Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birkebenarna. Historisk skiss af O. L. (Forts. fr. sid. 66.) - Köks-synder. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
parna och undfägnades rikligt af den åldrige
Sigvaldson, Sedan stridens slut hade ingen sett den
fagra Vandavi. Det behöfver väl knappast nämnas,
att det var Yandavi, som återtagit svärdet från
Erling under sömnen, som spelat honom det nesliga
putset med tygfliken, som iklädt sig en af Omars
gamla rustningar och i rätta ögonblicket uppenbarade
sig lik en beduinernas Hatfe^ när hon såg att Omars
män gingo till undergång, samt eggade dem till den
afgörande segern.
I högsätet satt Sverre och rundt i salen hans
män. Sig-valdson hade just fyllt mjödhornet och
bjudit det åt Sverre, när Yandavi, åtföljd af tvänne
Birkebenare, inkom. På ett stort silfverfat buro
dessa det skimrande Vredablick. De stannade framför
Sverre, och Yandavi öfveiicmnade det berömda vapnet
åt konungen med dessa ord:
"Tag detta’ svärd, min hädangångne broders egendom,
du tappre konung Sverre, och låt det föra dig till
segrar, som skola bringa Norge välstånd och dig sjelf
ära, och hjelpe dig dertill Odin och ditt hjeltemod!"
»Väl tala dt, fagra Yandavi!" genmälte Sverre, i det
han fattade hornet. "Jag svär då vid detta goda svärd,
som du öfverlåtit i min ägo, att äfven vinna den hand,
som öfverlemnar mig det skimrande Vredablick." Derpå
tömde han i ett drag det fulla hornet.
"Båld är din talan, kung Sverre", återtog Yandavi
rodnande, "dock höfves det väl en hjelte att stort
orda. Jag vill då svara dig, att när du eröfrat Norge,
skall kung Olafs dotter skänka dig sin hand, ty hvad
du redan af henne fått, bör du väl gr ann t skönja."
Ett vapengny och bifallssorl brusade vid dessa ord
genom salen, och mången af de barska kämparna blef
helt vek om
hjertat. Men när Sverre tog Omars svärd i sin hand,
tystnade alla, och nu lyfte de sårade kämparna af
vördnad sina ludna, bloddränkta hufvudbonader. Han
stack det derpå i sin egen svärdskida och förde
Vandavi upp till sig i högsätet och tog till ordet:
"Icke länge får det dröja, innan jag här på kung
Olafs jagtslott äktar den fagra Vandavi, Omars
like i käckhet och mod, så hjelpe mig mina trogna
Birkebenare ocla det skimrande Vredablick!" Ett ännu
mer högljudt bifallssorl efterföljde dessa ord. Man
drack och undfägnades till midnatt, då de sårade
först förbundos, och snart föllo alla i en lugn sömn.
Det dröjde längre, än Sverre trodde, att eröfra Norge,
ty i Erlings son Magnus fick han en svår motståndare;
dock, efter femårig strid med Erlingson vann Sverre
det afgörande sjöslaget i Norefjorden, i hvilket
Magnus sjelf omkom 1184. Nu hade Sverre eröfrat
Norges rike och på kung Olafs jagtslott äktade han
kort efter slaget den sköna Vandavi.
Genom okuflig ihärdighet, statsklokhet och ovanliga
egenskaper hade Sverre gått som segrare ur den långa
striden. Det hade dittills endast varit en inbördes
kamp mellan konungarna och deras krigsflockar,
nu vardt det en kamp mellan motsatta styrelsesätt,
en strid, hvari hela riket deltog. Ty Sverre ville
återupprätta det försvagade konungaväldet samt qväsa
kyrkans och höfdingarnas öfvermakt. Han upphöjde
de lågättade Birkebenarna på de gamla slägternas
bekostnad och förödmjukade den öfvermodiga kyrkan
samt dog, utan att hafva lyckats besegra alla partier,
1202, medan hans verk först 1240 beseglades af Håkon
Håkonsson, som då besegrade den siste motkonungen,
Skule Bårdsson.
2 n kinkig sak är att beträda det helgade område,
der ’ husmodern oinskränkt för spiran. Åtminstone får
mannen ofta höra, att han ej har något att beställa
i köket. Likväl kan ett förnuftigt ord ingenstädes
bättre användas än just här. Under många århundraden
var köket oåtkomligt för all slags reform.
Vår tids stora fallenhet, att i alla afseenden göra
naturvetenskaperna allmänt fattliga och användbara,
har äfven skjutit bresch i den mur, som husmödrarnas
afundsjuka om sin allherr-skande makt uppfört kring
det fridlysta köksområdet. När vi också nu inträngt
dit, ämna vi icke förirra oss till det högre gebitet,
"kok-konstens lifsande", utan beskedligt hålla oss
qvar i den lägre regionen, "kokandets elementer»,
för att genom ett par hvardagliga experimenter visa,
huru långt köksväsendet ännu står efter sin tid.
Ingen operation företages oftare i köket än
vattentömning. Denna är hela köks vetenskapens alpha
och omega, dess qvint-essens, ty - huru underligt det
än låter - så är det i regeln mest vatten, hvarmed
vi bespisas till och med på de finaste kalas. En
tallrik buljong, äfven om den prisas såsom kraftsoppa,
innehåller på ett skålpund knappt tjugo ort fasta
beståndsdelar af näringsämnen. Eisgryn behöfva minst
fyra gånger sin vigt vatten, för att ordentligt svälla
ut; kokta grönsaker äro ännu vattenhaltigare. I
skidärter förtära vi åttiotvå procent, i morötter
ända till åttioåtta procent, i skärbönor och blomkål
åttionio procent, i kålrötter nitio procent och i
sparris ända till nitioen procent.* Till och med kokt
kött innehåller gerna sextio procent vatten och stek
ännu mer. Vi må dock ej låta föra oss för långt på
afvägar, utan återvända till vattenkokningen.
Som sagdt, förekommer ingen förrättning i köket så
ofta och är så enkel som denna; hvarje "enfald från
landet" är förtrogen dermed - hvad kan väl då finnas
att lära dervidlag? En titt i köket visar, att just
i denna enkla konst är undervisning af behofvet
påkallad, i synnerhet som de många kok-
böckerna gå förbi denna vigtiga sak. Och just emedan
detta arbete förekommer så många gånger om dagen,
faller det ingen in att göra sig reda för förloppet
härvid.
Hufvudsysslan i köket består uti att sätta några
kannor vatten i kokning, vare sig det gäller att koka
kött, grönsaker, soppa eller hvad annat som helst. Men
kostnaden att vinna detta enkla mål är kolossal,
slöseriet med brännmaterial oerhördt. Och vi hafva
likväl alla anledningar att hushålla med bränsle. Må
nu skulden till detta planlösa slöseri till en del
ligga uti den oändamålsenliga inredningen af de så-
kallade vedbesparande eldstäderna, så återfaller dock
hufvudfelet på husmödrarna, emedan de sakna insigt
uti de kemiska och fysikaliska förloppen inom köket.
Vid vattenkokning iakttaga vi det enkla faktum, att
vattnet blifver allt varmare, tills det slutligen
sjuder, men sedan ökas ej dess temperatur, huru
länge vi än låta kokkärlet stå öfver elden. Att
så förhåller sig, visas lätt med tillhjelp af en
termometer. Värmet meddelas naturligtvis nu som
förut åt vattnet, men försvinner deruti, blifver
utan inverkan på termometern och användes endast
till bildande af ånga. Om dessa båda förlopp saknar
man begrepp i köket och derför syndar man oafbrutet
mot sin egen fördel. Der göres ej skilnad mellan att
"Sätta i kokning n och "hålla i kokning". Det förra
kan påskyndas genom starkare eldning, vid det senare
är sådan ej blott öfverflödig, utan äfven skadlig. När
vattnet kokar, behöfver man blott tillföra kärlet den
ringa värmegrad, som det beröfvas genom den kallare
omgifningen, och denna är högst obetydlig. Vid detta
fästes ej afseende i köket. I stället" för att minska
elden i köket, pålägges mera bränsle, för att det
skall koka dugtigt. Ville husmodern blott rådfråga
en termometer, skulle hon finna, att den sjudande
soppan är lika varm som den, hvilken stormkokar öfver
stark eld och utstöter stora moln af ånga. Tager
man derjämte ett ur till hjelp, skall det visa sig,
att grönsaker och kött i båda fallen behöfva samma
tid, för att blifva färdiga. Vid våldsam kokning
inträffar dess-
* Ofvanstående analyser äro tagna af unga växter;
ju mera mognaden framskrider, dess mera minskas
vattenhalten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
