Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så enkom skapad att taga band om Amalia ocb för
hvilken denna lilla dam (trots sina emancipationer
i åtskilligt) dock i grunden hade en tydlig respekt.
Huru förhöll det sig åter med Connys och hans hustrus
förhållande till denne man, i hvilken Conny fann,
att han ägt en vida betydelsefullare rival, än han
förut trott på? I sitt hela väsende var emellertid
Ellers så broderligt öppen och dock vördnadsfull
mot Hermine, så vänligt och enkelt tillmötesgående
mot hennes man, liksom det aldrig funnits ett annat
förhållande, än det närvarande. Detta oaktadt var
Conny icke helt och hållet nöjd ... Och Amalia,
alltid på spaning efter någon liten extra förströelse,
kastade ständigt ut sina små oskuldsfulla elakheter.
»Käraste borgmästare, icke är väl jag en så pretentiös
hustru, att du alltid vid våra promenader behöfver
bjuda mig din arm. Tänk litet på din kusin och
låt mig någon gång få rå om Conny. Jag är icke alls
svartsjuk, och det är icke Conny heller ... Men
så jag pratar nonsens! Connys panna hotar med värre
moln än himmelen, huru grå den är ... Fy, Conny, hur
vårdslöst du bjuder mig din arm. Se på min man, han
gör sin sak långt bättre; också ser Hermine nöjdare
ut än jag.»
I denna väg var fru Amalia outtröttlig, och fick hon
då och då ett hämmande ögonkast af sin man, syntes hon
orimligt förvånad, började se till höger och venster
på sin toalett, lyfte på de luftiga partierna deraf
(hon var alltid klädd i ett slags fladdrande kostymer)
och frågade så, med en min af ett litet älskvärdt
barn: »Observerade du något, min vän, säg? Såg du
något, som var i olag eller misshagade ditt öga?»
Naturligtvis kunde den äkta mannen då ingenting
förklara, men olyckligtvis hörde Conny, när han en
gång passerade ett lusthus, der herr borgmästaren och
hans fru skulle sköta sin korrespondens, den förre
med en temligen allvarsam ton yttra till sin hustru:
»Hör på, Amalia lilla, jag tycker icke om dina
enfaldiga allusioner, då vi äro tillsammans med Conny
och hans hustru. Ditt nonsens är ej utan mening,
och meningen kan icke härflyta från någon ren
källa. Hvad menar du då? Vill du väcka ond blod
hos Conny?»
»Hvarifrån skulle den komma?» svarade hon
skrattande. »Min kusin vet mycket väl, att skämt och
lek tillhöra min natur, när ett sådant lynne kommer
på. Men jag kan säga dig, du vise man af lagen,
att just den ovilja, du visar för mitt småprat, ser
misstänkt ut. Jag för min del är öfvertygad, att du
öfvervunnit din kärlek, i fall du hade någon, till
Herrarne, men kan man ej oskyldigt blifva misstänkt,
om man ser så besvärad ut som du ibland, när jag
uppmanar dig att bjuda henne armen.»
»Du är icke en god hustru, Amalia, när du hittar på
alla slags obefogade myggsting.» Herr borgmästaren
sköt med något buller stolen från bordet och tog
sin hatt.
Conny hann jämnt och nätt undan ett möte, som just
i detta ögonblick skulle fallit sig rätt olägligt.
I den djupaste, mörkaste delen af parken kastade han
sig ned på gräsplanen och började läsa i ett häfte,
som han upptog ur fickan. Men hvad helst han läste
på bladen, icke var det hvad som stod der angående
politisk ekonomi, ty huru han än tvingade sig till
uppmärksamhet, fanns inom honom en tjensteande,
som sköt fram en annan text för hans ögon, och den
texten hade följande lydelse:
»Han älskar henne ännu, bestämdt gör han det! Och
hon är åtminstone ej ogerna i hans sällskap!»
Med harmsen ovilja förkastade han dock snart den
falska texten. Han erinrade sig, att Amalias man en
afton, då de båda ensamma rökte sina cigarrer i allén,
utan all förbehållsamhet berättat honom anledningen
både till förlofningen och upplösningen.
»Det var», sade han enkelt, »ett ganska svårt
predikament för mig, och så tror jag att det alltid
blir med dessa barnförlofningar, hvilka bestämmas af
föräldrarnas önskningar. Jag skulle utan all fråga
kunnat blifva, som frasen lyder, ursinnigt förälskad
i min kusin, som på en gång är öfverraskande skön,
intelligent och i stånd att utgöra en mans ädlaste
sällskap. Men lyckligtvis för oss båda älskade jag i
henne mera min stolta, oåtkomliga kusin, hvilkens
hjerta jag tydligt märkte icke frivilligt mötte mitt, än jag
i henne älskade mitt eget, fria val. Emellertid
ansågo vi båda, att vi ej borde undvika ett försök,
då Hermines mor på dödssängen förklarade, att hon ej
kunde dö lugn, utan att "se våra händer förenade. Vi
försökte också under första delen af den tid, vi
oss emellan bundit oss, att se saken från pligtens
vackraste sida, och Gud vet, jag upprepar det, huru
lätt Hermine kunnat blifva onämnbart dyrbar för
mig, i fall hon i den allra ringaste grad gifvit
mig hopp. Men så snart jag fullt förmådde bedömma
henne, var mitt beslut orubbligt att återgifva henne
friheten, som hennes upphöjda karaktärsstyrka nekade
henne att begära. Den tid, när jag skulle kunna
erbjuda en hustru ett hem, var slutligen inne, och
jag löste henne då och gjorde upplösningen fullkomlig
derigenom, att jag snart friade till din kusin – mycket
olika Hermine, det förstås, men ändå väl passande åt
mig, som må hända har ett något för trögt sinne.»
Alla dessa förklaringar, hvilka Conny icke hade
ringaste rättighet att begära och som ädelt hade
blifvit honom gifna, kommo nu för hans minne, och
han erfor en aktningsvärd känsla af blygsel öfver de
underliga rörelser, Amalias otyglade tunga stundom
väckte inom honom. På samma gång erfor han en skarp,
inre förebråelse derför, att han ej talade uppriktigt
med sin hustru. Men den skygga, bäfvande känsla,
som alltid kom öfver honom, då han trodde, att han
kunde hängifva sig för mycket åt sinnenas intryck,
herrskade äfven nu.
Skulle Conny någonsin blifva en lycklig man? Han
hade aldrig varit det, och någonting i hans själ
syntes förbjuda honom att ens sträfva efter ett
sådant tillstånd.
-
XI.
Slutet af vistelsen på Sigesberg.
Det var dagen före borgmästarens och hans frus
afresa.
Vid fönstret i sitt arbetskabinett stod baron Conny
och betraktade mellan jalusiens gröna spjelrader,
huru på den vackra gårdsplanen, framme vid rundelen,
hans hustru i elegant toalett (det gafs i dag stor
afskedsmiddag) syntes i ett intresseradt samspråk
med sin kusin.
Aldrig hade den nygifte mannen med så sannskyldig
oförmåga sökt bortvända sina blickar från den
ledsagerska, han valt sig. Om han än blundade, såg han
hennes djupa, outgrundliga ögon, såg huru öfver deras
djup ett skimrande släp af solstrålar lade sig på den
svartblåa emaljen. Ja, sådana ögon kunde förrycka en
man, och denna formsköna växt, en artistisk dröm, så
full af behag, och hela detta så grannlaga, qvinliga
inbegrepp af tjusning, blygsamhet och distinktion,
allt sammans var liksom enkom skapadt till en makes
frestelse och affall från alla sunda och i enlighet
med både filosofien och moralen länge sedan fattade
och stadgade grundsatser.
I detta ogynnsamma ögonblick råkade det bära så
illa till, att han, utan att höra, öfverraskades
af ett lätt slag på axeln. Han ryste tillsammans
vid tanken, att det kunde vara Amalia, som skulle
få se honom i sin ståtliga värdighets fulla
deshabillé. Hvilket ämne för små, giftiga pilars
kringkastande! Lyckligtvis var det en annan röst,
som tilltalade honom; det var hans mors, men ändå
smakade det honom för ingen del att höra den glada,
skälmska ton, i hvilken hon utropade:
»Nej, hvilken oväntad anblick att få se min herr son
i extas! Nå, nå, föremålet är väl värdt en afvikning
från det gamla spåret. Jag förmår ej säga dig, huru
tacksamt jag känner, att min Conny ändtligen råkat
in på en ny väg.»
Men nu kallade unge baron alla sina hjelptrupper
tillsammans under fanan, och i spetsen för
stoltheten, egenkärleken, stoicismen och den
visst icke neutrala herrskarekylan gick den
djupt sårade manliga känslan.
Modern blef alldeles bestört öfver hans så plötsligt
förändrade ansigtsuttryck.
»Bästa mamma, jag borde nästan vara otröstlig öfver,
att mamma skall finna sig bedragen. Men om någon
slags ovanlig rörelse röjdes på mitt ansigte, så
fruktar jag, att den ej härflöt från vackrare orsak
än harmens. Kan man väl se en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
