- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
121

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Billingen. C. S. Hallbeck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121

som fordom - och vid taflans motsatta sida, hägrande
som ett fepalats, reser Kinnekulle sina tinnar mot
skyn. Men bort i fondens midt varsna vi Skara och
Lidköping och till sist, men mera som en aning,
blott en fin ljusstrimma under en knappt skönjbar,
dunklare rand: det är Yenern med dess andra strand.

En half mil norr om Värnhem ligger Öglunda lilla
anspråkslösa kapell och uppe i Billingen här
invid skådar man, högt öfver bergets skogbevuxna
afsatser, ett naket, med ett till ett bredt gap,
genom någon våldsam naturrevolution, itu-sprängdt
klipp-parti med lodräta väggar-, detta parti är
i sjelfva diabasen. Mödosam är promenaden, men
pittoresk den stig, som leder dit upp: under kronor
af körsbärslundar och annan löfskog, förbi brusande
qvarnar och risslande bäckar, öfver stättor och genom
täta snår af barrskog, uppför den ena stalpeii efter
den andra lyckas man slutligen, andfådd och varm,
att nå krönet -af de sig öfverst resande klipporna,
hvilka bilda den förut nämnda ättestupan eller
Öglundalctyftan, som den också kallas.

För att komma ned i klyftan, hvilkens sidor likna
väldiga borgruiner och hvilkens botten utgöres
af i kaotisk oreda om hvarandra vräkta stenar och
klippblock, måste man med kraftigt stöd af både armar
och ben, liksom i en skorsten, ned-klänga genom de
höga stenpelarnas trånga mellanrum. Nedkommen bland
ymnigt växande hallonbuskar, märker man snart under
en mot de upprättstående pelarnas bas lutad klippa,
öfver hvilken en enbuske bredt ut sitt gröna hölje,
en öppning, som, om man hukar sig något, lemnar
genomgång till klippans motsatta sida, men som tillika
med ett par trappsteg leder ned i en grotta, hvilken,
ehuru liten - ej större än styrhytten på ett fartyg -
dock är af stor märkvärdighet, ity att den med sin
fullkomligt reguliera form och sina, liksom efter
vinkelmått tillhuggna och ordningsfullt uppstaplade
klippstycken, hvilka bilda taket, väggarna och
golfvet, ser ut, såsom vore den danad af menniskohand,
änskönt den är ett verk af naturen ensamt.

Klyftan i sin helhet har, såsom af vår illustration
synes, i sin pittoreska fysionomi äfven något tycke
af ett teater-, sceneri med dess sidoväggar och
skulle kunna utgöra ett lämpligt motiv för en Robergs
pensel. Vid ena sidan står på den högsta klippan en
gran, liksom på utkik, och denna kännetecknar också
stället långt nere på slätten. Fristående pelare,
af hvilka kring den ena smyger sig ett körsbärsträd,
begränsa å ömse sidor utsigten, som, ehuru blott en
flik af den stora duk vi i närheten af Himmelskällan
och från »stupans» platå hafva skådat, likväl fordrar
särskildt ett par ord: sjön, vi se, kallas Emten och
den mellersta af de tre holmarna, härifrån sedda så
obetydliga, kan dock bereda främlingen, som någon varm
sommardag gör en båtfärd på de glittrande vågorna,
en angenäm öfverraskning, ty om han här landar,
skall han finna de skuggrikaste gångar och gemak,
ett formligt litet palats, bildadt af trädens och
buskarnas löfverk och grenar. Denna förtju^ sande
idyll kallas Odelii holme, efter en numera afliden
pastor Odelius i Öglunda, som här med egen hand åt sig
skapade detta Tusculum, hvilket för honom utgjorde den
käraste plats. Att sällskapa här med Sjögrens lexikon
och någon af den klassiska fornålderns författare
lärer för den gamle hafva utgjort höjden af all
jordisk lycksalighet.

Från Öglunda återvända vi ej samma väg, vi kommit,
utan välja en, som går längs med bergets sluttning,
norr och rundt om detsamma och hvilken, från
Värnhem räknadt, till Sköfde utgör tre mil Denna
omväg är högst intressant. Till venster öppna sig
oftast de vackraste utsigter, af hvilka en, just i
norr om Billingen, då vi taga af ett stycke på en
biväg ned till egendommen Stolan, torde vara den
märkligaste. Öfver sjö och skogig slätt se vi här
långt bort i bakgrunden någon-

ting rödt skymta - det är ända till ’det aflägsna
Mariestad som blicken når!

På vägens motsatta sida öfverraskas man ock alltjämnt
af städse nya, pittoreska partier; dock, en närmare
redogörelse för alla de olika motiv, som fängsla
ögat, äro vi icke mäktiga. Men genom de under denna
rundresa kring berget gjorda iakttagelserna kunna vi
fullständiga dess allmännare karak-täristik.

Man skulle kunna likna Billingen, med sina öfverst
stående, raka klippmurar, sina många afsatser, sina
raviner och presi-piser, vid en med grafvar, vallar
och utanverk, med redutter och bastioner befästad
stad af ofantligt omfång. Belägrad och kringränd
af oerhörda härskaror, hvilka i full stormlöpning
besatt alla verk, ja, sjelfva den högsta muren, synes_
blott här och der en liten bit af den stormade borgen
sjelf. Men dessa \ som hafvets sand talrika trupper
.äro ej i krigsgudens tjenst, de äro alla Floras
barn och älsklingar. Ja, det är en öfverväldigande
växtrikedom, som här kringgjordar och omkransar den
mäktige sten j ätten! Än är det barrskogen, som i
täta massor tränger sig uppåt bergets sidor och öfver
dess kam, än på samma sätt löfskogen, båda i ständig
vexling aflösandc hvarandra. Men de många trädslagen
synas ock understundom blanda sig samman i de mest
fantastiska grupper:

"Tall. gran och hassel, en, bok och lind Niga mot
vind, Buga för vind -

Alm, Mgg och hassel, lönn, sälg och lind , Blomstra
för vind Buga för vind -"

Och man skulle näsjan kunna instämma med den
skjutsande körsvennen, som upplyser: »här finns alla
slags trän». Bland björkarnas yppiga, men smidiga
former och mjuka lockar, bland äsparnas darrande
gestalter, bland hela den öfriga svit, hvarmed
gudinnan med ymnighetshornet här* framträder, må vi
ock särskildt uppmärksamma de vilda körsbärslundarna,
hvilka med sin under blomstringstiden bländande
drägt öka prakten af skogens gröna, i tusen nyanser
skiftande mantlar. Men körsbärsträden stå ock stundom
så tätt å ömse sidor om vägen, att deras grenar och
löfverk, omfläktande våra tinningar, bilda skuggrika
hvalf öfver oss, under det vi blott behöfva sträcka
ut handen, för att nå - det är ej blomningen nu -
den rubinröda frukten. Äfven arkader af annat löfverk
passeras under färden, men stoltast stå dock alltid
ekarnas triumfbågar.

Men ånghvisslans gälla lystring når vårt öra,
och slutad är vår färd i denna paradisiska ängd
med dess hänförande^ tableaux vivants (lefvande
taflor), hvilka sekler skådat, om hvilkas skiftande
färgspel och olika uttryck årets tider, dagens och
nattens stunder förtälja, men om hvilkas största
scenförändringar blott årtusenden kunna vittna.

Mycket af hvad den orientaliska fantasien i dikten
målat har vesterlandets kultur förverkligat. Vi
kunna nästan likna de frustande ånghästarna vid den
arabiska sagans monst-rösa tjensteandar, hvilka på
besvärjarens maning i en blink förflytta honom fram
och tillbaka mellan de aflägsnaste trakter.

Våra nya kommunikationsmedel hafva ej sin minsta
betydelse - redan från början af denna -uppsats antydd
- uti att främja kännedommen om vårt land och att
med så stor lätthet låta oss få skåda dess herrliga
taflor - »hvad ögat tjusar, är för hjertat ljuft» -
och, då vi finna skönhet inom egna gränser nog att
fylla vårt bröst, sålunda qväfva en mindre berättigad
trånad efter främmande fägring. Fosterlandskärleken
blifver ock till sist den fastaste grundval för våra
verUiga - våra ideala sträfvanden!

C. S. Hallbeck.

Sv. Familj-Jonrn. 1880.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free