Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny hypotes för kometsvansarnas uppkomst. Arvid Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hypotes för kometsvansarnas uppkomst.
n komet består, som bekant, vanligen af två
väsentligen olika delar: kärnan och dimhöljet, hvilket
senare ofta nog fortsattes i en svans, som
stundom kan antaga väldigt omfång.
Dessa kroppar hafva sedan långliga tider tillbaka
varit föremål för naturforskarnas uppmärksamhet, och
åtskilliga hypoteser om dem hafva blifvit uppställda,
utan att frågan om deras natur ännu blifvit nöjaktigt
besvarad.
Hvad kärnan beträffar, kan man med säkerhet påstå, att
hon är en verklig fysisk kropp, efter som hon i sin
banrörelse kring solen lyder den allmänna tyngdlagen-,
men hvad dimhöljet och i synnerhet svansen är, derom
sväfvar man ännu i fullkomlig ovisshet.
För att förklara dessa mångskiftande företeelser har
man vädjat till de flesta kända naturkrafter, men utan
framgång: hvarje hypotes har hittills visserligen
haft åtskilliga skäl för sig, men alltid ännu flere
emot sig. Då saken således är så godt som alldeles
outredd, måste man med glädje helsa hvarje allvarligt
försök att komma sanningen på spåren. Ett sådant har
1877 offentliggjorts af professorn vid universitetet
i Odessa, Teodor Schwedoff. Det hufvudsak-ligaste
af hans resonnemang skall i det följande göras
till föremål för en allmänfattlig framställning,
hvarförinnan vi dock vilja fästa uppmärksamheten
derpå, att ifrågavarande hypotes naturligtvis delar
alla andra hypotesers natur: den kan vara sann,
men den kan lika väl vara falsk.
Som bekant, brukar man dela de kroppar, som tillhöra
vårt solsystem, det vill säga som på grund af
solens attraktion beskrifva banor omkring henne,
i två klasser: planeter och kometer. Dessa båda
slag af kroppar skilja sig från hvarandra dels i
afseende på yttre gestalt, dels i afseende på banornas
beskaffenhet. Planeterna visa sig nämnligen alltid
för iakttagarens öga såsom bestämdt begränsade,
runda skifvor, medan kometerna deremot förete
utseendet af ett obestämdt ljustöcken, stundom
fläcktals koncentreradt liksom till en kärna, stundom
försedt med
svans. A andra sidan afvika de banor, som planeterna
beskrifva kring solen, allesamman föga från
cirkelformen-, kometbanorna deremot äro alla utan
undantag mycket aflånga eller excentriska.
^Yid sina undersökningar utgår Schwedoff från dessa
sakförhållanden, från det tydliga sambandet mellan
en himlakropps utseende och beskaffenheten af hans
bana: de förhålla sig till hvarandra som verkan till
orsak. Men ett sådant förhållande dem emellan, som
af orsak och verkan, kan svårligen tänkas, om man
antager, att himlakropparna röra sig i ett tomrum;
man måste derför förutsätta, att det finnes något
ämne, som fyller rummet mellan de olika kropparna
i vårt solsystem, ett antagande, som äfven andra
företeelser synas göra sannolikt. Schwedoff benämner
detta antagna ämne »det interplanetariska mediet» och
uppställer den hypotesen, att kometsvansarna ej äro
annat än vågor, hvilka af de framrusande kometkärnorna
uppväckas i detta medium. Detta behöfver dock en
närmare förklaring.
Planeterna röra sig, som hvar man vet, alla i
samma led, i ungefär samma plan (ekliptikans plan)
och i nästan cirkulära banor kring solen. Det
interplanetariska mediet antages åtfölja planeterna
i denna deras rörelse, på samma sätt som
Komettormer.
luftkretsen åtföljer jorden under hennes rotation
kring sin axel. Häraf blir en omedelbar följd, att
hvarje planet har precist samma hastighet som den del
af det interplanetariska mediet, i hvilken han rör
sig, att han således af detsamma ej kan erfara något
motstånd och följaktligen ej gifva upphof åt någon
vågrörelse, lika litet som en båt, som föres framåt
af en flod och således har samma hastighet som denna,
förorsakar några svallvågor. Härigenom förklaras det
förhållandet, att en planet aldrig är försedd med
dimhölje eller svans.
Kometerna deremot äro kroppar, som sannolikt icke
ursprungligen tillhöra vårt solsystem, det vill säga
icke leda sitt ursprung från solen, utan af en eller
annan anledning från andra delar af verldsrymden
kommit inom hennes attraktionssfär. Också röra
sig kometerna icke, såsom planeterna, alla i samma
riktning och ungefär i ekliptikans plan-, tvärt om
hafva deras banor oftast en mycket stark lutning
mot detsamma-, ja, det inträffar ej sällan, att en
kometbanas plan står i det närmaste vinkelrätt mot
ekliptikan. Då man dessutom påminner sig kometbanornas
stora excentricitet, inser man lätt, att en komet
i allmänhet icke kan hafva samma hastighet och
rörelseriktning, som den del af det interplanetariska
mediet, i hvilken han för tillfället befinner sig,
att han således af detsamma måste röna motstånd och
till följd häraf alstra vågor, hvilki, synliga för oss
genom belysning från solen eller af någon annan orsak,
just utgöra de företeelser, som vi kalla kometsvansar.
Det är på detta sätt Schwedoff vill förklara
uppkomsten af alla de olika och högst vexlande
former, som kometerna förete. Såsom en medverkande
orsak till dessa mångfaldiga vexlingar tillkommer
dessutom den omständigheten, att vi aldrig se ett
dylikt vågsystem sådant, som det verkligen är, utan
endast dess projektion på ett plan, som är vinkelrätt
mot synlinien från observatörens öga till kometen.
Den nyss använda jämnförel-sen med en båt, som rör
sig framåt på en flod, är särdeles egnad att gifva
en klar inblick
i den Schwedoffska teorien. Om båten rör sig uppför
strömmen, så bilda sig vågor bakom honom, likaså
om han går utför strömmen med större hastighet än
denna. I senare faUet blifva dock vågorna i allmänhet
ej så stora som i det förra. Eör sig båten fortfarande
i samma riktning som strömmen, och är hans hastighet
lika stor som dennas, så uppstå inga vågor-, är den
deremot, mindre än strömmens, så kommer vattnet att
bryta sig mot akterstäfven, och vågorna komma att
föregå båten. Styr båten kurs tvärs öfver strömmen,
så kommer denna att föra de uppkomna vågorna med sig:
dessa erhålla då en krökt form.
Alla dessa olika fall kunna tillämpas på kometerna. Om
en komet rör sig i motsatt riktning mot det
interplanetariska mediet, så bildar ,sig bakom
densamma en väldig svans; rör sig kometen i samma
riktning som mediet och med större hastighet än detta,
så kommer ungefär samma fenomen att inträffa, likväl
med den skilnaden, att svansens dimensioner i detta-
fall vanligen ej blifva så betydliga. Är kometens
hastighet densamma som mediets, så saknas svans-, är
hastigheten mindre än mediets, så kommer svansen att
föregå kometen. Korsar kometen det interplanetariska
mediets ström, så kommer denna att föra de uppkomna
vågorna med sig, och kometsvansen blir böjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
