Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I storm. Skiss af Harald Molander. (Forts. fr. sid. 99.) - Blomsterbord af smidt järn. L. L. - Från Billingen. C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Gubben såg på gumman. Han tog henne i famn och kysste
henne på pannan. Det hade han ej gjort på många år. De
voro gammalt folk, gammalt hjonelag.
vÄor», sadie han, »du ser att jag varit i, jag
också. Jag gjorde hvad jag kurfe, men det var för
sent. Kristoffer ligger der nere på stranden. >T
Det var långt fram på natten.
Ute i ett båtskjul låg Kristoffers lik på en madrass,
öfvertäckt med en filt.
Ljuset i lotsens stuga var nästan utbrunnet.
"Far, vet du, jag har funderat öfver, ätt Kristoffer
var så dyster på sista tiden. Gamla Karin var här
nere, sedan de alla gifvit sig af. Hon talade något
om vackra Lovisa der uppe på herrgården, hon, som
gått och kånkat med Johannes
i höst. Tror du, Kristoffer gick och förgapade sig i
henne, far, och tog sig till att supa, när han såg,
att det ingenting tjenade till?»
"Prat! Kan väl hända ... hm ... Men det onda i benet
gjorde honom svår till humöret. Han längtade till
sjös igen.»
»Ja, ja», svarade gumman. »Brukspatronens lofvade
att komma på begrafningen. Det är snällt folk. Det
var svårt att se min lilla fröken gråta, när hon fick
veta, huru det gick med Kristoffer. - God natt, far.»
»God natt, mor. Han hade blifvit en dugtig sjöman,
om han fått lefva.»
Gumman började kläda af sig. Gubben stod vid fönstret
och såg ut.
Efter en stund sade han:
»Det är en fin jakt brukspatronen har. Det var godt
att vi fingo upp henne. Hon hade inte stått emot
i natt.»
I51oixisrtei*lboj"<l af smidt
prydirådsmöbler, hvarmed man smyckar det mo-derna
hemmet, hafva blomsterborden eller blomsterställen
allt oftare i våra dagar kommit till användning. Eedan
af gammalt har det varit brukligt att i bostäderna
inflytta växter, vare sig nu detta skett endast i
afsigt att pryda rummen eller i medvetandet om den
renande inverkan, dessa naturens alster utöfva på
den ofta qväfva luften i våra bostäder. Detta bruk
är således synnerligen lofvärdt, såväl ur skönhetens
synpunkt, som af sundhetsskäl.
Förr har man vanligtvis inskränkt sig att placera
växterna i fönstren, der krukorna då ställdes i
rad och skymde utsigten eller hindrade ljuset att
fritt träda in. I vår tid, som har större fallenhet
för att arrangera och gruppera och dessutom är mera
praktisk, har man icke nöjt sig härmed, utaii samlat
växterna liksom i små rabatter, der de uppställts
på mer eller mindre smakfulla blomsterställ. Yi säga
äfven mindre, ty ingen vill väl gerna påstå, att de
vanligen förekommande blomsterställen af gjutjärn,
der osmakliga, rankformiga grenar utskjuta öfver
hvarandra från en gemensam stam och på sina ändpunkter
utsvälla till plattor, hvilka skola uppbära krukorna,
hafva något som påminner om hvad smak vill säga,
lika litet som de sneda och rankiga
blomsterställen af korg kunna sägas göra det.
Föreningen för konstslöjd i Stockholm gjorde
derför otvifvelaktigt rätt, då hon vid en af sina
pristäfiingar till ämne uppsatte äfven dylika
föremål. Det är en af de prisbelönade ritningarna,
vi sid. 116 af bildat. Mönsterritaren har utgått
från den riktiga grundsatsen att, då blomsterstället
hufvudsakligen är e.tt bärande föremål, det också
bör behandlas ur den synpunkten-, följaktligen
har han i underredet hvarken efterbildat rankverk
eller korgflätning, utan ställt sjelfva skifvan
på fyra spänstiga järnstänger, hvilka fastnaglats
vid en cirkelformig krans, som afslutas i utböjda
fjädrar, hvarpå skifvan hvilar. Det hela får
härigenom något fast och säkert, på samma gång de
fjäderlika utsprången gifva det en viss lätthet och
elegans. Eitningen är af föreningen antagen till
utförande och skall utan tvifvel blifva en rätt
märklig insats i den nutida svenska konstslöjden,
såväl genom sin smakfullhet, som i synnerhet
derigenom, att den gifvit upphof till ett af de första
försöken, som gjorts i vårt land, att ur den finare
konstslöjden något undantränga det oftast klumpiga
gjutgodset, för att ersätta detsamma med det vida
prydligare, om också något dyrare smidet.
L. L.
trenne senaste årtiondenas raska framåtskridande bilda
ett så betydelsefullt skede i vår utvecklingshistoria,
att knappast något föregående torde med detta kunna
jämnföras. Särskildt har genom det storartade
järnvägsnät, som under/ denna korta tidrymd
tillkommit och hvilket satt så skilda orter i den
lifligaste förbindelse med hvarandra, icke allenast
omgestaltats en mängd äldre, utan ock skapats så
många nya förhållanden, att man om dessa, för mindre
än ett halft sekel sedan, ännu icke hade ens en aning.
Der framstår en »station», denna, snart knuten
för flera bangrenar, bildar kärnan till ett
litet samhälle, hvilket inom kort får rangen af
köping och som kanske i en ej så aflägsen framtid,
med tempeltinnar sträckta mot det blå och med mot
skyn ringlande rökhvirflar från tusentals idoga och
trefsamma industriens och hemmets härdar, kommer att
vittna om att der, på den forna, öde mön, ur den förr
så dystra skogens gömma, har en ny stad uppvuxit.
Men det är också ofta, som så många bekanta,
äldre orter, genom tillkomsten af de nya
kommunikationsleden, nästan till oigenkännlighet
omdanats och detta i verklig öfverensstämmelse med
en nyare tids stegrade fordringar - och mången okänd
plats i Sverge har genom denna ångans trollkraft
plötsligen vunnit rykte och så för sina klimatiska
och sanitära förhållanden eller för den naturskönhet,
som der i rikt mått erbjudits, kommit att blifva en
kär och efterlängtad tillflyktsort.
Der och hvar framstå lifligt besökta helsokällor,
bad och sanatorier, och nyss bragtes en notis om
inrättandet af ett af sistnämnda slag uppe i sjelfva
fjällens trakt, vid foten af den skyhöga Åreskutan,
den visserligen ofta omtalade, men dock af så få
skådade jätten med den eviga snön på sin hjessa. Det
är den norra stambanan - »jordens nordligaste
järnväg» - som skall föra oss till nya taflor,
der på milslånga håll fjällens jätteskepnader resa
sig kring horisontens rand med i blått och silfver
skimrande drägter.
Möjligt bör det således blifva, att på ett par, tre
dagar förflytta oss från Norrlands yrande forsar och
stupande branter till Skånes böljande sädesfält och
mjuka skogsdungar, möjligt att inom en så kort tidrymd
skåda de sällsammaste motsatser: taflor af .djupt
och dystert allvar eller taflor med det mest leende
behag. Först anblicken af ändlösa skogstrakter med
obanade stigar och alla en vild naturs kännetecken:
väldiga vindfällen, brustna stammar och nakna,
knotiga trädskeletter, vittnande om skogsbrandens
eller stormens härjningar; sedan strax derpå det
förfinade lifvets komfort: stolta herresäten med
konstfull arkitektur och omgifna af lummiga parker,
vinkande kiosker och blomsterrika trädgårdar ... Detta
är i sanning öfverraskande!
Hvilka frukter, som genom föreningslänken mellan de
från hvarandra så aflägsna södra och norra landskapen
komma att alstras, torde en ganska nära framtid
utvisa. Emellertid är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
