Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I storm. Skiss af Harald Molander. (Forts. fr. sid. 99.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Hon sprang upp från stolen och tog gubben om
halsen.
»Goda, snälla gamla Anders . . . hjelp honom
. . . rädda honom . . . bara honom . . . bara Gustaf
. . .»
Dörren hade öppnats, och Kristoffer stod utan hatt
på tröskeln. Han var svettig i ansigtet och röd, ty
han hade sprungit. När han fick se den unga flickan,
stapplade han baklänges mot dörrposten, lade upp
armen deremot och pannan mot armen, halft vänd från
de andra. När hon fick se honom, släppte hon gubben
och stod tyst och såg på Kristoffer.
»Åh!» -hon skrek till - »ett skott till!»
»Kan en komma ut, Kristoffer?» frågade gubben.
»De säga alla, att det är omöjligt», svarade han.
»Hvad? Kan man inte», ropade den unga flickan. »Åh
jo ... Åh jo ... det är inte omöjligt!»
Hon sprang till fönstret.
»Se, det är möjligt. . . Mor Kristin, se, det lugnar
visst af... det är nog möjligt ...»
Stormen der ute rasade vildare än förut.
»Kristoffer, kan man inte? Hvarför kan man inte? Törs
de inte? Äro de rädda? ... Åh! ... hörde ni? De
sköto igen! ... Jag vill ut sjelf. . . Jag törs,
jag. Kristoffer, vill du inte följa med . . . och
hjelpa mig ro. Yi skola rädda honom vi! ... Hvarför
dröjer du? Han der ute kanske ...»
Hon såg på Kristoffer.
»Det är lifsfarligt att ge sig ut i qväll, mamsell»,
sade gubben.
Hon såg på gubben och derefter åter på Kristoffer. Han
såg hennes blick. Han gick till skåpet bredvid
soffan och fick tag i nyckeln. Ett ögonblick tvekade
han. Derefter slog han upp skåpdörren, så att hon
sprack mot soffgafveln, drog af kavajen och på en
ylletröja och satte på hufvudet en hatt af gul vaxduk
med skärm bak öfver nacken.
»Far, far», hviskade gumman, »se på Kristoffer! Han
är hvit i ansigtet. Han är full.»
-, »Nej, mor», skrek han till, ty han hörde, hvad
hon sade. »Jag är inte full. Inte nu, inte . . .»
Han sprang till fönstret.
»Mamsell, man kan ge sig ut. Jag skall komma tillbaka
med honom, jag. Hör ni? Det ropar! Jag kommer, jag
kommer! Nej, det sköt. Ser ni? Det lyser der ute
ifrån! Ser ni . . . det lyser ... hit in. - Drag ned
gardinen, mor.»
Han tryckte ned hatten bättre öfver nacken.
»Farväl så länge!»
Han gaf sig ut genom dörren. Modern följde honom ut
på trappan. Han vände sig och tog hennes hand:
»Farväl, mor. Jag är snart tillbaka. Såg du, huru
hon såg på mig? Man kan mycket väl ge sig ut. -
Hon sade ju, att det var lugnare. Farväl, mor. -
Gråt inte - hvarför gråter du? Jag har fört båt
förr. Tror du, jag skall gå i botten, mor? Å,
jag måtte väl åtminstone ska’ komma hem sjelf med
lifvet! Jag är snart tillbaka. På en timme skall allt
vara gjordt. Se’n tror jag, att jag skall säga dig
något . . . något ... ja ... Du skall bli så glad
öfver mig i qväll, mor! Se der hålla de på med en
båt. - Farväl så länge, mor.»
Han sprang ned till stranden. Der stodo några sjömän
omkring en uppdragen båt. De svuro och funderade, om
de skulle ge sig ut. Kristoffer fick tag i fören af
båten och sprang ut i vattnet. Han var nästan ensam
om att få ut honom.
" »Ned i båten med ett par åror till! Hit med dem!»
ropade han.
»Hvad nu ...» svarade några af gastarna, men sade
ingenting mera, utan lydde honom.
»Skall du ut?» ropade Johannes, som kom
springande. »Då följer jag med. Hva’? Får jag
inte? Det vore väl . . . Ha inte vi varit kamrater,
Kristoffer, och ute i väder förr tillsammans. Jag
vill med, Kristoffer. Du har ditt svåra humör på dig
i qväll.»
»Håll dig i land och passa på när jag kommer igen.»
Han gaf sig ut.
»Hvar är styrman Kristoffer, son min?» frågade
lotsgubben, som kom ned till stranden strax derefter.
»Der!» svarade Johannes och pekade ut åt hafvet »Hm!»,
mumlade gubben. »De tordes inte ut, de andra.
Kristoffer tordes, han. Han reder sig, det känner
jag pä mig.
Han blir en förbannadt bra sjöman, om han får hålla
på ett par
år till.» ___
Det var en stund derefter.
Brukspatronen hade kommit efter sin dotter ned
till stranden. Han hade troligen intet anat angående
Desideria och löjtnanten, ty han kom ned för att fråga
lotsen, om det ej vore skäl, att i ett sådant Herrans
väder draga upp hans lustjakt på land, stötta under
henne och få däcket öfvertäckt med pressenningar. Hon
hette »Mathilda», efter hans aflidna fru, hade vunnit
S. S:s pris vid kappseglingen förra sommaren, och
var fint polerad öfverallt.. Han var också riktigt
rädd om henne.
Men han fann allt der nere i rörelse. Der blef ej
tal om lustjakten.
Nu stod han hos sin dotter inne i lotsstugan vid
fönstret. Hon stödde sig emot honom, hennes ljusa
schal hade fallit tillbaka öfver hennes skuldror,
och hon var ännu blek och darrande.
»Se, se, pappa, der far han! Ser du båten der ute? Det
är lugnare nu ... Ser du, att det är lugnare nu,
pappa? Tror du inte att Gustaf blir räddad? . . . bara
han . . . bara . . . säg pappa?»
»Min egen snälla flicka... den som styr storm och
vågor ... vi skola hoppas på honom.»
Han sade egentligen inte mycket, men han tyckte
i alla fall, att det var en riktigt rapp pojke,
den der. Och hvad det beträffar, att hoppas på den,
som styr storm och vågor, så låg det verkligen för
brukspatronen omedvetet närmare till hands att hoppas
på den, som styrde båten.
»Åh! ... nu skjuta de igen! Hvarför skjuta de, när
det är lugnare? Säg, pappa, hvarför skjuta de? - Åh,
nu igen!... Bed dem låta bli att skjuta! . . . Mor
Kristin! ... gå ... gå och säg åt dem, att de låta
bli! Kristoffer har ju farit ut för att rädda
honom. Då måtte de väl inte behöfva skjuta! -
När Gustaf...»
»Vill du inte hafva litet vatten, min flicka, och
sätta dig?»
»Nej, pappa.»
»Men du blir lugnare, om du sätter dig.»
»Låt mig gå litet, pappa!»
»Ja, min flicka. - Så ...»
»Så ... å ... nu ... är det bra ... Så ... å ... Vi
skola gå litet... Nu ... nu ... är det bättre
. . . Får jag hålla dig om halsen, pappa ... Så
der . . . Håll om mig ... Så der . . . Gå litet
mera. Snälla, snälla pappa! . . . Förlåt mig ...»
»Min egen flicka ...»
»Ack, hvad de äro snälla, pappa, som rädda
Gustaf. . . Kristoffer är så snäll. . . mor Kristin
är så snäll . . . alla äro så snälla . . . Så-å,
nu är det bättre. Håll om mig, pappa . . . Litet
hårdare . . . Lilla, lilla pappa ...»
Hennes ögon slöto sig, hon föll i dvala och
somnade. Fadern förde henne till soffan, lade henne
der och dröjde en stund hos henne. Men det började
blifva så qvaft der inne. Han bad gumman sitta en
stund hos dottern, och gick ut för att få litet
frisk luft.
Han gick ned till stranden och talade vid lotsgubben
och de andra sjömännen om att få upp lustjakten. Det
vore i alla fall bäst att få upp henne på land,
stöttad och öfvertäckt. Och det fick han.
När han åter kom in i stugan, sof hans dotter
ännu. Han satte sig bredvid henne. Efter en stund
slog hon upp ögonen och vaknade.
»Hvar är ... jaså ... ja ... Ja, jag har inte sofvit,
lilla pappa. Jag höll bara igen ögonen en minut. Det
var så godt. Jag var så trött, så. Nu är jag bra
igen ... Det var snällt att du bad dem låta bli
att skjuta. Hvarför skulle de skjuta, när Gustaf är
räddad? Ack, när jag blundade, såg jag Gustaf så väl
... han är nog räddad. - Hör, der kommer Kristoffer
med honom . . . Nej ... det blåste visst litet. Det
var draget,
15*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
