nu handen med
detsamma slappt nedfalla. Han syntes så försjunken
i eftersinnande, att en stark rörelse började låta
känna sig inom den unga frun.

»Hvad är det», frågade han tvärt, »som du nu finner
så egendomligt? Då du skref ditt svar, röjde det icke
att du gjort en sådan upptäckt.»

»Men», svarade hon, modigt mötande den forskande
blicken, »men der fanns heller ingenting, som bestred
mitt i dag yttrade omdömme, i fall jag hade till
hands äfven det brefvet ...»

»Se här är det. Jag har haft det på mig allt sedan
jag fick det och blyges icke för att det redan
är nött. Det har varit studeradt mer än en gång
och blir det troligen ännu många gånger. För den
mannen, som söker något helt annat än kärleksyra i
det förbund, han med en annan själ vill för lifvet
afsluta, är det skriftliga svaret på hans begäran
ett högeligen vigtigt dokument. Han måste kunna tro
på dess sannfärdighet, och jag tror på din ...»

Hermine mottog sitt bref, men hon tog det med bäfvan,
ty hon visste, att hennes mans ögon icke lemnade
henne, och hon visste derjämte, att hon ovilkorligen
komme att rodna vid andra punkten och att det aldrig
vore rådligt att försöka vända sig bort.

»Medan hästarna gå så sakta uppför backen, skulle
jag mycket väl kunna höra, om du läste högt», sade
den äkta mannen.

»Som du vill, men det är förfärligt hett.»

»I fall det oroar dig ...»

»Oroar mig? – Visst icke ...»

Hon öppnade brefvet och började: »

        Bäste baron Conny!

Det är en gammal dum fördom hos ogifta fruntimmer
att föreställa sig, att det, vid besvarandet af den
vigtigaste fråga, som kan göras dem, alltid erfordras
att de skola ställa sig bakom sina egna intryck,
emedan det är öfverensstämmande med den för sådana
tillfällen antagna blygsamheten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free