- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
93

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Under tiden voro Hermines observationer och
förväntningar icke synnerligen ljusa. I olikhet
med sin man fruktade hon för, att den nya, dagliga
sammanvaron på tu man hand skulle gifva mindre
än det förflutna. Nu, beröfvad de små vapen, hon
haft att tillgå under sällskapslifvet på Sigesberg,
blef det än ömtåligare och svårare att finna rätta
anslagspunkter. Ju mer hon sökte studera sin man,
desto oåtkomligare syntes han henne.

-

I närvarande ögonblick stod den unga frun, som nyss
med sin man slutat den hastiga ronden genom rummen,
framför toalettspegeln i sängkammaren och arrangerade
sitt hår. Men långt ifrån att göra detta med den
utsökta smak, hon hittills utvecklat (särdeles
under vistandet hos svärföräldrarna), tycktes hon
i stället göra sitt bästa att, så mycket möjligt
var, undandölja den praktupplaga af hår, som hon af
naturens frikostighet erhållit. Hon strök dess vackra
silkesbucklor släta på ömse sidor om pannan och dolde
de i nacken hopsamlade flätorna med ett par stora,
svarta sammetsrosetter. Om detta skedde med flit
eller i tankspriddhet derför, att hennes man – efter
en omfamning, nog sval att ens vara passabel efter
ett silfverbröllop – tillhviskat henne, att de efter
kaffet skulle göra en promenad, det är osäkert,
men i trots af att hon med en viss fruktan dröjde vid
utsigten till den betonade promenaden, var hon ändå
icke så synnerligen tankspridd, och derför är det
möjligt, att hon med beräkning företog sin toalett.

»Lina!» ropade hon åt kammarpigan, som var
en acqvisition från prostgården och som i ett
garderobsrum bredvid sängkammaren var sysselsatt att
packa upp och inhänga klädningar med mera, »Lina,
tag hit min gråa merinoklädning!»

"Friherrinnan menar väl den ljusgråa sidenklädningen?»

»Jag menar den jag begärde.»

»Nej, gudbevars, kan den passa som middagsklädning,
på första dagen till!»

»Skynda dig och låt mig säga dig en sak, kära
Lina. Jag tyckte, som du torde minnas, aldrig om
råd och öfverflödigt prat, när du passade upp mig
i prostgården. Nu tycker jag än mindre om det, men
derför behöfver du ej frukta, att jag icke blifver
dig en god matmoder, ty det vill jag.»

Lina stod tyst med den gråa merinoklädningen på armen,
och sedan Hermine fått på denna jämte en smal,
hvit krage och manschetter samt, såsom prydnad,
ett långt, smalt sammetsband om halsen, hopfästadt
med en brosch, i hvilken man ej upptäckte någon annan
stenart än granaten, liknade hon snarare en qväkerska,
än en ung dam, som skall göra les honneurs vid sitt
första middagsbord.

Så snart hon var färdig, gick hon genom ett särdeles
vackert och väl ordnadt kabinett ut till förmaket,
der ett helt orangeri frodades och der hennes herre
emottog henne med ett verkligt solskensleende, hvilket
tydligen i hast tillkom, då han fick se henne så
konstlöst klädd.

»Den der toaletten är mycket smakfull», sade han,
»En hustru bör aldrig lägga något slags utmanande
koketteri i sin drägt. Det röjer en fin takt att
förstå och finna medelvägen.»

»Var öfvertygad», svarade hon småleende, »att jag
skall göra mitt bästa att gissa dina tycken.»

Tonen lät dock mera pligtskyldig än varm.

»Middagen är färdig», återtog han. »Vi hafva inga långa
drumlar till uppassningen – blott en betjentgosse,
som hjelper husjungfrun.»

-

XIII.

Husliga anordningar, betratade från moralisk
och religiös sida.


Middagen och kaffet hade passerat. Hermine, som med
oförliknelig, lugn värdighet inträdt i sin egenskap
af husfru, kom nu, efter en liten konferens med
hushållerskan för supeprogrammet, färdigklädd i
hatt och flor att följa sin man på promenaden. Hon
hade stannat i den rymliga, löfvade förstugan, som
gick utåt den vackraste, landtliga gård, man ville
se, med gräsmattor, blommor och syrenhäckar från
morföräldrarnas tid.

Ifrån denna förstuga gick en dörr till Connys enskilda
rum; der hade hon ännu icke varit. Hon knackade på
dörren, som i detsamma öppnades inifrån.

»Kommer du och gör mig visit?» frågade han vänligt.

»Det vet jag ej om jag vågat. Men detta rum,
med sitt grönskande dunkel, sina respektabla
bokhyllor och detta vackra, med manuskripter höljda
skrifbord, som solstrålarna nu leka öfver, behagar mig
ofantligt. Ack, låt mig sätta mig för några ögonblick
i din soffa! Hör, min vän! Dina kanariefåglars sång
betyder – välkommen!»

»Jag säger dig också välkommen till mitt eget,
vanligen fridlysta, område. Du skall komma hit
emellanåt och hjelpa mig, icke blott med den der
diktamensskrifningen, som aldrig blef rätt af på
Sigesberg, utan du skall få deltaga i mitt arbete
genom tankeutbyte och råd.»

»O, Conny, hur lycklig detta gör mig! Du anser mig
då äga tillräcklig intelligens, för att fatta dig
och dina idéer?»

»Skulle jag eljest bedt dig blifva min hustru? Men
att fatta tankar och idéer öfver ett litterärt verk
är ej det samma, som att fatta författaren sjelf och
hans lifsåskådning.»

»Deri har du tusen gånger rätt, men på denna väg skall
jag komma dig närmare, liksom du genom vårt allvarliga
och ärliga tankeutbyte skall klarare bedömma mig. Vårt
lif hos dina föräldrar gjorde oss stundom främmande
för hvarandra, och ändå har jag nästan oroat mig för,
att jag hemma hos oss sjelfva skulle komma på ännu
längre afstånd ifrån dig.»

»Du har sannerligen både rätt och orätt. Mina
föräldrars hus, der allt är stäldt på endast
verldslig och storartad fot, har aldrig rätt velat
öfverensstämma med min smak – nu minst, då vårt,
ditt och mitt, samlif skulle inträda i första
stadiet. Och den konstlade atmosfären, som vi
der råkade in uti, skulle kan hända hafva kastat
sina skuggor hit i detta fridfulla, lilla hem,
om du icke från det ögonblick, du inträdde här, på
ett så enkelt, klokt och behagligt sätt och utan
synbart bemödande, satt dig in deri. Reflektera
icke högt öfver hvad jag nu sagt. Fortfar endast
som du börjat – och kom nu till promenaden.»

Hermine aktade sig väl att röja sin förtjusning. Hon
började erfara en viss trygghet, men insåg
fullkomligt, att hon finge vandra på många olika
stigar, innan hon skulle nå det mål, hon längtade
efter. Detta mål liknade icke det, som hennes
svärfader visat henne. Ack, nej! Det var en hustrus,
som, med hjertat fullt af varm, ren och ädel kärlek,
ville eröfra rättigheten att få visa sina skatter,
på samma gång hon fick mottaga dem, hvilka, under ett
slags hemlighetsfull försegling, troligen hvilade i
hennes makes hjerta.

Nu sutto de ej i asplunden, föräldrarnas
ungdomstempel, utan i en helt egendomlig grotta vid
sjöstranden, och der ljöd Connys fylliga, välklingande
stämma i allvarliga tondjup.

»Det jag nu ernår hemställa till dig, Hermine, skulle
kanske mera än en ung hustru och husmoder anse vida
mindre vigtigt, än allt annat tal, men sådan är ej
händelsen med dig, det vet jag – men mera vet jag
icke heller.»

»Hvad kan du mena?»

»Mycket beror på, huru man tagit sakerna inom sjelfva
hushållets verld från början, och i den .verlden är
förhållandet mellan husbondfolk och tjenare icke
af någon ringa vigt. Efter min tanke bör det vara
öppet och redligt å båda sidor. Det skall icke från
tjenarnas sida vara ett respektfullt slaflif, med
hemliga förbehåll att taga skadan igen på annat sätt,
och icke från husbondfolkets ett system af sådan
öfvelägsenhet, som om de lefde på ett oåtkomligt
område. Hvad tänker du härom?»

»Jag tänker, att ditt system skall vara fullkomligt
lämpligt i det hus, der du är husbonde. Den sanna,
milda och ändock stränga värdigheten i ditt väsende
skall, hvilken frihet du än må lemna, göra det
till en omöjlighet för någon, att öfverskrida det
osynliga råmärket.»

Conny rodnade starkt.

»Hvad jag anförde som riktigt, enligt min åsigt,
är således icke lämpligt för annat än undantag,
Naturligtvis bör du alltid lika frimodigt säga din
mening, men det gör mig ondt, att du bestämdt icke
gillar min teori.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free