Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXII. Paul Emil Rikhard Roberg. C. E. - Vegetationsbild från Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Vid sin återkomst möttes han af storartade
uppdrag.. Baron Knut Bonde blef direktör för teatern
samtidigt med att Koberg tillträdde sin befattning,
och hans fyraåriga styrelse betecknades genom en
följd af lysande uppsättningar, så lysande till
och med, alt deras like sedan dess knappast varit
skådade å vår främsta scen. Det första profvet af
sin konst fick han aflägga, då han uppsatte operan
»Profeten». Som bekant, visade han sig vuxen sitt
redan vunna rykte, ja, Öfverträffade det. Framgången
var lysande, men också ärligt förtjent. Året efteråt
valde konstakademien honom till sin ledamot, och han
rättfärdigade detta val genom de mästerverk, hvilka
i rask följd och stort antal fulländades under hans
återstående korta lifstid. Ännu är vår samtid ganska
Väl i stånd att bedömma hans konstnärsskap, ty många
af dessa äro ännu bibehållna, ehuru de naturligtvis
mist sin första friskhetf den oniedelbara prägeln af
konstnärshanden. Huru de mottogos af det föregående
slägtet, derom vittna de uttalanden inom pressen,
hvilka föreligga. Så till exempel heter det om hans
uppsättning af "Don JuanT (1856): »Herr Bobergs
dekorationer äro taflor, med e1t perspektiv, en luft,
ett lif och en rörelse, att man, uppriktigt sagdt,
mången gång är färdig att ett ögonblick glömma den
sköna musiken för ögats njutning af dessa bilder
af städer, landskap, slott, festsalar med mera, som
konstnären framtrollar för>år syn.» Af många sattes
»Trollflöjten» högst bland bans skapelser. »Man
har», yttrades vid dessa dekorationers framträdande,
»Egypten lifslefvande för sig, dess herrliga flod,
dess underbara jord, och dess torra, värmemättade,
men ändå angenäma luft; man har dertill dess
beundransvärda kultur, dess klipptempel, dess
autentika civilisation, sådan en Champollion, en
Gardner Wilkinson^ en Lepsius med aningsfull konst
sammanfogat den af brustna gudabilder och förvittrade
tempel.» Vid utförandet, af detta sköna arbete,
som kanske längst skall vittna om sin mästares rika
snille, hade han en förträfflig hjelp i sin afrikanska
resas minnen-, och dertill erhöll han månget råd,
mången nyttig anvisning af vår utmärkte egyptolog,
kapten B. Cronstrand. Utom de nu anförda styckena,
uppsatte han fullständigt å nyo ».Friskytten», samt
för första gången »Yioletta» (1855), »Oberon». (1858)
och många flera.
Det rastlösa arbetet, i hvars egentliga, krafterna
pröf-vande handläggning Koberg äfven tog den största
andel, kunde ej undgå att menligt inverka på hans
redan svaga helsa. Han fann emellertid tillfälle att
1857 än en gång besöka Berlin och vistades följande
årets sommar någon tid på Gotland, hvarifrån han
återkom, till utseendet stärkt. Han begaf sig till
Drottningholm, der hans familj inväntade honom; men
här öfverfölls han under en spatsertur plötsligt af
en våldsam blod-störtning, en åkomma, som sedan under
höstens förlopp flera gånger och med ökad häftighet
återkom. Hans öde var nu gifvet, och han motsåg
sitt slut med manlig undergifvenhet och tålamod,
»På de någorlunda plågfria stunderna drifver honom
kärleken till konsten att å nyo fatta penseln och
paletten; men han märker snart att handen förlorat
sin förra kraft. Ännu .trenne veckor före sin död
synes han upptagen af att i olja återgifva ett
schweiziskt landskap. Det var en söndag. Blek och
tärd satt han vid sitt staffli, en skugga af hvad han
varit, framtrollande på duken ömsevis granitblock,
trädpartier och gräsmattor - då oförmodadt penseln
föll honom ur handen, och han bad att blifva förd
tillsin h viloplats. Från
Australiens vegetation företer många
cgendomligheter. Hvad som i synnerhet utmärker
densamma, är en hög grad af enformighet. Af de
växtfamiljer (omkring ett hundra tjugo), som tillhöra
denna verldsdel, uppträda nämnligen några få med
ett jämnförelsevis betydande antal arter, i det att
elfva af dem inom sig innesluta mer än hälften af
hela artantalet, och detta stiger dock till omkring
åtta tusen. Dessutom är att märka, att arterna af de
från hvarandra föga
denna uppsteg han aldrig mer. Den 25 Februari 1859
slog hans efterlängtade befrielsetimma. Uppvaknad,
liksom ur en skön och Ijuf dröm, tog han nu ett
rörande afsked af de närvarande, förklarade sig
icke blott nöjd att få dö, utan försäkrade att ingen
förebråelse tryckte tungt på hans samvete, och att han
dog i hoppet att der uppe återfå, hvad han här mest
älskat och efterlemnat, hvarefter han hopknäppte sina
händer; och under det att en brinnande bön tronade
på de bleknade läpparna, brast hans hjerta.» Nyheten
om den förlust den svenska konsten sålunda lidit,
helsades af alla med djupt deltagande. Saknaden
och sorgen uttalade -sig flerfaldt, på såväl vers
som prosa. Koberg hade sjelf förordnat, att hans
begrafning skulle ske i största enkelhet. Detta
hindrade dock ej, att allt hvad hufvudstaden ägde
utmärkt bland konstnärer af alla slag visade hans
stoft den sista tjensten.
Om konstnären Boberg, sådan han framstår i sina verk,
skulle ännu mycket vara att tillägga; men vi föredraga
att nu yttra något om menniskan, en lika älsklig
och ren företeelse, som den förra. Han var, hvad man
genast ser af hans arbeten, en stark och rikt utrustad
ande, oupphörligt i verksamhet inom en sjuklig
kroppshydda. »Hans företrädesvis i ögonen springande
egenskaper voro ett varmt hjerta, ett ljust och odladt
förstånd jämte ett lifligt och mottagligt sinne,
mycken sjelfbeherrskning, stränga anspråk på sig sjelf
och ett klart medvetande om, hvad han var skyldig sig
och andra.» Han var noga i valet af umgänge och undvek
sådana personer, hos hvilka han skådade råhet eller
platthet. Från början fattig, arbetade han sig sjelf
upp i ekonomiskt hänseende, häri understödd af en
lysande verksamhetsförrnåga och ett oöfverträffiigt
användande af tiden. »Den ihärdighet, med hvilken
han skotte den tunga och grofva vattenpenseln,
väckte förvåning; sveko krafterna i högra handen,
fattade den venstra genast om penselskaftet, och
arbetet fortgick med oförminskad fart. Under denna
sin rastlösa ifver var han gemenligen butter och tvär,
visande en tydlig önskan att få vara ostord. Deremot
bland vänner i gladt lag var han oftast den gladaste,
den mest fyndige och svarsgode, så att mången af
de mest munviga, som då gaf sig i ordlek med honom,
måste snart känna sig öfvervunnen.» Han gick alltid
väl klädd, utan prål, var hushållssam utan snålhet,
ägde ett alltid ömmande hjerta för behöfvande och
visade välvilja och godhet mot sjelfva djuren.
Musikalisk^ och begåfvad med vacker röst, deltog
Boberg gerna i qvartettsång under sina yngre
dagar. Hans samtal voro lätta och eleganta, utan
att förlora djup och skärpa: han förenade klarhet
och inbillning i dem på ett underhållande sätt. Den
hos honom kanske starkaste känslan var att vara
fri och sin egen man. »Han hade i motgångens skola
tidigt lärt att ingenting så krymper hop hjertat och
beröfvar själens vingar deras kraft, som känslan
af beroende.» Både enskildt och offentligt * var
Boberg en högst aktningsvärd person, ren och ädel,
utan svek och intriger. Hans kärlek till naturen
var så stor, att han dagen före sin död bad, att
hans stoft måtte få hvila på Nya kyrkogården »så
nära som möjligt till Solnaskogen», en bön som
också uppfylldes. Tjugo vintrar hafva snöhöljt
denna graf, tjugo somrar åter täckt den med grönt
och örter, men ännu lefver konstnärens minne i
hans bästa verk; och äfven sedan de förgåtts,
skall hans ära ej dö bort, skall det sköna ’han
tänkt och verkat ihågkommas af tacksamma slägten,
c. E.
från
skiljaktiga slägtena Eucalyptus och Acaoia förekomma
så utomordentligt talrikt, att de tillsammans
bilda största delen af Australiens samtliga
växtindivider. Eucalyptus-arterna, hvilka äro af
betydelse i. farmakologiskt och tekniskt afseende
(flera af dem lemna det så kallade australiska
gummit), äro tjockstam-made, högkroniga träd,
som nå en höjd af öfver 100 meter (omkr. 340
fot). Acacia-familjen utmärker sig hufvudsakligen
deraf, att dess arter i allmänhet sakna verkliga
blad. I stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>