Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molière. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
namn af Illustre théåtre snart gjorde mycken
lycka. Uppmuntrad af denna framgång, började han gifva
representationer för penningar och gaf sig sålunda
till yrkesaktör. Men enligt den tidens åsigter var
detta att ställa sig utom samhället, och för att
bespara sin familj en vanheder samt ställa sig till
efterrättelse en gammal plägsed vid teatern, antog
han nu namnet Moliére, hvilket han lär hafva lånat
från en gammal aktör.
Frond-oroligheterna och konkurrensen med andra
sällskap störtade emellertid snart ^Illustre
théåtre». Moliére beslöt då att »befara provinserna»
- och med några få medlemmar af sitt gamla sällskap
begaf han sig ut på sin färd. Till truppens medlemmar
hörde bland annat Madeleine Béjart, som var Moliéres
älskarinna och husmoder för sällskapet, som lefde
»en fainille». Man utförde efter omständigheterna
och åskådarnas önskan komedier, tragedier eller
farser, till hvilka Moliére på italienskt sätt
gjorde uppränningen och som sedermera im-promptu
utvecklades af honom och hans kamrater på scenen. 1653
kom sällskapet till Lyon och uppförde der med stor
framgång Moliéres Eétourdi, hvilken var den näst
första komedi, franska litteraturen ägde. Då truppen
följande året kom till Béziers, gaf Moliére Le ’dépit
amoureux, som också gjorde mycken lycka. Vid denna tid
ville prinsen af Conti, Moliéres gamle skolkamrat,
skaffa sin vän en syssla utom teatern-, men Moliére
förblef konsten trogen.
Innan Moliére skaffat sig anseende som skald, var
han ryktbar som skådespelare. Han lyckades icke i
tragedien, fastän han hyste en stor svaghet för
utförandet af tragiska roller-, deremot var han
öfverlägsen i komedien. Han studerade sina roller
med den största omsorg, hopfogade dess olika delar
på artistiskt sätt, försummade ingen detalj, äfven
om den skenbarligen föreföll alldeles obetydlig,
hade alltid för sin själs blick något original,
hvars hållning, uttal och drägt han härmade. »Han
var skådespelare», säger en af hans samtida, »från
hjessan till fotabjellet; med ett steg, ett leende, en
blinkning, en skakning på hufvudet uttryckte han mer
än den störste talare skulle kunnat säga på en timma.»
Hans syfte var emellertid att åter försöka sin
lycka i Paris. På prinsens af Conti förord erhöll
han audiens hos Monsieur och enkedrottningen ^ saint
lyckades genom dem erhålla konungens tillstånd att
spela inför hofvet. Konungen lät enkom för detta
ändamål inrätta en teater i Louvre, och den 24
December 1658 utförde här hans trupp i konungens
närvaro tragedien Nicodéme och Moliéres lustspel
Doeteur amoureux (hvilken likt åtskilliga andra
af författarens stycken gått förlorad). Konungen,
som icke på länge sett någon komedi, blef förtjust i
det Moliéreska stycket och tillät sällskapet spela å
»Théåtre Petit-Bourbon». Truppen, som nu kallade sig
Comédiens de Monsieur, blef 1665 konungens trupp och
erhöll samtidigt ett årligt understöd af något mer
än 5,000 kr.
Moliéres nästa pjes var Les préeieuses ridieules
(Småstadsfruntimren), en satir öfver vissa litterära
sällskap, som gjort språket tjenster, men hvilkas
tillgjordhet prisgaf dem åt åtlöjet. Den lycka,
som denna pjes gjorde, tillvann författaren en stor
popularitet såväl vid hofvet, som i staden. Ludvig
började nu. använda endast Moliéres trupp vid sina
hoffester. Det var inför hofvet som JEcole des mans
(»Skola för äkta män»), en utmärkt sedekomedi,
först uppfördes, och det var också hof-kretsen,
som först skådade Les fåcheux (»De förtretlige»),
hvilket stycke gjorde en sådan lycka, att det måste
gifvas två gånger om dagen.
1662 trädde Moliére i äktenskap jmed Armande Béjart,
en af de yngsta och mest tjusande, om också icke en
af de vackraste, aktriserna vid hans trupp. Armande
trodde sig hafva nått rangen af hertiginna, då hon
gifte sig med Moliére. Och kunde hon väl erhålla ett
ståtligare namn? Moliére skänkte henne förmögenhet
och ryktbarhet, hvilka icke alltid göra sällskap. Han
var mycket äldre än hon, men dock icke nog gammal,
för att ej kunna behaga henne. Hans" i högsta grad
markerade drag återspeglade på ett intagande sätt
hans snille-, det var icke mer än en röst om hans
redbarhet, hans finkänslighet och hans frikostighet-,
slutligen älskade han sin hustru
ända till afgudadyrkan. Och likväl blef Moliére
olycklig med henne. Han var svartsjuk och hade skäl
att vara det. Han fann hos sin hustru hvarken trohet,
ömhet eller aktning. Han, som ägde ett hjerta,
värdigt hans snille, måste söka sin tillflykt
från den äktenskapliga olyckan i arbete och i
tankarnas verld. Hon respekterade icke en gång den
store skaldens namn efter döden, ty efter ett kort
enkostånd gifte hon sig med en obetydlig aktör vid
namn Guérin d’Estrichi.
Moliéres äktenskap gaf anledning till de grymmaste
smä-delser. Såsom vi redan hafva nämnt, var Armandes
äldre syster, Madeleine, Moliéres älskarinna. Vid
hans giftermål på-stodo de hofsammaste, att han
förenade sig med sin älskarinnas dotter, under det
andra icke tvekade att beskylla honom för att hafva
trädt i brudstol med sin egen dotter. En af hans
aktörer framförde dessa beskyllningar för konungen,
som besvarade dem med att - i sällskap med madame
Henriette - stå fadder till hans första barn.
Den första pjes, som Moliére gaf efter sitt giftermål,
var Ecole des femmes (»Fruntimmersskolan»), hvars
framgång var lika stor som »Skolan för äkta män». I
dessa pjeser angrep han de judiska och romerska
grundsatserna om qvinnans underlägsenhet och det svaga
könets skyldighet att visa sig underdånigt mot det
starkare. Han omöjliggör männens tyranni genom att
göra det samma löjligt. Den bornerade kritik, som
öfverföll förstnämnda pjes, höll han sedermera varm
i Critique de Técole des femmes» hvilken utfördes i
konungens närvaro. Sedan han i Le mariage force och
La princesse Elide drygt skattat åt smickret för de
båda suveränerna konungen och folket, reste han sig
åter på ett ärofullt sätt i Don Juan, i hvilket stycke
han, med begagnande af en gammal spansk komedi till
mönster, skapade sin första karaktärskomedi. Eamwr
médecin (»Der man tagit sot, skall man taga bot»)
utgjorde blott en öfvergång till Le misantJwope
(»Menniskohataren») och Le Tartufe, tvänne af Moliéres
märkligaste pjeser. Le mi-santhrope är vida djerfvare
än »Don Juan», ty dennes uppror är blott en skurks
raseri mot samhället, under det misantropen är en
hederlig mans protest. Misantropen är ingen annan än
Moliére sjelf, som i detta stycke berättar sin egen
och sitt hjertas historia. Vid denna tid var han redan
i ett spändt förhållande till Armande och såg henne
endast på teatern, der hon i Céliménes roll hade att
säga till Moliére-Alceste: »Ni har skäl att hata mig;
gör det, jag samtycker dertill.» På dessa ord erhåller
hon af Moliére följande för hans själstillstånd
betecknande svar: »Ack, kan jag det, bedragerska! Kan
jag sålunda triumfera öfver min ömhet? Och finner jag
väl, fastän jag bittert vill hata er, i mitt bröst
ett hjerta, som är redo att lyda mig?»
Vid första representationen af »Le misanthrope» (den
4 Juni 1666) förhöll sig publiken kall. Moliére blef
högeligen förundrad deröfver, ty detta stycke var hans
älsklingsverk och han hade i detsamma gifvit mer af
sig sjelf, än i något annat af sina arbeten. »Vänta!»
sade Boileau till honom. Och kännarna förde verkligen
publiken med sig, så att det icke dröjde länge,
förr än Moliéres samtid bedömde pjesen på samma sätt
som efterverlden.
Efter »Menniskohataren» framträdde Moliére med
Le me-deem malgré lui (»Läkaren mot sia vilja»),
en ypperlig fars, i hvilken han på ett qvickt sätt
angrep sin tids usla och charla-tanartade läkare. Men
Moliére hade dessförinnan riktat sina hugg mot ett
ännu föraktligare slag af hycklare: de skenheliga. Le
Tartufe hade nämnligen blifvit författad, innan han
ännu lät uppföra »Menniskohataren». Den 12 Maj 1664
uppläste han inför konungen och dennes omgifning de
tre första akterna af det märkliga stycket. Skalden
fattade här i kragen de farligaste af alla skurkar:
dem, som under religionens täckmantel främja sina
egennyttiga afsigter och dolda lustar. Slaget var
förfärligt-, svaret afgafs ögonblickligen. Konungen
gillade stycket och Moliéres afsigter; »men
skenhelgonen», sade han, »likna till den grad de
verkligen fromma, att det kan vara förenadt med fara
att låta uppföra pjesen». Den blef förbjuden. Den 24
September samma år hörde konungen stycket läsas ännu
en gång och den 29 November blef den - för lyckta
dörrar -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
