Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gabriel-Honoré Riquety, grefve af Mirabeau. A. H. - Den vandrande juden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Själs- och kroppsansträngningar undergräfde
Mirabeaus helsa. Den 27 Mars 1791 intog han för sista
gången nationalförsamlingens tribun. Den 2 April
tillkännagafs för nationalförsamlingen af hennes
president, att Mirabeau aflidit på morgonen, klockan
half nio-, meddelandet, att ett förslag vore väckt
att en deputation skulle närvara vid begrafningen,
mottogs med ropen: "Yi skola gå alla, "alla". Under
de svåra plågorna hade han uttalat sina farhågor för
hvad hända skulle efter hans död, för de f aktion
er, som då ingen skulle kunna tygla; han förutsåg de
kommande öfverdrifterna och olyckorna. Några timmar
förr än han gaf upp andan bad han, att man måtte taga
bort de onyttiga "tillställningarna" och omgifva honom
med vårblommors doft och tonernas välljud. Ännu dagen
efter hans död hördes hans ord i nationalförsamlingen,
då biskopen af Autun, under folkrepresentanternas
andäktiga tystnad, läste en uppsats af Mirabeau om
den lika arfsrätten-, och ännu
antog. Till nationalförsamlingen framförde
deputationer folkets önskan, att en utomordentlig
hyllning måtte egnas den store hädangångnes
minne. Nationalförsamlingen beslöt att
Sainte-Grénéviéves under byggnad varande nya kyrka
skulle förvandlas till ett Panteon, bestämdt att
i sitt förvar mottaga fäderneslandets store mäns
dödliga qvarlefvor, och att Honoré Eiquety Mirabeau
skulle njuta odenna ärebetygelse 5 på kyrkans fronton
skulle ristas orden: "Ät de store männen. - Det
tacksamma fosterlandet.» Begrafningen firades under
ett omätligt tillopp af folk. "När gick väl någonsin",
sade Gamille Desmoulins, "en konung till Saint-Denis
(de gamla kungagrafvarna), följd af så många hästar,
slafvar och åsnor, som Mirabeau af fria män till
Sainte-Généviéve?"
Det kom snart en annan tid, då man skriade om
Mirabeaus förräderi. Då rycktes liket från sitt
hvilorum och vroks ned å den forna kyrkogården
Sainte-Catherine, nära Clamart,
Den vandrande juden.
(Efter en tafla af Gaston Mélmgne.}
efter döden vann han en seger, i
det att hans tankar i det l de med döden
straffade förbrytarnas kyrkogård i förstaden
ämnet lades till grund för åen lag,
församlingen sedermera l Saint-Marceau.
A. H.
Den vandrande juden.
Lf alla sagor och legender har ingen vunnit en
så stor och allmän spridning, som sägnen om "den
vandrande juden". Intet europeiskt land gifves, der
den icke erhållit, så att säga, infödingsrätt-, en
af de första sagor, som förtäljes för det uppväxande
barnet, är historien om "den vandrande juden", och af
folkdiktens alla gestalter har ingen oftare blifvit
använd för poetisk eller konstnärlig behandling.
Man känner ej med bestämdhet tiden för denna sägens
uppkomst, men det torde ej vara underkastadt -
något tvifvel, att den hör till kristenhetens äldsta
legender. Kedan på tio-
hundra-talet omtalas den som urgammal och långt
förut var den skriftligen upptecknad.
Naturligtvis har sägnen under sin vandring från folk
till folk, från generation till generation, undergått
en mängd förändringar. Detta finner man särskildt af
titelfigurens skiftande namn och yrken. Ahasverus,
Josef, Isak, Laquedem, den vandrande juden, den eviga
juden, Jerusalems skomakare, äro de olika benämningar,
under hvilka denna gestalt framträder i sång och
saga. I fråga om yrket åter uppgifves han i de olika
bearbetningarna af sägnen hafva varit skomakare,
snickare eller portvakt hos Pontius Pilatus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
