Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gabriel-Honoré Riquety, grefve af Mirabeau. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
det förstörande kursvingleri, som nu stod på sin
höjdpunkt. Med vanlig oräddhet angrep han det i en
följd af ströskrifter, och med god verkan. För att
undgå finansministern Calonnes hämnd, sökte han
derpå en fristad i Berlin. Från hans vistelse på
tysk botten härröra" flera betydande skrifter. Det
var nu en gång Mirabeaus sak att bekämpa förtrycket,
hvar och i hvad form han än mötte det. Fånge i Joux,
hade han med sin penna biträdt en fattig bärare,
som våldförts af uppbördsmännen; biltog i Holland,
hade han rest sig upp mot den menniskohandel, de
tyska småfurstarna drefvo; då han, nyss lösgifven
från Yincennes, företager en utflygt till Schweiz,
för att genom försäljning af några handskrifter
förvärfva något till sitt lifsuppehälle, erfar han
i hvilken svår belägenhet kantonen Geneve befann
sig mellan Savojens inkräktningsplaner å ena och
Frankrikes egennyttiga beskydd å andra sidan, och
han skyndar att till franska regeringen insända
en skrift till förmån för den hotade fristaten;
under vistelsen i England utgifver han en skrift mot
kejsar Josef II:s våldsamma ingrepp i holländarnas
traktatsenliga makt öfver Schelde-floden; under
sin vistelse i Tyskland tager han, i sin skrift
om Moses Mendel-sohn, till orda för de förtryckta
judarnas emancipation. Franska regeringen anförtrodde
honom ett hemligt diplomatiskt uppdrag i Berlin; de
underrättelser, han hemsände, utgaf han sedermera i
sin skrift Hofvets i Berlin hemliga historia. Derjämte
samlade han .nu materialerna till sitt namnkunniga,
stora verk Om den preussiska monwkien. I början af
1787 återvände Mirabeau till Frankrike, der inom kort
den skådeplats öppnades, på hvilken han gjort sitt
namn odödligt.
Den enväldiga kungamakten, i ett föraktligt
hofslödders händer, hade omsider kommit derhän
att, med all sin oinskränkta maktfullkomlighet,
stå redlös och vanmäktig inför det allmänna elände,
den framkallat. Man fann sig tvungen att vädja till
ombud för folket. På Mirabeaus råd kallades 1787 en
församling af ansedda män (»notabler»), för att rådslå
om rikets finanser, och sedan detta steg en gång var
taget, blef det nästa, under den växande jäsningen i
landet, att upplifva rikets lagliga representation,
»de allmänna ständerna» (adeln, presterna och
»tredje ståndet»), som ej varit sammankallade sedan
1614. Mirabeau, hvilkens popularitet var omätlig i
Provence allt sedan rättegången mot hustruns familj,
valdes både i Aix och Marseille till deputerad
för tredje ståndet. Ständernas sammanträde ägde
rum i Versailles den 5 Maj 1789. Den dagen är det
nya Frankrikes födelsedag. Mirabeau var nu fyrtio
år gammal; ej fullt två lefnadsår stodo honom
åter. Endast i samband med en utförligare teckning
af de två årens händelser skulle hans verksamhet
på denna nya skådeplats kunna rätt framställas. Här
kunna blott några allmänna drag komma i fråga.
Om man kan räkna pressfrihetens grundläggning redan
från revolutionens första dag, så har Mirabeau sin
andel häri. Han började då utgifva en tidning;
den förbjöds af regeringen, men Mirabeau aktade
ej förbudet, hufvudstadens valmän protesterade
mot regeringens åtgärd och regeringen vågade ej
upprätthålla sitt förbud. Några veckor senare var
det Mirabeau, som i ett afgörande ögonblick uttalade
det afgörande ordet. Hofpartiet hade beräknat?-
att riksständerna skulle bevilja de skatter, som det
ursinniga slöseriet med statens medel påkallade, och
sedan helt beskedligt låta sig skickas hem igen. Men
de tre ståndens representanters flertal var fullt
beslutet att börja ett genomgripande reformarbete,
och hofpartiet insåg snart, att åtminstone några
eftergifter åt folkviljan måste göras, åtminstone
några missbruk afskaffas. Konung Ludvig XYI, helt och
hållet beherrskad af sin gemål och hennes rådgifvare,
kallade ständerna till ett gemensamt sammanträde den
23 Juni, då han redogjorde för de få och små reformer,
hvilka han ville medgifva, hvarefter han befallde
stånden att genast åtskiljas, för ätt dagen derpå,
hvar för sig, fortsätta sina arbeten. Adeln och en
del af presterna aflägsnade sig också, men tredje
ståndet rörde sig icke. Överceremonimästaren föll
då på det orådet att upprepa konungens befallning,
men fick af Mirabeau till svar: »Gå och säg dem,
som skickat er, att vi äro här i kraft af nationens
vilja och att vi endast för bajonetternas makt
skola vika härifrån.» Och derefter beslöt tredje
ståndet, att dess medlemmar voro okränkbara och
att hvar och en, som förgrepe sig mot en deputerad
med anledning af dennes ord eller handlingar
såsom folkrepresentant, skulle straffas såsom
förrädare. Inför denna tredje ståndets fasta hållning
svigtade hofpartiet, och de ännu tvekande bland
adeln och presterna gingo nu att förena sig med
tredje ståndet till en kammare, Frankrikes första
nationalförsamling.
Utan tvifvel var Mirabeaus ord en af de starkaste
drifkraft erna till nedslående af de gamla
missbruken. Yisserligen förfäktade han nya grunder
för ett nytt samhälle, när han understödde förslaget
om kyrkotiondens indragning och prester-skapets
förvandling till aflönade statstjenare, när han
försvarade religionsfriheten, när han bekämpade
förslaget att förklara katolicismen för statsreligion,
hvarvid han påminde om, att han från talarestolen
kunde se det fönster (i Louvre-palatset), från hvilket
en fransk konung (Karl IX under Bartolomeinatten
1572) skjutit på sina undersåtar. Men han var ej
en revolutionär för revolutionens skull, han ville
ej omstörta allt, han ville lagligen begränsa, men
ej omintetgöra eller till ett tomt sken förvandla
konungamakten. Medan han mot konungens dåliga vilja
och tvätydiga manövrer satte ett obevekligt motstånd -
han erinrade en gång om hofnarrens ord till Filip II:
»hvad skulle du göra, om du sagt nej» men hela verlden
jan -, så var det denne samme hofvets tuktomästare,
som försvarade konungens »veto» (stadfästelserätt)
och rätt att afsluta fördrag och börja krig. När
nationalförsamlingen, oroad af det växande antal
personer, som, uppskrämda af tingens nya ordning,
begåfvo sig till utlandet, stod i begrepp att
votera en skräcklag mot emigranterna, då var det-
Mirabeau, som, i ett af sina mest lysande tal
stundom öfverröstad af våldsamma protester, nedslog
detta beklagliga förslag. »Om I gören en lag mot
emigranterna», yttrade han till slut, »svär jag att
aldrig lyda den.» Och lagen blef ej gjord förr än
efter - Mirabeaus död. ,
Mirabeau ville hejda, moderera den revolutionära
rörelsen. Detta kan väl ej läggas honom till last,
ty det är ju hvad efterverlden önskat, att det måtte
hafva skett, och beklagat, att det ej lyckades. Att
han för detta ändamål trädde i förbindelse med hofvet,
som han sökte upplysa om sakernas verkliga läge och
förmå att omfatta en ärlig och förståndig politik,
är väl ej heller någon rimlig anklagelsepunkt mot
honom. Emellertid återstår den skuggan på hans namn,
att han mottog penningar af hofvet. Men de, som sagt
att han »sålde» sig, hafva ej talat sanning. Han
gick ej hofvets ärenden, men han ville försona
konungamakten och folkmakten, han sökte förmå hofvet
att finna sig uti det oundvikliga, uti det för båda
parterna nyttigaste, hvilket i hans ögon var en
konstitutionel monarki. Man kan ej påvisa något hans
ord, någon hans gerning, som ådagalägger att han blef
sina grundsatser otrogen. Man bör ej glömma, när man
jämnför början och slutet af hans politiska bana, att
han redan tidigt motsatte sig ytterlighetsåtgärder,
som han fann orättvisa och vådliga. Och glömmer man ej
detta, så skall man erkänna, att han, i stort taget,
var följdriktig.
Underhandlingarna mellan Mirabeau och hofvet, i hvilka
han satte lif och välfärd på spel, voro från det
senares sida intet annat än idel oärlighet. Hofvet
litade blott på utländsk, väpnad hjelp, för att
återställa det kungliga enväldet. Mirabeau åter
ville en författningsenligt begränsad, men derför -ej
blott skenbar och betydelselös konungamakt. Och för
att vinna detta mål, ville han att konungen skulle
ärligt sluta sig till nationalförsamlingens stora
reformarbete och öfvergifva hvarje tanke på det gamla
statsskickets upprätthållande. Mirabeau förkastade
planen att vädja till de främmande makternas
bistånd; han ville att konungen skulle öppet träda
i spetsen för det ofantligt öfvervägande, moderata
flertalet bland fransmännen sjelfva och med deras
hjelp leda »revolutionen» till moderata, praktiska
resultat. Hofvet låtsade gå in på hans åsigter och
afsigter, men ämnade blott begagna honom såsom verktyg
för helt motsatta syften. Han slapp lyckligtvis
upplefva att se, huru skamligt man bedrog honom.
18*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>