Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förvissad att sanningen är er dyrbarare, svarar
jag er utan omsvep. Mitt hjerta är fritt, men det
har bevarat tillräckligt många värdefulla minnen
af er karaktär, er öfverlägsna intelligens och ert
ädla bemödande i menniskokärlekens tjenst, för att
kunna fritt säga till er: ’Jag har i trofast vänskap
bibehållit er bild.’»
»Hermine, du rodnar ju!» Med dessa ord afbröt Conny
läsningen.
»Bäste vän, att läsa högt upp en sådan bekännelse –
för en hustru, som ännu icke varit gift fullt ett
dygn – är helt olika mot att skrifva.»
»Men hvad är en ädel vänskap att rodna för. Och
det var ändå icke vid den punkten, din färg
förändrades. Det var vid de orden: ’Mitt hjerta
är fritt.’
»O, Conny! Du bör ej ställa sådana pröfvande ord
till mig. Det var ju en känd sak, att jag endast för
min mors skull första gången blef förlofvad. Jag
hade aldrig älskat någon, då du och jag lärde
känna hvarandra. Och du vet sjelf, att jag höll
dig tillbaka, ty jag bäfvade för frestelsen. Sedan
dess har jag haft två anbud, men der saknade jag de
garantier, du förut innehade i min djupa aktning och
– vänskap.»
»Den der förklaringen, min älskade» – det var första
gången Conny begagnade ett så ömt uttryck och det
skulle säkert icke på hans läppar blifva utslitet –
»har jag ej på rätt klar grund, men jag vill ej plåga
dig. Afsluta nu läsningen af brefvet.»
»Gerna! Den är lätt att fortsätta och lyder så,
ur mitt fulla hjertas djup:
»Jag anser som min skyldighet att meddela er, att
jag hört omtalas, det ni fäster många och stora
fordringar vid den qvinna, som blir edert val, och
jag har strängt frågat mig, om jag äger tillräcklig
fasthet, mildhet och förstånd att våga åtaga mig
dessa dyra pligter mot en man med så höga anspråk
och som, i vissa fall», här lade Hermine tonvigt
på orden, »fordrar minst, der andra fordra mest.»
Derefter läste hon mycket fort det återstående. »Jag
vågar emellertid det allvarliga, ansvarsfulla steget
och beder er tro, att det sker under varm bön till
Gud, att jag må kunna visa mig värdig det hedrande
förtroende, ni satt till mig.
»Var således af hjertat välkommen till er trofasta
Hermine Stein.»
»Har du nu förstått det egendomliga?» frågade hon sakta.
»Ja, nu har jag förstått det genom din betoning,
men du har icke förstått mig.»
»Men det har jag ändå. Du skulle troligtvis
hållit till godo med hvad helst du erhållit af det
öfverflodiga (som kanske icke ens varit öfverflödigt),
i fall ditt bref blifvit stäldt till en qvinna,
som aldrig varit förlofvad.»
»Jag blir skyldig dig svaret till långt fram i
tiden. Nu få vi just hästombyte.»
»Och det hindrar dig att meddela mig svaret på min
fråga, hvad det var, som efter så lång tid kom dig
att åter tänka på mig, då du ville glömma?»
»Den frågan behöfver du ej få besvarad. Min handling
har talat tillräckligt.»
-
IX.
Hos svärföräldrarna.
Sigesberg var ansedt, som ett mycket ståtligt
herresäte. Det hade visserligen inga minnesvärda
ruiner eller hemska traditioner att skryta af,
och den slottslika byggnaden hade ej pretention på
något rätt vördnadsbjudande, den ingaf i stället en
behaglig känsla af trefnad, trygghet och glad hvila,
der den låg omgifven, icke af storartade scenerier
med öfverraskande perspektiver, men der berg och sjö
dock spelade hufvudrollerna: båda delarna bekransade
af skogar och ängar, här och hvar genomskurna af en
strid bäck, som sedan smög sin glänsande väg genom
grönskande dalar, hvilka ersatte ögat den skönhet
som en mera kuperad mark vanligen har anspråk på.
Inredningen af det stora huset var blott delvis af
antikt slag, och den våning, familjen bebodde, var
långt mera afsedd för beqvämlighet och trefnad, än
för frestelsen att kunna skryta med huru många
generationer, som suttit på dess stolar och soffor
eller lutat sig mot fordom gapande marmorspislar,
dolda af skärmar, der mången skön hand, nu hvilande
i grafkapellets hvalf, sömmat i silke och guldtråd
både riddare och herdar, både björnar och lam.
Det var friherrinnan Louise, fulländad i smak, som
anordnat denna hemmets älskade tillflykt. Men hon
missunnade icke sin man att arrangera vissa rum i den
förnämliga, öfre våningen som ett slags museum, och
kände sig till och med tacksam för alla beundrande
utrop, som fröjdade hans sinne och smak. Bland
de värdefullaste rummen var tafvelgalleriet,
och det är der vi just nu finna baron Sigesmund
ifrigt sysselsatt att inviga sin sonhustru i alla
familjens förhållanden, hvartill porträttraderna
kunde leda, och dessutom i alla andra intressanta
meddelanden, hvartill den i öfrigt stora och dyrbara
tafvelsamlmgen, af högt värderade mästare, gåfve
vid handen.
Att någon dödlig qvinna eller man kunde tröttna
under dessa expositioner och sakrika föredrag, föll
aldrig den gamle herrn in, och hvad beträffar Hermine,
som föregående afton med sin man ankommit, så visade
det sig, att hennes själ och sinnen voro fullt vakna,
hvarom äfven hennes frågor och slutsatser vittnade så
till hennes svärfaders nöje, att han esomoftast afbröt
sig sjelf, för att klappa henne på den lediga handen,
under det den andra oupphörligt var i rörelse med
lornjetten, och då hette det i allra belåtnaste ton:
»Du är en qvinna med utsökt förstånd och en alldeles
ovanlig uppfattning. Jag vill icke tala om din hela
apparition, den får målaren, som skall anförtros att
porträttera dig, uppfatta i sin rätta färgton.»
Men om Hermine visade sig som en i allo uppmärksam
åhörarinna och åskådarinna, så fanns bredvid
henne en annan ung dam, som tog sig åtskilliga
friheter, tydande på en fullkomligt bristande
uppmärksamhet. Också, strax efter det gamle baronen
till sin sonhustru yttrat den omnämnda artigheten,
tilläggande, i det han visade på ett af porträtten:
»Jaså, min söta Hermine, du ser också likheten
mellan min farfar och min herr son, men som en
älskvärd hustru tycker du din man vara vackrare»,
utbrast den andra damen i ett helt oartigt skratt,
ropande högljudt:
»Jag finner högst löjligt, att en hustru alltid
skall vara partisk. Och det måste väl Hermine vara,
i fall hon ej ser, att Conny hvarken till utseende
eller ens gestalt kan mäta sig med sin farfars far!»
Hermine rodnade utan att svara, men den gamle herrn
både rodnade och svarade, ehuru hans ton, om än
förrådande förtrytelse, likväl hade detta dämpade
uttryck, hvilket aldrig öfvergifver en person, som,
i likhet med baronen, egnar en hög respekt åt det
begrepp, som innefattas i ordet decorum.
»Min bästa Amalia», sade han, »vill du tillåta mig den
anmärkningen att, om det plågar dig att följa oss,
som jag redan en god stund funnit, du skulle göra
bättre, lilla vän, att förströ dig på annat sätt.»
»Ja, det är just hvad jag tänker göra. Jag vill
hitta på en liten oskyldig elakhet – det skall roa
mig. Jag går och möter Conny, som är ute i parken,
och jag tänker berätta honom, att jag misstänker,
det en viss persons härvaro var orsaken till min
borgmästares vägran att följa mig hit och hans
endast halfva löfte att hemta mig ... Åh, det blir
härligt, jag vågar att Conny är svartsjuk, det är
alltid egenkära män.»
»Jag hoppas, att du ej menar allvarsamt med hvad du
säger», yttrade Hermine med en sådan värdighet, att
den fullkomligt dolde den oro, som uppsteg inom henne.
»Tro aldrig det», inföll svärfadern, »vår lilla
borgmästarinna har en fjäderlätt natur, men hon
är i grunden allt för vältänkande, att leka med
eldfarliga ämnen.»
»Det der var visst en rätt vacker komplimang, men nu
har jag tråkigt, och det måtte väl aldrig vara någon
allvarsam fara, i fall jag gycklar en smula med min
högmäktige herr kusin.» Och som en blixt fladdrade
hon ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
