Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I storm. Skiss af Harald Molander - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXII. Paul Emil Rikhard Roberg. C. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Kristoffer hörde på med händerna i fickorna. Mr sången
var slut, sade han:
55God qväll, Johannes.»
55 God qväll. .»
55Tror du, man kan ge sig ut? 5»
55Nej. Olofsson och Anders från Rundholmarna sitta
der uppe på krogen och svära på, att i qväll kommer
ingen in igen, som en gång kommit ut. 55
55Jag tror så med. - Är Olofsson full än?55
55När jag gick, var han nykter. Det är en half timme
sedan. 55
55Går du dit upp igen?57
5Jag vet inte. Går du med?55
55Nej. God afton. 55
Kristoffer gick ifrån honom, hemåt igen. När han gått
tio steg, kom Johannes efter honom.
55Kristoffer!55 ropade han.
55Ja. 55 Han stannade, men utan att vända sig om.
5>De sade der uppe, att Desideria inte legat öfver
i dag i Fredrikshall. Det måtte inte hafva varit så
svårt der uppe i morgse.55
55 Det är möjligt, det. 55
55Tror du, hon kommer in mellan skären här? Det är
inte mer än två år sedan en annan af Göteborgsbåtarna
satte på der ute. 55
55Jag har hört sägas det. 55
55Kristoffer, han är ombord.55
Kristoffer ryckte till.
55Hvem?55 sade han och såg på Johannes, forskande
öfver sin axel, men utan att vända sig om.
55Norske löjtnanten. 55
55God qväll, Johannes.55
Han ville åter gå. Johannes grep hans arm och höll
honom qvar.
55Vänta, Kristoffer. Jag var der uppe hos
brukspatronens i qväll, för att träffa vackra Lovisa,
som jag tror har ett godt öga till mig . . . och
jag till henne med för resten. Jag satt inne i köket
hos pigorna, då mamsellen kom dit ut och med gråten
i halsen frågade mig, om jag trodde, att man kunde
komma ut i qväll. Jag sa’ som jag tänkte. Då var
det, som något ondt satt åt henne och hon gick in
igen. Se’n berättade Lovisa, att fröken fått bref
från löjtnanten, att han skulle komma med ångbåten
i dag. Hon borde, hafva varit här redan på middagen,
Desideria. 55
55Det kommer mig icke vid55, sade Kristoffer.
55Vi äro gamla kamrater, Kristoffer», svarade den
andre, 55och jag känner dig. Mamsellen gick inte för
inte här nere och frågade, huru det stod till, när du
låg med benet i fjor. höst. Det var inte för inte, du
förde patrons jakt hela sommaren. När du varit med i
laget på krogen, tills någon fått litet i skrofvet och
börjat skämta med dig om vackra mamsellen der uppe,
har du gått din väg eller supit dig full. Du har inte
gifvit Olofsson efter i höst, du. Och hade inte jag
varit med och fått ut dig den qvällen, när det svinet
sade dig rätt i ansigtet, att löjtnanten fått sig ett
godt kap, medan du satt hemma och surna hos mor din,
så vill jag inte svara för. hvar du nu suttit, 55
55 Tig, Johannes, och prata inte bredvid mun [55
55Förde du egen skuta nu, och ginge det i qväll som
det ser ut, så . . .55
"Håll mun!55
55. . .så ... För nog var du lika god som någon,
när vi voro ute på seglation tillsammans. Du skulle
inte hafva tagit dig till med att supa, du . . .55
»Tig, säger jag!»
Kristoffer gick ifrån honom. Han sprang. Fortare
och fortare hemåt. Ibland stannade han och liksom
lyssnade. Han vände oin ned åt stranden. Han fick
tag i en stenflisa och kramade henne i handen, så att
blodet sprang fram under naglarna. Han kastade bort
henne, långt ut i vågorna och lyssnade efter hennes
fall i vattnet, men intet hördes för bruset.
Han gick uppåt landsvägen och vek af en sidostig,
som ledde till en rucklig stuga, der krog hölls för
sjömännen och folket i trakten. Der inne ifrån hördes
skrål och det lyste genom fönstret, men rutorna voro
immiga af värmen och tobaksröken. Kristoffer stannade
ett ögonblick på trappan. Derefter lade han handen
på låset - men den föll blytung tillbaka.
Hvad var det?
Hän sprang ned från trappan och lyssnade.
Yar det ett skott? Nej! Det var bara inbillning,
han var yr i hufvudet, Stormen h ven omkring honom,
han trodde, att det var stormen han hörde.
Nej - det var ett skott, ett nödskott ute från
skären!
Han sprang upp på en klippa vid vägen och såg ut öfver
det svarta, bullrande hafvet. Hatten blåste af honom.
Var det ett skott?
Han hörde krogdörren öppnas. Tio eller femton karlar
kommo skrålande ut,
55rlyst!55 ropade en af dem. 55jag hörde det. Tror
ni inte, jag hör ett sådant skott, vore jag också
tio mil inåt land?55
Alla tego och lyssnade.
55Der hafva vi det andra!55
Kristoffer sprang ned från klippan, utåt vägen,
hemåt. Han ville gömma, sig undan någon, som förföljde
honom. Han ville in i stugan, krypa undan i ett hörn
och säga, att det inte var något skott. Det kom en
ängslan öfver honom, som vore han ensam skuld till
skeppsbrottet. Rådde han för, att Desideria var
ute ...
Desideria? ...
Han tvärstannade.
Om det inte vore~. . . Han trodde inte - han visste,
att det var Desideria. Hvarför visste han?
Han sprang - hemåt - hemåt. Buskarna förföljde honom,
stenar och klippor sågo på honom med spökstora
ögon. Han blundade. Då sågo de än vildare på honom.
(Forts.)
Ett
LXXXII.
I*axU 33mil
är Gustaf den tredje reste svenska sånggudinnorna
det ^?w*’ tempel, i hvilket de fortfarande finna
sin yppersta fristad i landet; när han med snillets
skarpblick och skaparekraft ur ett intet framtrollade
en skådebana och en dramatik af aktningsvärda mått,
kunde* han ej heller undgå att verka nydanande på den
konst, hvars svåra uppgift det är att skänka dramat
och operan, sorgespelet och farsen deras bakgrund,
att förflytta åskådarnas ögon och fantasi till
de mest skilda rum och tider. Dekorationsväsendet,
såsom något för scenens skapelser nödvändigt, leder
sina anor i Sverge från Gustafs dagar. Till en början
var det åtskilliga inhemska för-
mågor, af hvilka konungen betjente sig för
dekorationsmåleriet vid Bollhusteatern och den
kungliga scenen vid dåvarande Norrmalmstorg. Jakob
Mörck, Johan Zelander, Johan Gottiob Brusell äro namn
från denna tid, hvilkas verk man kan säga spårlöst
förgåtts, och hvilkas rykte, i sig sjelft ej särdeles
betydligt, alldeles bleknat för den bländande glans,
som allt ifrån början omgaf fransmannen Jean-Louis
Desprez’ verk. Med detta obestridliga snille tog
det svenska måleriet för scenen ett sådant jättesteg
framåt, att det- sedan blef stående på ungefär samma
punkt i nära ett halft sekel. Desprez’ dekorationer
voro, ehuru for-slitna och urblekta, i bruk långt
efter det deras mästare för
13*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
