Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. XII. Kungsstugan i Visby, Karl (X:e) Gustaf och Sven Orre. C. J. Bergman - I storm. Skiss af Harald Molander. (Forts. fr. sid. 99.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
skog, fiskerier och på allt, som menniskan till
bästa och nytta synes hafva af nöden. Men näringar
och handel äro i ett mäkta könfust skick. Landet
måste excoleras, och först och främst måste du med
all åhaga sörja för, att vattnet ur de många myrarna
blir aftappadt. Du skall lära bönderna att gräfva
diken. Jag har sjelf på Öland börjat med utdikningar,
och med största avantage. Visserligen blir här, genom
myrarnas förminskning, beckasin-jagten perturberad och
jägarens glädje inskränkt, men jordbruket skall taga
ofantlig favör, och jordbruket är dock robur regni
(rikets styrka). Öland producerar mera säd och lider
mindre af oår och missväxt än Gotland, som dock är
mycket större. Så får det icke continuera. Låt se,
att du’ derom varder dragandes försorg. Mig skall det
blifva kärt, att recompensera din trohet och flit."
»Jag har sett med indignation», sade han till
borgmästaren, »att nian länge sedan börjat
barlastfylla Visby hamn, och att man gör så än i
dag. Det der måste detourneras och förhindras,
käre Hans Olssen! Om borgerskapet här i staden
in-considerate och utan allt förstånd ämnar förstöra
sin hamn, så har jag för intention, att fundera en
stad vid Slite, hvars hamn har en magnifique situation
och étendue -en hamn, som Gud der såsom ett underverk
af naturen lagt hafver, och som, när Enholmen blir
fortificerad, varder för fienden oåtkomlig. Men
kom ihåg, att jag icke vill derivera och draga
commercen från eder stad, så framt I icke förstören
den sjelfve. Visby har varit r stort flor, men en
god hamn är alltjämnt dess conditio sine qua non. Och
allt, som är stadens högnödiga tarf, skall jag eder
med gunstig affection concedera, unna och bevilja.»
Nu vände sig prinsen till superintendenten Strelow,
bekant för »Guthilandiske Cronica», som han på
danska författat medan ön ännu var under dansk
styrelse och som han dedicerat till konung Kristian
den IV:e. Prinsens lifliga, blåa ögon antogo nu ett
misslynt uttryck: han skakade sitt vackra hufvud,
hvarifrån det mörka håret i rika lockar böljade ned
öfver axlarna.
»Min käre herr Hans Strelow», sade han, »jag har
under min resa då och då studerat er krönika. Utan
många am-bages och omsvep, allvarligen men humaniter,
vill jag säga er, hur jag derom judicerar. Boken
måste omarbetas. Sätt öfver den på ren och ärlig
svenska, sedan ni exstirperat alla edra phantasier,
hypotheser och konjecturer om blodsförvandt-skapen
mellan Gutarne och Jutarne. Der läses på ett ställe
följande kuriosa ord: »Gotlands folk berömmer sig
af att vara kommet af den bästa blomma, den ädlaste
och yppersta slägt i ganske Danmark». - Sannerligen,
Gutarne hafva lika litet sin extraktion från Jutar
och Danskar, som grefvarne af Pfalz-Zweibriicken
från de moskovitiska bojarer. Jag har försport att
de fleste af öns pastores ännu predika på danska,
och att många sända sina spner till universitetet i
Köpenhamn. Detta måste fuller blameras: det synes mig
nästan suspect. Det skall blifva slut på allt det der,
på allt jute-snack och på alla danska inklinationer.»
Här afbröt sig prinsen för ett ögonblick.
»Men jag glömmer», ’fortfor han, »hvarför jag bedt
er komma hit. - Dels vill jag genom er få min tack
framburen till Gotlands folk för all den artighet
och hurtighet, som de mig betygat, dels vill jag i
eder présence afbörda mig en
särskild tacksamhetsskuld. När du, friherre Axel,
åt mig beställde denne Sven Orre till ledsagare på
min resa inom ön, gaf du mig en jagtkamrat,. som jag
lärt att älska och estimera. Han skjuter som en hel
karl, och han känner hvar villebråden finnas såväl på
Gotland som på dess pertinentier, på alla dess holmar
och skär. Dertill är han munter och belefvad. På ett
af Stora Carlsons branta stalp, der jag i min ifver
under Tord-jagten slintat och var nära deran att
störta i hafvets bråddjup, gaf han mig ett handtag,,
som jag aldrig skall glömma. Om han ej hade funnits
der, och om han ej varit en så resolverad och hållfast
man, stode jag kanske ej nu i eder krets.»
Till den vid dörren uppvaktande kammartjänaren gaf
prinsen ett tecken. Denne skyndade ut och återkom
snart med en stor förgylld silfverbricka, hvarpå
stodo fyra stora så kallade flöjtglas, fyllda med
kostligt vin, och midt i glasens ring stod en prydlig
flaska af förgyldt silfver, hvars afskrufvade lock
låg der bredvid.
»Fatten, gode herrar, edra pokaler! Vi skola dricka
Sven Orres skål.»
Fursten sjelf och de trenne embetsmännen fattade
glasen. Sven Orre höll sig afsides. Han var
öfverraskad och förlägen.
»Vill ej Sven Orre svara på den skål, som hans
hjertligt affektionerade jagtkamrat har föreslagit?»
»Ers höghet!» svarade Orre ödmjukt, »det var endast
fyra glas, och intet åt mig.»
»Finnes det intet åt dig?» inföll Karl Gustaf
småleende. »Ser du intet hvad som står qvar på
’brickan? Vi andra dricka ur kristall, men du skall
dricka ur silfver. Tag du jagtflaskän! Du känner
nog till den, ty vi ha’ ofta tillsammans tömt den
under våra strapatser. Tag ut bägaren, du vet hvar
den sitter i flaskan, och fyll den med hvad flaskan
innehåller. Det är drufvomust af den sort, som Väter
Ehein består. Och behåll sedan både flaska och bägare
till ett minne af din furstlige vän!»
Och när Sven Orre omsider fyllt sin bägare, fortfor
prinsen:
»Nu dricker jag samt dessa herrar och män din skål,
Sven Orre! Lefve du lyckligt och länge, och måtte
detta dryckeskärl ofta skänka dig vederqvickelse
och glädje! Och härtill lägger jag följande önskan:
måtte efter dig dina söner, som jag hoppas skola bras
på dig, och efter dem många raska gotländska jägare,
trogna mot öfverhet och fosterland samt lifvade för en
ädel jagts manliga idrott, ofta njuta en styrkedryck
ur denna bägare! Blif ve den så, i alla tider en
gotländsk jägareklenod!»
Sven Orre och hans slägt hafva länge sedan gått
hädan.
Men jagtflaskän finnes ännu qvar, och Karl Gustafs
önskan har gått i fullbordan. Ty för några och
fyratio år sedan blef det ursprungligen furstliga
dryckeskärlet af några för fosterländska minnen
varmhjertade medborgare inköpt och for-äradt till
»Gotlands skarpskytte- och jägaregille». Och på dess
årliga högtidsdag är det, efter slutad skyttetäflan,
den främste segervinnarens ärofulla rätt, att icke
blott föreslå skålen för konung och fosterland, utan
ock att få dricka den ur Karl Gustafs silfverbägare.
C. J. Bergman.
Skiss af Harald. Molander.
är skottet hördes, sprang gubben inne i
stugan upp
Ett skott!» ropade hans
från sitt nät.
»Far, far! Hörde du? hustru, nästan hviskande.
»Jag hörde det, mor. Gud hjelpe dem och oss!»
Han tog sin hatt för att skynda ut. När han
öppnade dörren mötte han någon på tröskeln.
Det var en ung qvinna i lång, mörk kappa. Öfver
hufvudet hade hon en ljusgrå schal, som hon
höll tillsammans
öfver bröstet med sina små bara händer.
(Forts. fr. sid. 99.)
De darrade och
voro hvita, liksom hennes kinder. Hennes rföst
skälfde. »Mor Kristin . . . snälla mor Kristin . . ,
hjelp mig!» Hon slog sina armar om den gamla gummans
hals, hårdt,
som hade hon velat qväfva henne.
»Sätt sig, sätt sig, lilla fröken! Hvad har händt?»
»Han . . . han är der ute ... De säga, att det är
Desideria.» »Hvem?» »Gustaf!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
