Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 94.) - Huru en naturkraft tvingas att motarbeta sig sjelf. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
»Du ser, min älskade vän, att till och med pappa
försäkrar, att det icke skall finnas något släp af
främmande, utan vi få lefva inom familjen. Och med
mig skall du blifva nöjd!»
»Jag är redan lugnad, min Conny. De skrifva så
vackert. Men låt mig nu se, att du tills vidare är
tålig mot min enda slägting.»
»Ja, nu kan du lita på mig» försäkrade han och
trodde äfven sjelf att han var att lita på. Men hvar
gång prostinnan kom och höll honom au courant med
alla slags förutsägelser, grundade på vidsträckt
erfarenhet, blef han olycklig och önskade den
evinnerliga pratmakerskan ett så pass anfall
af reumatismen, att den kunde fängsla henne vid
prostgården.
m naturkraft tvingas att motarbeta sig
m man kunde tänka sig vinden såsom ett lefvande
väsen med bestämd afsigt att verka i någon viss
riktning, så vore denna afsigt naturligtvis, att
drifva alla flyttbara föremål åt det håll, dit han
sjelf blåser. Men seglings-konsten, denna märkvärdiga
uppfimning, som mest af alla det menskliga snillets
triumfer öfver naturens krafter verkat att sprida
civilisation öfver verlden, visar på ett förvånande
sätt, huru man genom ett klokt användande af
vindens kraft kan tvinga denna att verka mot sin
egen riktning.
Att segla fördevind för ett utspändt segel är i sig
sjelft en så naturlig sak, att så snart menniskan
lärt sig förfärdiga en farkost och sätta den i sjön,
hvem som helst kunde uppfinna konsten att sätta upp
en duk på en stång och derigenom bespara sig roddens
möda, utan att, såsom myten förtäljer, en gudinna
behöfde utbreda sin slöja för vinden, för att visa
menniskorna seglingskonsten. Men att segla bidevind,
att då man har vinden »stick i stäf», som sjömännen
säga, då man med
sitt fartyg är i B (se närstående figur) och vinden
blåser i-från A rakt e-mot B, såsom pilen vid A
visar, likväl tvinga denna vind att föra fartyget
från B till A, är en konst, som, enligt en annan
myt, innehades af O den, men hvars uppfinnares namn
sjunkit i glömskans flod. Sagan berättar, att Oden
med sitt skepp Skidbladner hade medvind hvarthän han
ville segla, eller att skeppet gick fram både i mot-
och medvind, hvarmed antagligen bör förstås, att Oden
kände konsten att kryssa sig upp emot vinden. Måhända
bör sägnen, att Erik Väderhatt hade vind åt hvad håll
han ville hvifta med sin hatt, tydas på samma sätt.
Genom kryssning eller segling zigzag i riktningen
BODA är det möjligt att komma fram rakt emot
vinden. Konsten utöfvas af fiskaren i den lilla båten,
såväl som af befälhafvaren på det stolta skeppet,
utan att den förre äger samma irisigt som den senare
i seglingskonstens teori. Men företeelsen är i sig
sjelf så märkvärdig, att det för hvarje bildad person
torde vara af intresse, att göra sig reda för huru
man härvid tillgodogör sig naturens krafter.
Om vi föreställa oss ett fartyg vid B, som styres
i riktningen BE, och FG visar seglet, allt sedt
i plan, så är det klart att vinden, som träffar
seglet FG i den mot detsamma sneda riktningen AB
eller Hl, ej kan utöfva verkan med hela sin kraft,
ty en stor del deraf liksom slirar utefter FG och går
förlorad. Skall vinden utöfva sin fulla verkan, måste
den falla vinkelrätt mot seglet, och följaktligen gör
en vind af viss styrka i riktningen Hl precist samma
verkan, som om en i proportion svagare vind blåste i
riktningen KL Vinden i riktningen Kl tvingar fartyget
mot L. Vore fartyget rundt som ett klot.
och seglet det oaktadt kunde behålla sin sneda
ställning mot vinden, så skulle fartyget drifvas i
riktningen KL af den kraft, hvarmed vindens styrka
öfvervinner ’ vattnets motstånd. Men fartygets form
är sådan, att det lider största motståndet af vattnet
just i denna samma riktning, hvaremot motståndet i
riktningen BE är minst, hvarför fartyget, om man så
får uttrycka sig, helst går i riktningen BE. Striden
mellan vindens kraft att föra skeppet mot L, vattnets
motstånd mot denna kraft och fartygets benägenhet att
gå i riktningen BE gör, att skeppet hvarken går mot E
eller mot L, utan mot C. När fartyget kommit till C,
vänder det och gör en dylik segling på andra bogen,
hvarigenom det uppnår D, gör der åter en vändning
och kommer omsider till A.
För att vinna mesta fördel under »bidevindsegling»
(det namn man gifvit åt segling så nära vindens
riktning, som här är visadt), bör seglet så. brassas,
att det delar vinkeln HIE mellan vindens riktning
och fartygets medellinie midt i tu.
Vi hafva här för enkelhetens skull endast visat
ett segel på fartyget, men det är tydligt, att
förhållandet med alla de öfriga är detsamma som
framställts med detta. Likaledes hafva vi ansett
tillräckligt att visa tvänne vändningar under
kryssningen och anmärka blott, att man stundom
måste göra en mängd seglingar på hvardera bogen,
somliga längre, andra kortare, allt efter farvattnets
beskaffenhet och längden af afstån-det emellan A och
B. Att fartyget tecknats oproportionerligt stort
emot längden af dess kurs, har varit nödvändigt,
emedan läsaren annars ej skulle kunnat upptäcka det
utan att nyttja förstoringsglas.
Vinkeln EBC eller MBN visar fartygets »afdrift» ifrån
den styrda kursen och kan observeras derigenom, att
man med en qvadrant upptager vinkeln mellan fartygets
styrda kurs NB och kölvattnets riktning MB. Genom
fartygets framfart uppkommer nämnligen på vattenytan
akter om detsamma en strimma, som man gifvit namn af
»kölvattnet» och hvilken visar den kurs, MB, fartyget
verkligen har seglat, ehuru det styrt en annan.
Det har alltid vid skeppskonstruktion utgjort ett
föremål för konstruktörens ifrigaste bemödande, att
gifva fartyg och segel en sådan form, att skeppet
derigenom blifvit en utmärkt bidevindseglare, så
långt detta varit förenligt med fartygets bestämmelse
i öfrigt. Innan ångmaskiner funnos på sjön, var det i
synnerhet för fartyg, som förde post och passagerare,
nödvändigt, att då kryssning ifrågakom kunna ligga
nära vinden och likväl göra god fart. Dessa egenskaper
voro också af högsta vigt för krigsfartyg, i synnerhet
de smärre, hvilka derigenom kunde undfly en starkare
fiende och upphinna en svagare. Ehuru ångmaskiner
numera allmänt användas på krigsfartyg och äfven
vunnit en vidsträckt tillämpning inom handelsflottan,
finnes dock ännu och kommer troligen i alla tider att
finnas en mängd fartyg, hvilka, emedan vindens kraft
fås för intet, äro hänvisade uteslutande till seglen
såsom fortskaffnings-medel, och för sådana skepp blir
förmågan att segla väl bidevind alltid en hufvudsak.
Ett någorlunda skarpt, väl konstrueradt fartyg kan
under vanliga förhållanden alltid kryssa sig upp emot
vinden. Men det gifves omständigheter, då afdriften
blir så stor äfven för ett välseglande skepp, att
ingenting vinnes med kryssning. Detta händer, om
det blåser så hård storm, att fartyget ej utan att
kantra kan föra så mycket segel, att vindens kraft i
seglen öfvervinner det vindfång i skrof och tackling,
som drifver far*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
