Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Billingen. C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var den af våra järnvägssträckor rnest betydelsefull,
som förenar rikets hufvudorter - Stockholm och
Göteborg - med hvarandra; dock kunna vi icke här
ingå på något närmare skärskådande af detta, utan
endast antyda huru genom vestra stambanan så många
af vårt lands skönaste och minnesrikaste trakter,
jämnföreisevis förut så aflägsna, nu genom henne
kommit i en nästan omedelbar närhet med vår odlings
centralhärdar, flyttat sig intill sjelfva dess
trösklar.
Endast några timmars färd, en liten utflygt blott
till det vid östra sidan af Billingen och, oaktadt
sina gamla anor, nyss före järnvägens anläggning
nästan bortglömda Sköfde, så mötas vi der ej blott
af den rörlighet, det friska pulserande lif, hvilket
stadens förtroliga beröring med banan företer, utan
äfven af ett och annat, som bekräftar mycket af hvad
ofvan anförts. Sålunda träffa vi genast ett elegant
hotell och ett slag omkring i staden visar oss en
mängd nybyggnader vid de med prydliga trottoarer
försedda, snörräta gatorna; grönskande planteringar
med prunkande blomstergrupper, skuggrika hviloställen
och friskt spelande springbrunnar - vittnen om stadens
nya, utmärkta vattenledning, som äger sina källor uppe
i Billingen - tjusa ögat, under det i Sommarqvällen
musikens lockande toner inbjuda till ett särskildt
besök i den vattenkuranstalten omgifvande parken,
till hvilken anknyter sig ett barrdoftande sanatorium,
»Boulogneskogen», och hvilkens bersåer och slingrande
gångar med en skiftande och talrik samling af både
enklare och mera lysande toaletter bär syn för sägen,
att det nya Sköfde blifvit en mycket omtyckt bad-
och rekreationsort.
Allt har här en sådan prägel af det närvarande,
att ingenting tyckes erinra - med undantag kanske af
lejonen, en efterbildning af dylika i Värnhem, öfver
kyrkans portal - om den djupa rot i medeltiden, som
stadens historia äger. Legenden om martyren Helena,
stadens skyddshelgon, synes stå i ett allt för
dunkelt fjärran, för att kunna hafva något samband
med karaktären af detta samhälles id och äflan: det
förgångnas skuggor tyckas alldeles hafva flyktat vid
ljudet af lokomotivets hvisselpipa.
Men hvad som gifver Sköfde ett stegradt intresse,
är läget vid foten af den romantiska Billingen, den
största af Vester-götlands bergåsar. Ägande samma
märkliga geologiska struktur som Halle- och Hunneberg,
Kinnekulle med flera af landskapets egendomligt
formade bergmassor, afsmalnar Billingen icke, likt den
senare, från en utsträckt bas småningom uppåt till en
liten platå, som kan genomvandras på mindre än femton
minuter och hvilken nästan kan kallas en spets, såsom
den ock på afstånd ter sig, utan kännetecknar sig,
med en omkrets af många mil och öfver en mils bredd,
Billingen i allmänhet på samma sätt som de förra,
nämnligen öfverst med en lång, rak kontur och branta
sidor. Höjande sig hastigt och terrasslikt från
den vida, omgifvande slätten, med vexlande större
och mindre, stundom långsluttande, stundom .mycket
stupande kullar, reser sig öfverst trappen eller
diabasen med lodräta, fästningslika klippväggar,
ofvan om hvilka utbreder sig den ofantliga, milsvida
platån med skogar och sjöar.
Mellan Sköfde och det gent emot på vestra sluttningen
belägna Värnhem sträcker sig en nedsänkning i berget,
hvilken sålunda delar detsamma i tvänne partier, af
hvilka det nordligaste är störst, Här framgår den en
och en qvart mil långa väg, som förenar dessa båda,
till sitt skaplynne så olika ställen. Om, såsom vi
ofvan antydt, det förra endast visar sig i vår egen
tids kostym, framstår deremot det senare i en drägt,
hvilken med stor klarhet låter oss förnimma de bilder,
öfver hvilka tiden i allt tätare och tätare veck
sveper sin slöja, slöjan öfver det som varit.
Nyss nämnda väg är en ny anläggning. Förut begagnades
en något nordligare, men hvilken till följd af
sina branta stigningar var svår att trafikera. Den
nya vägen, som genom mycken möda –sprängningar,
bergbäckars afledande etc. - frambragts, lärer
egentligen hafva den ädelsinnade drottning Lovisa
att tacka för sin tillkomst. VL vilja anföra hvad
derom berättas: För omkring femton år sedan var det,
som drottningen, under en färd från den för sina
truppsammandragningar och lustläger bekanta Axevalla
excercished, med rörelse erfor,
huru de arma dragarna öfver måttan ansträngdes,
hvarför hon sporde, om ej någon beqvämare väg funnes
öfver Billingen eller, i annat fall, om ej en ny
sådan kunde anläggas, då hon skulle vilja bidraga
med en del af kostnaden. Vederbörande togo häraf det
lifligaste intryck. Inom f å år blef den nya vägen
färdig, och han skall hafva kostat omkring femtio
tusen kronor, till hvilken summa drottning Lovisa, om
vi blifvit riktigt underrättade, bidrog med öfver en
tredjedel. Denna »kungsväg» borde således rätteligen
benämnas drottning-vägen.
Utflygten till Värnhem är en bland de förnämsta, som
kunna göras i Sköfdes och Billingens nejder. Hvilket
intresse erbjuder icke också den åldriga, fridfullt
belägna klosterkyrkan, som så väl bibehållits intill
våra dagar: denna arkitektoniska interiör - inom hela
vårt land sökande sin like -, med sina konstrika,
artistiskt nyckfulla och ändå alltid betydelsefulla
stensniderier i blommor, bladverk och figurer på baser
och kapitäler, sitt praktfulla kor och sin pittoreska
koromgång, sina furste- och kon ungagrafvar och
den mysteriösa ton, som hvilar öfver det hela med
dess magiska färgskiftningar, alstrade af de genom
de smala, högt belägna fönstren i dunklet här och
der inträngande solstrålarna, jämte skimret från
den gröna, sammetsdjupa tapet - ofterhärmlig äfven
af den högst drifna konstindustriella skicklighet -,
hvarmed tiden smyckat murar, bågar och pelare ... allt
bidrager att förtjusa vårt öga och gripa oss i vårt
innersta väsen, att försätta oss i den underbaraste
stämning och att för vår inbillning till lefvande lif
framkalla en mängd tilldragelser från det minnesrika
fordom. Men vi stanna ej här under templets högresta*
hvalfbågar, vid den store jarlens graf eller framför
de la Gardiernas stöder; på denna sidan Billingeii
lockar äfven landskapets skönhet med oemotståndlig
makt vår håg.
Från kyrkan begifva vi oss först till det närbelägna
»Klostret» (gästgifvaregården), för att intaga några
väl behöfliga förfriskningar, då vi nu vilja se
den storartade panorama, som nödgar oss att bestiga
Billingens branter.
Ett stycke söder om Värnhems kyrka ligger en
liten badort och helsobrunn invid en kulle, kallad
Himmelsberget, och efter denna nämnd Himmelskällan,
hvilken flitigt anlitas af personer ej blott från
närmaste trakt, utan ock af längre ifrån komna, som
i denna nejd valt sina »sommarnöjen». I närheten
af Himmelskällan tåga vi uppåt Billingen, och
här från höjden möter - liksom ock på ättestupan
vid Öglunda, dit vi äfven skola begifva oss - en
hänförande skönhet, hvilken kan förjaga den trängtan,
som kanske alstrats hos oss vid tanken på orden:
»se Neapel och sedan,dö».
Landskapet, skenbart vidsträckt som en Vigridsslätt,
manar, i dess egenskap af i Nordens historia
vidtbekant stridsfält, tanken att dröja en stund \id
de heta duster, som der utkämpats. I midten af täflan
skönja vi ock platsen för det nu försvunna Axevalla
slott, men främst bland stormningar och strider,
främst bland det kao& af rök och blod och lågor,
som den gamla borgens minnen förtälja om, står dock
lifligast för oss bilden af Thord Bonde och hans
dristiga bedrift
Hela det herrliga Valla härad utbreder sig för våra
fötter. Den stora slätten med ömsom enstaka träd,
ömsom grupper af sådana eller hela skogsdungar och,
till sist, med i ett obestämdt, blåaktigt fjärran
försvinnande ofantliga skogssträckor - alltsammans
späckadt med städer, byar, kyrkor och herresäten - ter
sig icke med allt detta på en jämnförelsevis flat yta,
nej, hela terrängen visar den behagligaste vågrörelse
och vexling med större eller mindre kullar, och på
otaliga ställen framglänser en mängd vattenspeglar:
det säges ock, att denna del af Vestgötaslätten har
lika många sjöar som året dagar. Der på näset se vi
en tempelspira, der på udden en fasad och på ett och
annat ställe ett löfrikt »isola bella» spegla sig i
de klara, skimrande ytorna. Någon har sagt: »vatten
i ett landskap är såsom ögonen i ett ansigte»; - här
bland Hertas grönklädda skaror är det alltså mer än
ett strålande ögonpar, som möter våra blickar.
Längst till venster:! den omfångsrika täflan sträcker
sig den stora Hornborgasjöni en lång rand, likt
klingan af ett väldigt slagsvärd, som ännu skimrar
lika blått och blankt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
