Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Underjordiska salar. N. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Så kommer man in i Elfvernas och Tomtarnas
gille. Golfvet utgöres af krita, taket är af kalk
och höjer sig endast fyra till sex fot öfver det
förra, men man har, för att beqvämt kunna passera,
huggit ett slags löpgrafvar. Det är en utomordentligt
vidsträckt rymd: omkring sex hundra sextio fot i
bredd, utan att taket uppbäres af något slags pelare
eUer stöd. På andra sidan har man Plutons afgrund,
fem hundra tjugoåtta fot lång och fyrtio fot bred och
icke mindre än sjutiotre fot djup. Också här ådrager
sig en praktfull stenkaskad vår uppmärksamhet.
Mellan uråldriga och förvittrade pelare, hvilka
uppskjuta ur marken, liksom skorstenar efter af
eld härjade hus, kommer man till Balkongen, ett
utsprång öfver den stora afgrunden och hvarifrån man
kan öfverskåda en lång, vacker sal, det så kallade
Elysium. Balkongens draperi har ett synnerligen
fint utseende: stenen liknar dyrbara förhängen med
sina små nyckfulla veck, brunröda strimmor och skära
genomskinlighet; en
egendomligaste med den är, att man kan spela
derpå. Slår man nämnligen på de olika stalaktiterna,
så gifva dessa från sig klocklika toner, hvilka ofta
harmoniera med hvarandra. Man kan med skäl säga,
att det är en orgel med »styf touche».
Till och med menniskolika stöder möta vårt öga, med
ett ord: man befinner sig i ett ferike, der naturen
tyckes hafva öfverlemnat sig åt den nyckfullaste
fantasi. Pelare, domer och minareter resa sig mellan
oformliga jätteblock och vid sidan af smärta och
luftiga torn; än ser man en tempellik byggnad, än
skjuter en jätteknif med rakhvass egg i höjden,
än nedhänga från taken liksom hotande pikar och
hvassa svärd.
Det mest storartade, grottan har att framvisa, är
kanske en dubbelpelare, bestående af en sextio fot
lång, nedhängande stalaktit och en tretio tre fot hög
. från marken uppskjutande stalagmit, hvilka med sina
spetsar hopvuxit till ett.
Har man arbetat sig fram mellan jättestora klippor
och sagolika skepnader, står man slutligen i en
paviljong, försedd
Orgelsalen i Luray-grottan.
klang som af glas uppstår, då man rör vid det. Dylika
sten-bildningar träffar man äfven annanstädes, såsom
i den förut nämnda Adelsberg-gr ottan.
En jättepelare af stalaktit (mer än tretiotre
fot lång) ligger kullfallen och sönderbruten vid
vägen. Ganska tydligt skönjer man att här, liksom
på flera andra ställen, vattnet en gång i tiden haft
fritt spel. Mellan de vattennötta stenarna hafva dock
andra bildningar uppstått, liksom hade naturen sjelf
velat förbättra och fullkomna sitt verk.
Vi få icke glömma Orgeln, byggd i bästa ordning,
tyckes det, af ett hundra sextio gula, större och
mindre pipor. Det
med trägolf; det hela är en grotta af ett hundra fots
genomskärning med flera sidorum, starkt påminnande
om en balsal. Julen 1878 var der också verkligen
anordnad en högtidsbal af invånarna i Luray och dess
omnejd. Sedermera hafva de företagsamma amerikanarna
anordnat konserter och andra offentliga lustbarheter
i denna grotta af nära tre svenska mils utsträckning,
alltid under tillopp af talrika menniskoskaror.
I dessa ljudrika pelarsalar måste musiken haft en
förtrollande verkan, och trolsk måste ljusets lek
också hafva förefallit i dessa beundransvärdt
skiftande pelarrader och dropp-stenshvalf.
N. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
