Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunden. (Canis familiaris. Lin.) V. A. - Shakersamfundet vid New-Libanon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
mycket korta ben och nedåtböjd rygg (är, som man
svag- eller svankryggad), men är i öfrigt lik stö f
våren. Hans färg är vanligen ofvan svart, under, på
benen och nosen gul och hans hud »ligger lös» kring
hela kroppen. Taxen användes till jagt å gräfling,
utter och räf och är mycket behändig att krypa in uti
dessa djurs gömställen och köra ut dem. Väl händer
ibland, att det då blir rätt skarpa nappatag. Om
taxen icke alltid kan sägas gå helskinnad ifrån
affären djupt under jorden, så är detta dock allt,
ty hans fienders bett sträcka sig vanligen ej längre
än till hans lösa skinn. Häraf finnas två variete-ter:
rätbenta taxen, som har räta framben, och krokbenta
taxen med inåtböjda framben. Denne senare ser nästan
litet vanskaplig ut.
Hushundar. Dessa äro af medelmåttig storlek eller
något mindre och hafva små, antingen rätt uppstående
eller ock halfhängande öron och långhårig svans,
särdeles på undre sidan. Hit höra: vanliga landhunden,
som också kallas »gårdvar» och utaf jägare bondhund;
är till utseendet ofantligt mycket varierande. Han
vaktar hus och hem och tillkännager genom skällande
och hoppande vid sin
koja, när någon kommer eller passerar förbi i
närheten. Vallhunden eller, som han också kallas,
får-eller schäferhunden, har spetsiga, antingen
helt och hållet rätt uppstående eller något blott i
spetsen nedhängande öron, håret å halsen, bröstet,
magen, bak på benen och å svansen längre, än på de
öfriga kroppsdelarna -, är* till färgen vanligtvis
grå och af kort kroppslängd med temligen högburet
hufvud. Vallhunden visar mycken klokhet, är pålitlig
och vaksam i afseende på den hjord af får eller
nötkreatur, ofta uppgående till hundradeta), som åt
honom och en herde anförtros, så att han hvarken
låter boskapen något ondt vederfaras, skingra sig
eller gå på förbjudna ställen, och detta allt dels
och vanligen sjelfmant, dels blott på en vink utaf
väktaren. Ensam sköter vallhunden också sin tjenst.
Kreaturen hafva sådan respekt för honom, att, så snart
han springande nalkas dem, skällande eller icke, visa
de lydnad för hans ordningsfulla vilja. Om och när
motsatsen sker, straffar han genast de olydiga, till
tyckandes under ilska, men dock med helt beskedliga
hugg efter bakbenen. Sin boplats har vallhunden, då
han icke tillsammans med sin hjord och herden håller
till på fria fältet, i ladugården. Lapphunden har små
rätt uppstående öron, är lurfvigt långhårig, särdeles
Shakerkyrkan vid New-Libanon.
(Efter fotografi.)
Parti vid New-Libanon.
(Efter fotografi.)
på undre delarna och svansen och understundom äfven på
sjelfva nosen -, han är till färgen grå, brunaktig
eller svart. Denna hund gör åt de nomadiserande
lapparna alldeles enahanda tjenst, som vallhunden
åt åkerbrukaren och hans boskapshjord. Björnhunden
liknar mycket lapphunden och är till storleken något
mindre än en vanlig stöfvare. Han har sitt namn deraf,
att han användes till jagt å björn. Björnhunden lärer
mest förekomma i Vermland.
Vattenhundar. Så benämnes en hund-ras till följd af
sin medfödda benägenhet att begifva sig i vatten,
vadande och simmande. Vattenhundarna hafva under
sätsig och kort kropp, rundt hufvud med temligen
utdragen nos, hvilkens sänkning nedom pannan är
mycket djup, breda hängande öron, korta ben, krusigt,
ull-likt haf, vanligast enfärgadt svart, grått,
hvitt, gult- eller rödaktigt, men också någon gång
fläckigt. Hit höra: stora eller vanliga pudeln. Denna
torde med skäl kunna anses såsom den mest läraktiga
af alla hundar. - Han inöf-vas helt snart till att
bära korgar, knyten, sin husbondes paraply, käpp,
ga-loscher och dylikt smått, att uppleta någon af
sin husbondes tappade tillhörigheter, såsom nycklar,
näsduk, handskar och så vidare, att i staden gå till
exempel till bagaren med en slant i munnen och köpa
bröd åt sig för och på ett förvånande sätt biträda
taskspelare och djur förär e i deras ^konster,
såsom att tillkännagifva hvad klockan är, taga ur
en kortlek ett kort, som begäres, att rida på häst
och dansa med apor, låtsas dödad af ett skott och
så vidare. Dvärgpudeln är, såsom sjelfva namnet
tillkännager, mindre än vanliga pudeln samt har
proportionsvis smalare nos och längre öron.
Doggar. Dessa hafva mycket kort, tjock och platt
nos med uppåtvända näsborrar, så att, om uttrycket
»det kan regna i näsan» någonsin har sin fulla
till-lämpning, är det på dog-garna. Underkäken skjuter
långt framom öfverkäken och öronen äro små, antingen
rätt uppstående eller till hälften hängande. Doggarna
äro i afseende på fysionomien onekligen de fulaste
af våra hundar: deras utseende hvarken smeker vårt
skönhetssinne eller inger synnerligt förtroende eller
sympati. De äro också oläraktigare och sin husbonde
mindre tillgifna, än andra, vilda och ytterst envisa,
hvadan, när de bitas, de icke gerna släppa sitt
tag utan våld. Såsom försvarare af plats, gods och
husbonde injagar i sanning deras fula uppsyn den
Sy. Familj-Jom-n. 1880,
U,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
