- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
66

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birkebenarna. Historisk skiss af O. L. - Molière. B. F. Olsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

66

När jagtsällskapet ditkorn funno de Olaf lemlästad. De
gjorde då en bår af qvistar och buro honom till
närmaste gård. Här nödgades han till följd af sina sår
att stanna i flera månader. Under sin sjukdom sköttes
han af den fagra Ragnhild på Valdalöten, så kallades
gården. När Olaf vardt frisk, inköpte han gården
af Ragnhilds fader, Sigvaldson, och gjorde henne i
hemlighet till sin laggifta hustru. Han byggde nu ett
jagtslott, der den gamla gården stått, och lofvade att
hvarje år besöka sin unga maka. Men denna kung Olafs
föresats kunde aldrig fullföljas, ty han dog samma år.

Omar och Vandavi, tvillingsyskon, hvarandra
lika som tvänne bär, voro frukten af deras
äktenskap. Vredablick återfann Omars morfader en tid
efter Olafs afresa jämte den döda björnen. Sedan
nu Olaf aflidit, förvarade Sigvaldson svärdet åt
gossen, tills, han begått sin sextonde årsdag. När
Omar fått svärdet och blifvit underrättad om sin
börd och svärdets härkomst, vaknade i hans bröst
herrskarelusten och han samlade omkring sig en flock
modiga norrmän och anföll Erling Skakke, som var gift
med Omars syskonbarn, Sigurd Jorsale-fares dotter
Kristina, och trodde att han satt säkert på tronen,
emedan, enligt hans förmenande, ingen manlig ättling
af den gamla stammen fanns i lifvet.

Ehuru Omar, som vi nämnt, redan bevisat sig vara’Olafs
son, förnekade dock den listige Erling sanningen
häraf och mötte Omar med en öfverlägsen här. Efter
en förtviflad strid, och just då segern stod på
Omars sida, stupade den tappre ynglingen och, hvad
värre var, Vredablick föll i fiendens händer. När nu
ingen, lik Omar, var qvar att elda hans kämpars mod,
och Yredablick dessutom var i Erlings hand, gick
snart segern ifrån dem, och de sjutio af Omars män,
som voro i lifvet, flydde till Yermland, hvarest
de fått höra att en sonson till Harald Gille (en af
konungarna efter Sigurd) vistades. Här funno de snart
den norske konungasonen Sverre, hvilken de utropade
till konung, hvarpå han, 1177, med sina sjutio trasiga
äfventyrare uppbröt från Yermland för att eröfra
Norges rike. Efter ett mödosamt tåg genom Dalarna och
Jämtland inryckte han med sin skara i Trondalagen och
hyllades som konung på Öreting. I tvänne år irrade
han nu med sina tappra kämpar omkring från trakt till
trakt och värfvade folk samt utstod otroliga mödor och
faror under oupphörliga skärmytslingar. Äfventyrarna
blefvo ofta utan skor, men lindade då björknäfver
omkring benen. Deraf fingo de namnet B^r’kel)enare.

Uppe vid Yaldalöten hade Erling Skakke, som af
ryktet blifvit underrättad om, att Sverre var på
väg till nämnda ställe, beslutat att tillintetgöra
Birkebenarna och deras konung, och här afbidade han
nu den okuflige och hugstore Sverre, för att i ett
trångt pass, hvarigenom Birkebenarna måste tåga,
förgöra dem allesammans.

På kung Ölafe jagtslott lefde Yandavi och hennes
åldrige morfader. Olafs gemål, den fagra Ragnhild,
hade för länge sedan med döden afgått; men många,
som sett Ragnhild i sin ungdom och nu sågo Yandavi,
påstodo, att hon helt och hållet var sin moders
afbild. Här hade Erling med sina höfdingar

tagit in, under det hans folk lägrat sig omkring
slottet i skogen. Föga anade Erling, att han gästade
fiender och att den fagra tärnan, som uppvaktade dem,
var den hjeltemodige Omars syster; ej heller märkte
han de af vrede ljungande blickar, hennes eljest
så milda ögon utslungade, när han på ett allt för
vänskapligt sätt närmade sig henne, ej heller det
trotsiga leende, som darrade på hennes rosiga läppar,
när hon nödgades på honom kasta en blick.

Halfrusig uppstod slutligen Erling Skakke från bordet
och tog med sväfvande stämma sålunda till ordet:

»I tvänne år har nu den okuflige Sverre med sina
trasiga Birkebenare undflytt oss; han har varit rädd
för en ärlig kamp på fältet. Lik ett lodjur har han
i skogarna öfverfallit och tillfogat oss förluster
och åter försvunnit innan vi ens sett, med hvem vi
hade att göra. Nu ligger han lägrad några timmars väg
härifrån vid Helgefjället - så ha mina spejare förtalt
- och innan ännu solen tågar öfver bergen, ämnar han
draga genom passet vid de två Valdafjällen. Derför,
norrmän, låtom oss njuta en kort hvila, så att vi
midnattstid må, styrkta af sömnen, lägra oss vid
Yaldapasset och, när han hunnit mellan de två branta
fjällväggarna, kringränna och nedhugga honom och
hans röfvarband!»

Han fattade härvid hornet, fylldt med mjöd, drog
sitt svärd, hvilket han höll upp mot fackelskenet,
och fortsatte:

"Jag "svär vid Yredablick, detta segerrika svärd, som
varit vår hädangångne frändes, konung Olaf, egendom,
men som någonstädes vardt honom frånstulet af en
förrädare, hvilken nu längesedan skördat frukten
af sitt öfvermod och sin fräckhet; jag svär vid det
skimrande Vredablick, att innan solen gångat en half
dagsresa på vägen till Balders boning hafva nedgjort
den okuflige Sverre och hans byke; så hjelpe mig
Hildur, min egen tapperhet och detta goda svärd!" -
Han tömde hornet och stack svärdet i skidan, under
det ett sorl af allmänt bifall från höf-dingarna
brusade genom salen.

I ett af salens hörn satt den åldrige Sigvaldson,
blek och darrande af harm och vrede. Vandavi hade
med handen på dörr-klinkan äfven åhört det trotsiga
talet. När hon hörde att hennes älskade broder,
hvilkens beklagliga öde hon så bittert begråtit,
kallades förrädare af den listige och nedrige
Erling, rusade blodet våldsamt genom hennes ådror
och hon kramade dörrklinkan så hårdt, att hennes
fina händer sårades. Hennes ögon liknade himmelen,
när efter solnedgången kornblixtar Ijunga ofvan
den purpurfärgade horisonten. Men när hon kastade
en blick på svärdet och igenkände sin och Omars
gamla lekkamrat, det strålande Vredablick, bleknade
Vandavi, och i hennes ögon hade man kunnat läsa
en lugn beslutsamhet. Hon gjorde ett tecken åt sin
morfader och lemnade salen.

När kämparna slumrade trygga, hade Sigvaldson
och kung Olafs dotter ett kort samtal i ett
aflägsefrum af slottet. *Hon hjelpte åldringen
att axla sin björnskinnspels, hvarpå hon
ledsagade honom genom förgården till den del
af skogsdungen, hvarest ingen af Erlings män
vaktade. Derefter återvände Vandavi till slottet.
(Forts.)

>om målare af den sedliga naturen intaga Racine och
Moliére de förnämsta platserna i den lysande vittra
krets, hvilken omgaf Ludvig XIV. Jämnbördiga i snille,
äro de båda mästarena hvarandra högst olika i valet af
stoff. Racine bemäktigade sig de ädla, upphöjda, sköna
passionerna, under det Moliére satte sig i besittning
af lasten, af det fula, af det förvända. Vid denna
fördelning af menskligheten valde han den rikaste,
om icke den bästa delen. Naturen och uppfostran
hade förberedt honom för den roll, han skulle komma
att spela.

Jean-Baptiste Poquelin föddes i Januari månad 1622
i Frankrikes hufvudstad. Hans familj hade i flera
slägtled varit tapetserare, och fadern var anställd
som kammartjenare-tapet-serare hos Ludvig XIII. Han
stannade i fädernehuset till

fjorton års ålder, då han icke inhemtat något annat
än att läsa och skrifva - ett mått af kunskaper,
som fadern ansåg tillräckligt för honom. På gossens
enträgna böner beslöt emellertid familjen vid denna
tid, att han skulle få studera. Han sattes derför
i jesuitskolan College de Clermont, hvilken han med
berömmelse genomgick på en tid af fem år. Vid sitt
utträde i lifvet 1642 blef han kammartjenare hos
konungen, hvilken han åtföljde på den färd, som Ludvig
företog till Narbonne för att straffa Cinq-Mars och
de Thou. Man vet icke med säkerhet, hvad Poquelin
tog sig till under de fyra följande åren, men tror
att han tillbragte åtminstone en del af dem i Orleans
och att han blef advokat. Med bestämdhet vet man, att
han vid sin återkomst till Paris i förening med några
vänner bildade en trupp sällskaps-aktörer, som under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free