Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delft. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
stads namn: Jan van der Meer eller (sammandraget)
Yermeer. Till skilnad från tvänne andra samtida
målare med samma namn, men från annan stad, står
han i konstens häfde-böcker såsom Yermeer van Delft
eller den Delfiska Yermeer. Denne ypperlige genre-
och arkitekturmålare (född 1632 eller 1636, död vid
pass 1696) är en bland den holländska målarekonstens
intressantaste företeelser, och i fall man (hvad
sannolikt är) får räkna honom till den stora skaran
af Rembrandts omedelbara lärjungar, sannerligen
icke den ringaste af denne »nordiske Correggios»
satelliter. Det är ej vår mening att här orda om
denne målares verk; endast ett (i en privatsamling i
Br tissel) må det vara oss tillåtet att i förbigående
antyda, enär det framställer staden Delft omedelbart
efter den stora krutexplosionen 1654, för hvilken
hans förste lärare Karel Fa-britius, också en af
Rembrandts bästa lärjungar, blef, knappt tretioårig,
ett af de ett tusen två hundra offren.
Det är emellertid icke precis inom den egentliga
konstens område, som Delft i första rummet skapat sitt
rykte; det är inom konstindustriens. Hvad som spridt
den holländska småstadens namn ut öfver verlden,
är de så kallade Delftfajanserna. Så gingo till
exempel i England ända till midten af 1700-talet alla
möjliga slags fajanser, såväl utländska som inhemska,
under den rekommenderande rubriken »Delft». Ja, på
efterapningen af Delftfajans låter också åtskilliga
andra europeiska länders fajansindustri återföra
sig. Under 1600-talet och förra hälften af 1700-talet
var det fabrikerna i Delft, som till större delen
tillfredsställde hela Europas behof i den vägen.
Namnet fajans härleder man vanligen från Faenza,
en italiensk stad (sydost från Bologna), ett af de
äldsta stamsäten för den på 1500-talet blomstrande
majolikaindustrien; andra hafva emellertid, om rätt
eller orätt, må lemnas derhän, hänfört benämningen
till Fayence, en liten stad i södra Frankrike. Sällan
hör man hos oss i dagligt tal namnet fajans;
det vanliga är att kalla äfven fajansen porslin -
temligen oegentligt, enär porslinet (det »äkta»)
är genomlysande, fajansen icke. Skilnaden beror på
olika material och olika behandling. Emellertid är
denna namnblandning ingalunda något nytt. Så kallades
Delftfajansen redan på sin tid för Delftporslin. Ja,
till och med det gamla bekanta (för några år sedan
förstörda) så .kallade »porslinstornet» i Nankin
bär detta namn med orätt: dess beklädnad utgjordes
nämnligen af plattor af emaljerad fajans.
Det äkta porslinet har sitt äldsta hem i Kina. Den
förste europé, som besökte Kina, var den venezianske
resenären Marco Polo, och det är genom hans
resebeskrifning, som Europa 1298 först fick kännedom
om det kinesiska porslinet. Först 1518 blef det
emellertid genom .holländarna infördt i Europa som
handelsvara. Redan då fanns emellertid i Holland,
liksom också på andra ställen, en temligen utvecklad
europeisk fajans-måmtri. För denna hafva vi i första
rummet att tacka de spanska araberna och morerna,
och från och med Spaniens eröfring af araberna
kunna vi tala om fajansfabrikation på europeisk
botten. Morerna, som med landet öfvertogo arabernas
kulturarbete, utbredde den vidare. Alhambras salar
och gårdar prydas af fajansplattor i rikt färgade
mönster. Den spansk-moriska fajanstillverkningen
blomstrade under 12-1400-talen, men sedan det moriska
väldet upphört, utdog den der småningom. Innan dess
hade dock det öfriga Europa fått del af insigten
att bereda emaljglasyren och lysterfärgen, de två
vigtiga vilkoren för möjligheten af en europeisk
fajansindustri. Att den till Italien kommit från
spanien, derpå häntyder det gamla italienska namnet på
fajans, nämnligen majotika, ett namn, som härledes
från d.en spanska ön Majorca. Under 1500-talet
blomstrade majoiitaindustrien i Italien. Särskildt
dyrbara anses de pjeser, som förskrifva sig
från Urbino, hvilka ej sällan pryddes med kopior
efter Rafaels målningar, med blåa figurer på gul
botten. Yissa sådana pjeser hafva betingat ett pris
af ända till sju tusen kronor. Yårt Nationalmuseum
äger (i mellanvåningens så kallade majolikakabinett)
en rikhaltig och dyrbar samling af dylika, som den
konstälskande Nikodemus Tessin den yngre hemfört.
Hvad särskildt fajansfabrikationen i Delft angår,
synes den hafva gamla anor. Redan på 1300-talet tyckes
denna stad
hafva sysselsatt sig med lergodstillverkning i någon
större skala, och fram emot midten af 1500-talet är
redan export af Delft-fajanser i full gång. Samtidigt
dermed började kinesiskt och japanskt porslin att
införas i Europa (första gången 1518). Holländarna
voro under 1600-talet herrar på hafven; intet under
således, att de slogo under sig all porslinshandel. Ar
1664 öfverfördes till Holland icke färre än
fyrtiofyra tusen nio hundra fyrtiotre japanska
porslinspjeser. Men det importerade »chinoiseriet»
var holländarna icke nog, de ville äfven med egna
fabrikat söka tillfredsställa det stigande begäret
derefter. Porslin mäktade de dock icke åstadkomma
(det var först 1710 som Böttger i Dresden, genom
sin upptäckt af kaolinen, lyckades göra också
porslinsfabrikationen europeisk), .men fajanser i
kinesisk-japansk stil visade sig också begärliga i
verldsmarknaden. Och det var i synnerhet Delft som
i detta hänseende sökte göra sitt bästa. Hufvudämnet
i fajansen var lera från stadens grannskap, tillsatt
ined sand och med leror från andra håll. All möjlig
omsorg egnades åt valet af dessa, åt bränningen och
dekorerandet, och Delftfajanserna torde också i sitt
slag hafva varit på sin tid i tekniskt hänseende
de bästa af alla. Det är för öfrigt »en händelse,
som ser ut som en tanke», att det just skulle vara
holländarna, som skulle få på sin lott att i Europa
blifva medlare mellan den kinesiska odlingen och den
europeiska, att blifva apostlar för den kinesiska
smaken. Om något europeiskt folk kan sägas hafva en
viss naturlig frändskap med sönerna af »den heliga
midtens rike», så är det just holländarna, Europas
nyktrast förståndigt-praktiska folk. Holländarna äro,
så att säga, i viss mån Europas kineser.
Snart stod fajansmanufakturen i Delft i fullaste
flor. Yid slutet af 1600-talet funnos der icke färre
än fyrtiotre fajansfabriker. År 1711 uppgifves staden
af en fransk resenär vara den tredje i riket. Icke
blott kärl af alla slag tillverkades der, utan
också plattor till beklädande af väggar, bord och
dylikt -, ett bruk, som icke kunde annat än vinna
stor utbredning i ett land, der man hvarje lördag
bokstafligen skurar äfven gatorna och husknutarna:
holländarens renlighetssinne har ju öfvergått till
ordspråk. Dekoreringen var vanligtvis blå på hvit
botten.
Men då mot 1700-talets midt äfven andra länder
lärt sig attf förbättra sin fajanstillverkning,
så att de kunde täfla med den holländska, började
Delftfabrikationen allt mer att aftaga. År 1764 ägde
Delft blott tjugotre fabriker, år 1808 endast sex och
år 1849 funnos der icke flera .än två. Fajansstaden
hade spelt ut sin roll, men tog sin reträtt till
förfärdigande af så kallade kritpipor i stor skala.
När då de belgiska grannarna, efter hvad det
berättas, också började fabricera dylika, läto
Delftfabrikanterna, för att i lindan qväfva den
farliga konkurrensen (som de, tack ske den höga
införseltullen i Belgien på dylikt kram, ej på annat
sätt mäktade förhindra), ett stort fartyg, lastadt
med idel kritpipor, stranda på kusten af Ostende,
der, till följd af gällande förordning, den strandade
lasten såldes på auktion och detta till så lågt pris,
att marknaden blef öfverfylld och den nyanlagda
belgiska fabriken genast gick under.
Det var visserligen, utom den tekniska omsorgen,
företrädesvis den öfverallt omtyckta kinesisk-japanska
stilen, som gjort Delftfajansernas lycka, men det må
erkännas, att fabrikanterna icke uteslutande skattade
åt denna smak. Mycken verklig konstnärlighet lades
ej sällan ned på deras fabrikäter. Flera af tidens
berömda holländska målare berättas hafva målat på
dem, så till exempel den ofvannämnda Yermeer och Jan
Steen genrestycken, Berghem landskap, Yillem van
de Yelde sjöstycken och så vidare. Ett prof på en
mera konstnärlig dekorering af Delftfajans visa oss
illustrationerna å sidan 84, som framställa öfra och
undra sidan af en fiolin. Detta egendomliga instrument
är i mer än ett hänseende intressant. En fiolin
af fajans - det ligger sannerligen icke så litet
»kinesen» i en dylik tanke! Likartade bisarrerier
äro precis icke så främmande för Delftfajanserna i
allmänhet. Så hade man på konstindustriutställningen
i »Arfprinsens palats» 1876-1877 tillfälle att bland
andra Delftfajanser se ett blomställ i form af en
utbredd solfjäder och tvänne vaser i form af skor
(grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
