Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medusa. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
jungfru, som hotas att uppslukas af molnen eller
mörkret i gestalt af en fasaväckande drake. Likaså
torde Persevs ursprungligen vara en personifikation
af solen. Månen kämpar i natten med mörkret, men
solen stiger omsider upp och förjagar de nattliga
skuggorna - sådan är den enkla naturföreteelse,
som den grekiska sagan om Persevs klädt i en poetisk
drägt. Att segra öfver hafvets bepansrade drake, var
emellertid icke möjligt med vanliga vapen. Persevs
ägde också i sin hand ett vapen, som intet dödligt
kunde motstå. Detta vapen var ett afhugget hufvud,
hufvudet af Medusa. En hvar, som blott såg på detta
hufvud, blef till sten. Medusa var en af gor-gonerna,
trenne systrar,
"en vingad, ormalockig slägt, en menskohätsk, hvars
blotta åsyn släcker hvarje dödligt lif."
(Aischylos, Prometevs 798.)
De bodde, dessa gorgoner, efter hvad antiken trodde,
vid verldens yttersta ända, i en nejd af evig natt,
der hvarken sol eller måne skiner. Det är det hemska
intrycket af nattens tysta mörker, som gifvit upphof
till myten om dessa skräckbilder, den grekiska
fornverldens »spöken». Det grekiska ordet gör g os
betyder skräckinjagande, och sådant var också deras
utseende. Grekens fantasi har i detta koncentrerat
alla sina föreställningar om det han ansåg mest
fasaväckande. Skalderna och den äldre konsten
skildra dessa gorgoner såsom bevingade vidunder
i människogestalt, med breda, ofantliga hufvuden,
platt-tryckta näsor, vildt rullande ögon och vidöppet
gapande munnar, som visade, utom två rader skarpa
tänder, ett par framstående vildsvinslika betar och
tungan uträckt. Det måste medges, att detta just
icke är något skönhetsideal. Härtill kommo ormar,
inflätade i deras hår och som gördlar ringlade
kring deras kropp. I senare tider ser det dock ut,
som om man skulle tänkt sig denna ormprydnad endast
tillkommande Medusa, icke de båda andra, hvilkas namn
voro Steino (den kraftiga, den väldiga) och Ewryale
(den vidtsväfvande). (Medusa betyder den herrskande.)
Persevssagan berättar oss, att Åkrisios lät i ett
underjordiskt hvalf inspärra sin dotter Danaé. Ett
orakel hade nämn-ligen spått honom, att han skulle
dö genom sin dottersons vållande. Men himmelens
öfvergud, Zevs sjelf, kom i form af ett gullregn
(»gyllene solstrålar») och besökte henne i hennes
fängelse - och så föddes Persevs. Mof och barn lät den
förgrymmade Åkrisios innesluta i en kista och sänka i
hafvet - men kistan landade vid ön Serifos, hvilkens
herrskare, Polydektes, gjorde Danaé till sin slafvinna
och sände Persevs, för att blifva af med honom,
ut på ett äfventyr, som var farligt nog. Det gällde
ingenting mindre, än att hemta hufvudet af Medusa,
den enda af gorgonerna, som var dödlig; de båda andra
voro odödliga. Genom bistånd af Hennes och Pallas
Atene erhåller Persevs en osynliggörande mantel,
en dolk i form af en skära och ett par bevingade
skor, hvarmed han kan flyga genom luften. Så kommer
han till gorgonernas mörka hemvist. Lyckligtvis
träffar han dem sofvande. Lukianos från Samosata
(Hafsgud. dialog. XIV) berättar oss, att Atene höll
sin sköld framför Persevs, så att ej anblicken af
gorgonerna skulle döda honom; i gudinnans blanka sköld
ser han vidundren återspeglas, och med blicken fäst på
spegelbilden i skölden fattar hän med venstra handen
Medusas hår och skiljer med dolken i den högra i ett
hugg hufvudet från kroppen. Innan de andra systrarna
vaknat, har redan Persevs hunnit fly undan.
Ur den .halshuggna Medusas blod föddes Krysaor
(gull-svärd) och vinghästen Pegasos. Den senare
är en bild af det snabbt framilande åskmolnet, den
förre åter af blixtens eldstråle. Få vi tro Ovidius,
så är det derjämte tvänne andra naturföreteelser,
som få sin förklaring genom Medusa-myten, nämnligen
uppkomsten af de otaliga libyska ormarna och af
korallerna. De förra hafva, enligt honom, sitt
ursprung ur de bloddroppar, som, medan Persevs med
sitt byte flög öfver Libyen, droppade ned på jorden
från gorgonens hufvud. (Metamorfos. IV, 618). Sedan
derefter Persevs under vägen funnit Andromeda och med
hjelp af sitt nyvunna kraftiga vapen lyckats besegra
hafsdraken, lägger han, efter hvad Ovidius omtalar
(Metamorfos. IY, 745), Medusahufvudet från sig på
stranden,
och se - växterna der omkring förstenas. De yra,
lekande Nereiderna (böljorna) glädja sig åt denna
förvandling - och dessa förstenade växter, som
hafvets fagra döttrar fört med sig på djupet som nya
pikanta leksaker, äro hvad vi nu kalla koraller. Om
också detta antika försök att förklara korallernas
ursprung, som Ovidius här meddelat oss, just icke kan
anses tillfredsställande i vetenskapligt hänseende,
så är det onekligen desto mera poetiskt.
Hvad sagan berättar om Persevs’ vidare öden, hör
icke hit - det kan vara nog att nämna, att han efter
sin återkomst till Argos verkligen, ehuru af våda,
råkade blifva orsak till sin morfars död. Hvem kan
väl hindra oraklets uppfyllande? Det skedde vid
en diskus-kastning. Också denna tanke förklaras af
föreställningen om Persevs såsom ursprungligen en
solgud: solens skifva (diskus) kan lika väl bränna
till döds, som väcka till lif.
Medusas hufvud lemnade sedan Persevs till Pallas
Atene, och nästan alltid har konsten framställt
denna gudinnas fjäll-harnesk, egiden, prydt med en
Medusamask. Ett sådant gor-gmieion var för öfrigt
något, som ofta förekom inom den antika konsten
och särskildt konstindustrien. Afsigten dermed var
naturligtvis i främsta rummet att injaga skräck - och
derför är också dess anbringande å sköldar, pansar
och hjelmar något som förklarar sig sjelft. Men det
ses också ofta å allahanda husgeråd af fredligaste
slag. Här var dess uppgift att göra tjenst som ett
apotropaion, det vill säga ett medel att bortvända det
olyckliga inflytandet från »onda ögon», en sak som
ännu i dag sydlänningen hyser den mest vidskepliga
fruktan för. Den grinande Medusamasken troddes
nämnligen kunna injaga skräck hos den illvillige och
förvirra honom samt derigenom göra hans afsigt om
intet. Derför framställas också alla så uppfattade
Medusamasker i fullaste face. Med tiden nedsjönk yal
också denna mask allt mera till betydelsen ,af blott
en sirat, ett ornament, särdeles i de fall, der den
äldre, vederstyggliga typen blifvit utbytt mot en-
yngre och skönare.
Bland antika konstverk, som framställa Medusa, är,
hvad den äldre typen angår, det berömdaste en relief
af kalksten från det äldsta af de sex antika tempel,
hvilkas ruiner ännu i dag kunna ses vid Selinunte
på Sicilien. Keliefen, som förvaras i Palermos
museum, visar oss> huru i Atenes närvaro Persevs
skär af halsen på Medusa, som i sina armar håller
den lille Pegasos. Det ligger dock, i sanning,
föga helleniskt i dessa ålderdomligt intressanta,
men oformligt klumpiga figurer - och det åsyftade
fasaväckande i Medusahufvudets grimas närmar sig
starkt till det komiska. Den förskrifver sig troligen
från sjette seklet före Kristus och tillhör alltså den
hel-leniska konstens barndom, men samma »förfulande»
uppfattning af Medusa låter sig följas ännu långt
fram i tiden. Man har svårt att tänka sig, att denna
afsigtligt vederstyggliga vrångbild af menniskans
ansigte kan vara en skapelse af samma grekiska folk,
som onekligen ägt det känsligaste skönhetssinne
af alla, så långt mensklighetens historia sträcker
sig. Också öfvergick sedan den grekiska konsten med
tiden till en helt annan uppfattning af Medusa, ehuru
naturligtvis den gamla, skräckinjagande typen ofta
bibehölls i de fall, der Medusamaskens betydelse af
ett åpotropaion kom i främsta rummet.
Den grekiska gudaverlden fick inom såväl konstens
som mytens område med tiden allt mera en riktning på
det menskliga. Så småningom öfvergick också Medusa
i folkets uppfattning allt mera från en vidrig
skräckbild till en skön ungmö. Det ser ut, som skulle
denna ombildning hafva börjat temligen tidigt. Redan
Pindaros, som lefde kring 500 före Kristus, talar
om »den skönkindade» Medusa. Under den romerska
kejsartiden är förvandlingen redan länge sedan skedd,
såsom vi finna af följande verser, hvarmed skalden
Ovidius slutar fjerde boken af sina »Metamorfoser»:,
"En man af.de stora
ställer den frågan fram: hvi af systrarna ensam Medusa
hår på hufvudet bar, som flätade voro med ormar?"
Hvarpå Persevs svarar:
,,Medusa lyste ät fägring
och var ett mål för friares hopp, för qvinnornas
afund. Men af hennes gestalt det skönaste voro
dock håren."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
