Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 94.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
mig, fick en så stark svindel, att jag handlöst föll
ned i stolen, och hade ej Lena så hastigt kommit
med vattnet, så vet jag ej när jag repat mig. Det
var svårt att under sådana omständigheter resa bort,
och då min man såg mig så medtagen, var han nog god
atj sända återbud och sjelf blifva hemma."
"Det gjorde han säkert mycket ogerna», menade
prostinnan med en helt slipad min. »Är du för resten
nöjd med Lena? Den der lilla slinkan var alltid på
sin kant i prest-gården, och jag trodde ej du skulle
blifva rätt nöjd med henne.»
»Lena är en mycket bra och tillgifven tjenarinna.»
»Hon är väl rädd för husbonden, kan jag tänka. Han
har respekt med sig!»
»Det har han, men både tjenstepersonalen och hela
egendommens befolkning hålla af honom för hans
vänlighet och rättvisa.»
»Nå ja, hvad befolkningen och deras rättigheter
beträffar, så lärer han föga hålla på tidens bruk
och seder. Han lärer vara i somligt mycket medgörlig,
men fasligt sträng i somligt.»
»Icke sträng i annat än sedlighets förhållanden och
i öfrigt i moraliska och religiösa pligter. Han har
alltid varit sträng mot sig sjelf, och vill uppamma
goda seder och hederliga åsigter hos alla, som lyda
under honom.»
»Nå, vi lemna honom nu i fred. Jag tycker i alla
fall om honom för att han var vänlig mot mina
studenter. Nå, gudskelof, det är också gossar hela
dagen, och nog kan han verka för dem, i framtiden
förstås. Säg, du, han tycker ju mycket om dem?»
»Var säker, goda tant, att Conny aldrig glömmer sina
nya slägtskapsband, och hvad han eller hans far kan
vara dem till gagn, det blir ej underlätet.»
»Tack, min vän, du lofvar mig ju också att ni, för
grannsämjan, göra en tacksamhetsv.isit på Anneberg
hos majorens? Då du är frisk, så må pastoratsfriden
bibehållas.»
»Så riktigt frisk är jag icke . . . Jag vet,
att tant...»
»Säg ingenting barn. Jag förstår alltsammans!»
Nu ingick samtalet i en annan kanal och afbröts först
genom budet att bordet var serveradt och herrarnas
ankomst.
Sedan de främmande rest, tycktes Hermine vänta att
hennes man skulle föra talet på den verkan, Amalias
bref utöfvat, men sådan blef icke händelsen. Han
märkte icke, att hon syntes något upprörd, och märkte
han det, så antog han det somo den naturligaste
följd af hennes retliga svar dagen förut. Ångern var
helsosam! Hon fick ej göra ett sådant sätt till vana.
Sedan han tyst gått några slag fram och åter i
förmaket, der de befunno sig, yttrade han helt tvärt:
»Hvad för slags uppdrag har pappa gifvit dig och som
du så allvarligt skulle uppfatta?»
»Det var ett, som icke borde blifvit gifvet till mig^
sade hon sorgset. »En fader, så god som din, så klok,
borde väl känna sin son tillräckligt för att förstå,
att han aldrig skulle tillåta sin hustru att i
den allra obetydligaste mån inverka på sig. Hans
önskan känner du, att du, som vald riksdagsman,
skall representera ditt land. Du har förut, som
sjelfskrifven riddersman, bevistat riksdagen, men
dermed är han ej belåten. Att dock tala med mig,
som ej tillerkännes något omdömme i dylika frågor,
var ju löjligt.»
»Ja, så tyckes du sjelf hafva ansett det, efter du ej
yttrat ett ord till mig. Men säg - i fall du mäktar
tala det lugna och lämpliga språk, du intills i går
begagnat - hvarför vände pappa sig till dig?»
»Hvarför?»
»Ja, var så god och nämn det!»
»Derför, att han ansåg, att jag möjligen skulle komma
att få någon smula inflytande hos min man.»
»Och du har ej ansett det löna mödan att försöka?»
»Hvartill skulle det tjenat? Bör man försöka det
omöjliga? Vi hafva visserligen icke varit gifta ett
halft år ännu, men det har varit tillräckligt för
att visa mig, att du väl tillåter
mig att dela dina litterära arbetsmödor och äfven
inviger mig i landtbruksförhållanden, men att du
anser alla politiska åsigter, och deraf utgående
konsekvenser, totalt utom min fattning. Och blefve
du statsman och ingick i något slags embete, skulle
du anse alla frågor, härledande derifrån, äfven utom
min fatt-nirigsgåfva. Litteraturen, i vissa delar,
ladugårdsskötseln och, förstås, moraliska maximer
för det husliga lifvets jämna maskineri, se der,
hvad en hustru, som är gift med en fullkomlig man,
är reducerad till att förstå! Nej, det var sannt,
q värn-verket och det nya tegelbrukets gagn äro också
vetenskaper, som jag kan studera, - om det roar mig!»
Conny betraktade sin hustru, liksom han
skulle betraktat en naturföreteelse, som han aldrig
förut tänkt sig få
»Hermine», sade han slutligen, mycket mildt, »hvad
går åt dig?»
»Yet jag det! Men då du frågade mig, livar f Or
jag ej använder ett inflytande, som jag icke äger,
tillstår jag, att jag blef upprörd. Nåväl, jag är
upprörd! Hvad vill du mer?»
»Jo, om du tillåter det, skulle jag vilja säga,
att mitt förnuft börjar fatta, att du ej rår för
ditt otåliga väsende. I går qväll bad du mig icke
plåga dig med frågor och i qväll åter synes du i
en stämning, som ordentligt utmanar mig att fråga,
.hvad som så fullständigt förändrat dig. Vet, att
långt ifrån att vara utan någon makt öfver din man,
skall han, om det kan glädja dig, verkligen kasta
sig in på den politiska banan. Men märk, Hermine, min
far har sina gammaldags, aristokratiska principer och
aristokratiska tendenser. Mina gå i en annan riktning,
men, ehuru han fruktar detta, tror han det ej. Och då
nu denna sak är afgjord (Conny ansåg onödigt förklara,
att han redan förut afgjort den med sig sjelf) och
du ej behöfver klaga öfver brist på förtroende å din
mans sida, så visa du äfven honom förtroende och säg,
hvarför du blifvit dig så olik.»
»Dyre, älskade Conny, låt mig först tacka dig för
din oväntade fördragsamhet. Jag skall alltid söka
att beherrska mig, men det är likväl möjligt, att
jag tills vidare, då och då, kommer att pröfva ditt
tålamod. Men var endast lika god mot mig som nu,
så blir all retlighet qväfd.»
Conny var icke rätt säker på tydligheten i det
språket. Han kastade sig ned på soffan och slöt
hastigt under tystnad hustrun till sitt hjerta,
men de frågor, hans ögon gjorde, voro tydliga.
»Tant, du förstår, är så erfaren i allt. Ack, Conny,
jag talade några ord med henne och. hon upplyste mig
om, att min aning var grundad. Men då en aning ej
är fall visshet, var jag rädd att, då Amalias bref
så våldsamt verkade på mig, bedraga dig. O, Conny,
Conny, jag ser huru detta griper dig, och dock ser
jag väl huru lycklig du är.»
Ja, han var lycklig i den grad, att han i den
ömmaste hviskning bedyrade, att han skulle tro
sig vara ovärdig den höga nåd, Gud bevisat honom,
om han icke nu öppet erkände för sin älskade, både
att han verkligen varit svartsjuk till otrolig, ja,
löjlig grad, och att han redan på förhand beslutat
ingå i det offentliga lifvet. »Men vet, min Hermine,
att numera skulle all verldens män få betrakta dig,
utan att jag erfar en enda ovärdig rörelse. Du är mig
nu helig! Och om du ej funnit makan hafva tillräcklig
makt, så får mitt barns moder desto mer. Var ej
afundsjuk på henne, som jag högst älskar!»
Med de djupa, sköna ögonen fyllda af glädjetårar
svarade hon: »Huru ädelt, huru värdigt din
karaktär och ditt hjerta, att i stället för stolta,
triumferande ord om en arfvinge till ditt namn och din
blifvande rikedom höra dig inviga dina nya pligter med
den modiga bekännelsen af sådana fel, som mången man
ej alls skulle anse för fel. - Men du, min dyre make,
förklarar icke de heliga sanningarna för andra, utan
att lefva dig in i dem. Din bibelläsning är ej en tom
form, du straffar dig sjelf1 vid minsta öfverträdelse
och ändå, jag kan ej hjelpa det, finnes hos mig ett an
»Uttala det!»
»Jag törs icke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
