Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du menar det samspråk, jag före gästernas ankomst
hade med min kusin? Men deri tager du åter fel. Vi
talade om dig och huru god Gud varit, som låtit mig
vinna just den man, till hvilkens följeslagerska jag
trodde mig en dag komma att passa.»
»Och han svarade dig då?»
»Att han kände sig öfvertygad, det mitt val skulle
allt mer och mer bevisa sig vara ett val, bestämdt
i himmelen, och att han tackade Gud, för det han ej
skymt undan denna lycka för mig.»
»Det var ädelt taladt och ädelt af dig att meddela
mig det. Tro i öfrigt, att han har rätt; men kan
han vara lycklig?»
»Han försäkrade mig, att han var det. Men nu
börja menniskorna från alla håll draga sig ur
parken. Supetimmen nalkas, vi få följa med strömmen.»
»Dröj blott medan du besvarar ett minne. När vi
började vår bröllopsfärd, tycktes dina idéer om
äktenskapsförhållande ej vara alldeles de samma
som nu?»
»De äro de samma, men jag pröfvar kanske nu med mindre
partiska känslor.»
-
XII.
Afked. och hemkomst.
Afskedet från svärföräldrarna kostade vida mer på
Hermine än på Conny, som, oaktadt han i sjelfva
verket hyste den djupaste sonliga kärlek, ändå aldrig
trifdes fullkomligt väl i föräldrahuset. Detta, emedan
hans och faderns sympatier nästan i alla allmänna
frågor icke ville komma rätt öfverens och för öfrigt
emedan den aldrig afstannande gästfrihetsfloden
var honom motbjudande i samma grad, som det gamla
paret, till följd af lång vana, fann den naturlig
och angenäm.
Om han var midt inne i det djupsinnigaste arbete,
stördes han af bud att komma ned för den eller den
främmandes skull, och svarade han då ett buttert »nej»,
kom baron Sigesmund sjelf i dörren, förklarande
den fulla nödvändigheten af att han ginge ned. Liknade
han då den ohörsamme sonen, som lofvade gå, men icke
gjorde det, då trädde hans goda, älskliga moder in
och smekte honom från arbetsbordet.
Det fanns denna gång dock en sympati inom
familjen. Den gällde Hermine, som både svärfadern
och svärmodern hyllade med varm kärlek. Men nog
var deras sista råd till henne af en olikhet, som
sins emellan visade deras olika uppfattning af
svärdotterns makt öfver sonen. Kanske borde det
rätteligen heta svärdotterns tillkommande makt,
ty för vanliga ögon ville det synas, som hon aldrig
skulle komma att räknas till den klass af hustrur,
hvilka få välde öfver mannens känslor, långt mindre
då öfver hans åsigter.
»Min söta, älskliga Hermine», sade baron Sigesmund
(några dagar efter borgmästarens och hans luftiga
makas afresa), under en af hans och hans svärdotters
upprepade promenader i tafvelgalleriet, »jag är en
gammal diplomat, som inga likgiltiga minspel eller
stela fasoner missleda. Min son är, öppet taladt,
något inbunden och en icke så litet krånglig
natur. Det vill tyckas, att han är en kall man,
handlande i allt efter en viss, inskrufvad logik. Men,
tro mig, han må aldrig så mycket styrka sig sjelf
i den för honom lyckliga öfvertygelsen, att han ej
lyder någon passion, så gör han det dock, ty eljest,
det svär jag dig vid min oförvitliga långa bana, hade
han aldrig, efter en nära två års frånvaro, som en
stormvind farit åstad och friat. Nu beror blott på,
att du klokt använder din makt!Klokt är hufvudsaken!»
Med stor uppmärksamhet hade Hermine afhört sin mans,
af henne så vördade, fader. »För den händelse»,
svarade hon blygsamt, »att jag skulle våga tro detta
senare, hvilket vore då det bästa mål, hvartill jag
borde försöka att använda detta inflytande?»
»Min kära dotter, jag skall aldrig försöka öfvertala
dig till något, som ej din kärlek, framför allt ditt
samvete, gillar. Men synes det dig ej vara ett en
hustru värdigt mål, att bringa en så begåfvad och
intelligent man från ensidigheten i sina idéer? Han
underlåter helt och hållet hvarje möjlighet att göra
sig passande för det, som bör vara hvar enda redlig
medborgares pligt – statens absoluta fordringar på
hans tjenster. Tänk härpå mitt barn!»
Rodnande och orolig, förstod Hermine alltför väl
hvad hennes svärfader ålade henne, och hon kände sig
mycket lycklig att slippa svara, enär hennes svärmor
i detsamma inträdde.
»Bra, min vän, att du kom», yttrade den gamle
ädlingen. »Medan jag rider ut med Conny och får några
goda råd af honom, så fortsätt du samtalet med vår
kära dotter. Du känner hvad jag syftar åt.»
»Ja», sade hon, »nog vet jag, hvad min man tänker
och äfven huru din man uppfattar sakerna, men jag
skulle gerna vilja veta, huru du bedömmer vår Conny
i förhållande till hans fars så rättvisa önskningar?»
»Ack, det är allt för tidigt att af mig begära ett
sådant omdömme? Hvilka bestämda begrepp i ett
så ömtåligt ämne kan jag ännu hafva hunnit bilda
mig? Hans gedigna kunskaper, hans öfverlägsna tanke-
och viljekraft äro för mig liksom ett bålverk. Det
fordras stor tid, stort tålamod och pröfvad kärlek –
en kärlek, ej hvilande på sinnesrus och fängslande
koketteri, utan på ädel, sedlig princip och hög
åskådningsförmåga i andlig bemärkelse – innan det
bålverket kan lemna någon ingång.»
»Du räsonnerar just så, som jag helst önskar att
Connys hustru måtte uppfatta honom. Men låt mig veta,
om du ej önskar, att han skall blifva en statens man?»
»Det är han ju redan i allra bästa och sannaste
mening. Men för något embete, för diplomatien eller
hvad annat som helst, der hans ande icke fritt kan
röra sig, tror jag ...» Hon bäfvade och stannade.
»Nog, min dotter! Använd dä din förnämsta makt att
göra honom lycklig och med sig sjelf tillfreds,
så har du min tacksamhet.»
-
Sedan en god timmes tid voro de nygifta i sitt
hem. Den sex veckors långa bröllopsturen var slutad.
Bortresan hade utmärkt sig för hvarjehanda små, såsom
introduktion tjenande, oromantiska väderilar, icke
vanliga dagen efter bröllopet, hvaremot återresan
utmärkt sig för en passiv stiltje, under hvilken
hvar och en af makarna varit sysselsatt, icke att,
såsom tvänne älskande, måla det kommande i solens
och himmelens färgton, utan snarare att, lika tvänne
observationsposter från olika läger, studera hvarandra
under tystnad.
Conny kände sig moraliskt missbelåten, icke
allenast med minnet af sjelfva resan till Sigesberg –
hufvudsakligen derför att han då, af en helt oberäknad
nyck, visat sig som ett slags despot, hvilken velat
genom en dum myndighet låta sin unga hustru förstå,
att hennes slägtförhållanden ej behagade honom –, utan
han erfor en ända till afsky stegrad missbelåtenhet
med det beteende, han utvecklat under de förflutna
veckorna. Det hade varit skeft från början till slut,
hvilket kom deraf, att han, i stället att börja det
äkta lifvet i lugn och allvar, kastades in i dessa
evinnerliga sällskaps förhållanden, der hvarken han
sjelf eller hans hustru haft ett enda värdigt och
kristligt, allvarligt samtal.
Öfver hufvud (det är så godt att säga) hade Conny
framlefvat få dagar af sitt lif, utan att hafva något
tvifvel att uppamma. Han var en af dessa, till det
yttre kraftiga och realistiska naturer, som dock inom
sig gömma ett lynne med sensitivans retlighet. Hans
anspråk på den fullkomlighet, menniskan bör hafva
och åtminstone ständigt eftersträfva, verkade, att
han ångrade nästan hvarje handling, var rädd att
förhasta sig och ojämnförligt mindre trygg efter än
före en handling.
Hvad han nu i synnerhet grubblade på, var den
obegripliga omständigheten, att de under bortresan
kommit att jämnföra friarebrefvet och svaret. Det
var bestämdt <i>hennes</i< skull, men förut var det hans,
att hon tagit sig det outransakliga modet att skämta
om en »äktenskaplig tornering». Nu var frågan, huru
allt detta just i sjelfva början af hemlifvet skulle
som bäst repareras. Han stötte omildt ifrån sig alla
veka kärleksgriller, då de försökte att listigt hviska
om ett lif, icke rätt i stycke med hans teori för
huslig lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
