Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bjelkenstjernska grafmonumentet i Österhaninge kyrka. Carl Arvid Klingspor - Vintersonett. Æolus - Anekdoter ur vår flottas minnen. XV. Själsnärvaro. XVI. En döfstum tiggare. XVII. Försvunnen garnison och skingrad dimma. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arffursten Karl Gustaf, intog han 1653 säte bland
rikets råd, sedan han året förut erhållit friherrlig
värdighet och antagit namnet Bjelkenstjerna, efter
sitt stamvapen. Då Danmark 1657 förklarade Sverge
krig, fick amiral Bjelkenstjerna befallning att utlöpa
med tretiotvå af kronans fartyg, utom sex bestyckade
kompaniskepp och åtskilliga brandskepp. Den 13
September drabbade de svenska och danska flottorna
tillsammans, den danska hade hittills undvikit
strid. Bägge blefvo illa tilltygade. År 1658 anförde
han andra eskadern vid slaget i Öresund. Hans eget
skepp måste kort efter stridens slut redlöst ankra
under Helsingör, men han hade dock visat sin konung,
som vår åsyna vittne till striden, huru han tvungit
holländska amiralen
de Witte att stryka sin flagga på skeppet Mederode
om sextio kanoner och två hundra sextio mans
besättning. Vid sjöträffningen i Bält den 30 April
1659 deltog äfven Bjelkenstjerna; hans venstra höft
blef honom här afskjuten med en falkonettkula, så,
att han sedan alltid måste begagna kryckor. Då konung
Karl X Gustaf låg på sin dödsbädd i Göteborg, räckte
han sin gamle vapenbroder handen under yttrandet af
dessa ord: »Farväl, min hederlige Bjelkenstjerna! Tack
för hvarje dag vi varit tillsammans!» Tårarna, som
fuktade den bepröfvade sjöhjeltens väderbitna kinder,
tolkade hans känslor vid detta tillfälle. Såret från
Balt hade brutit hans krafter, så att han snart följde
sin konung.
Carl Arvid Klingspor.
Vintersonett.
I kamp mot storm och snö jag mig befinner,
Men genom stormen tränger till mitt öra
Ett rop – mitt namn: jag tror din röst mig höra
Och stannar, lyssnar – så du snart mig hinner.
Då klarnar skyn, all köld, all storm försvinner,
Så tycks mig. – Kärleken kan under göra:
Din närhet blott kan lugnet till mig föra,
Och ljus och värme blott hos dig jag finner.
Då är mig väl; jag glömmer hvarje smärta
Och gläds som nu. – Vi ila kapp med vinden.
Se, vinterns rosor samlat sig i flockar
Och lagt små drifvor i min älsklings lockar,
Allt medan Bores kyssar purprat kinden:
Men sommar blomstrar, glöder i mitt hjerta.
Æolus.
Anekdoter ur vår flottas minnen.
XV. Själsnärvaro.
Om snabb uppfattning, själsnärvaro, mod och
beslutsamhet äro värdefulla egenskaper för hvar och
en, så äro de för en skeppschef ej allenast af högt
värde, utan alloumbärliga. Ofta hafva skepp och
folk blifvit räddade derigenom, att befälhafvaren
ägt dessa hjelpmedel i farans stund, hvaremot ett
ögonblicks tvekan eller obeslutsamhet skulle medfört
en oundviklig undergång. Så hände det, under kriget
med Ryssland år 1783, att kommendör Karl Raab, såsom
befälhafvare på femtiosex-kanonskeppet Ösel, genom
sin själsnärvaro ej allenast räddade fartyget från att
blifva taget af fienden, utan äfven tvingade fienden
att tända eld på ett af sina egna skepp. Härmed
förhöll det sig sålunda:
Kommendör Raab befann sig nyssnämnda år såsom chef för
en eskader af tre skepp, Ösel, Estland och Verden, på
kryssning vid finska kusten, i afsigt att uppbringa
handelsfartyg och observera fiendtliga flottans
ställning. Några priser lyckades han uppfånga och
gick sedan till ankars vid Högland den 10 Juli. Dagen
derefter, just då den uppgående solen kastade sina
första strålar öfver land och vatten, fingo svenskarna
sigte på en rysk flotta af fjorton linieskepp och
fregatter, hvilka med god vind höllo ned på de svenska
skeppen. Att invänta en sådan styrka hade varit i
högsta grad oklokt och dumdristigt, hvarför Raab
genast gaf signal att lätta ankare och gå till segels.
Ösel, Estland och Verden seglade helt. nära hvarandra,
pressande med så mycket segel, de möjligtvis
kunde föra, alltjämnt förföljda af ryssarna,
hvilka med sina främsta skepp började en liflig
kanonad. Svenskarna besvarade elden så kraftigt,
att inom tvänne timmar två ryska skepp blifvit
redlösa och ett måst vända, för att bota läckan efter
erhållet grundskott. De ryska skeppen seglade sämre
än de svenska, så att slutligen endast två ryska
fartyg, nämnligen amiralsskeppet Moskva och vice
amiralsskeppet Viborg, kunde fortsätta jagandet.
Raab höll sig så nära intill kusten som möjligt,
på det ryssarna icke skulle kunna gå emellan
hans skepp och landet med det ena af sina skepp
och såmedelst komma i tillfälle att beskjuta honom
från två sidor. Detta medförde dock det missöde, att
skeppet Ösel tornade mot en sandbank. När Raab kände
huru kölen gled upp på banken, fann han ögonblickligen
hvad som här var klokast att göra. Han hvarken bergade
segel eller
kastade kanoner öfver bord, för att lätta skeppet,
utan lät vinden utöfva sin fulla verkan på
seglen. Skeppet släpade öfver sandbanken, och
ryssarna, hvilka under krutröken ej i en hast
observerade att Ösel något minskade farten, närmade
sig sandrefveln för fulla segel. Amiralsskeppet
Moskva, som var mera djupgående än Ösel, högg
fast mot banken med sådan fart, att det omöjligen
kunde fås flott. Ryssarna bergade besättningen och
uppbrände skeppet. Äfven linieskeppet Viborg stötte
mot grundet, men kom åter på flott vatten. Emellertid
blefvo ryssarna urståndsatta att jaga, och de tre
svenska skeppen kommo lyckligen till Helsingfors.
Hade kommendör Raab vidtagit de vanliga åtgärderna,
för att lätta sitt fartyg från grundet, så hade
ryssarna märkt oråd och hållit undan. Det var således
endast hans hastiga uppfattning af situationen och
den för tillfället rätta manövern, som gaf striden
en för svenskarna gynnsam utgång.
XVI. En döfstum tiggare.
Vid något tillfälle under sist förflutna sekel, då
många fattiga enkor och barn efter i krigen stupade
sjömän anlitade allmänna välgörenheten om understöd,
beslöts att utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona,
den kyrka, som är afsedd för flottans personal, skulle
uppställas en sparbössa för insamlande allt framgent
af gåfvor till församlingens fattiga. Men det blef
icke någon vanlig fattigbössa, sådan man ser på sina
ställen i landet fastnitad vid en stolpe, försedd med
inskriften: "Tänk på den fattige, när dig väl går!»,
utan på flottans bildhuggareverkstad förfärdigades
i naturlig storlek och målades med passande färger
bilden af en gammal, fattig man, som utställdes för
gåfvornas emottagande. För att angifva ändamålet
med denna figur och sättet att befrämja detsamma,
sattes i gubbens hand en tafla med följande inskrift:
Ödmjukast jag er ber,
Fast rösten är nog matt:
Kom, lägg en penning ner,
Men lyft först på min hatt!
När man lyfter på besagda hatt, ser man på gubbens
skalliga hjessa en öppning såsom på en vanlig
sparbössa. På bildens rygg är för penningarnas
uttagande en lucka med lås, hvartill nyckeln förvaras
af kyrkorådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
