Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snödroppen. Æolus - Menniskohanden. (Ur "Europa".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snödroppen*
Wlinterkylan kring mig rådde, Lugnt och afmätt hjertat
slog, Då en vårflägt mildt mig nådde Och en solblick
mot mig log - Ack, en blick ifrån ett öga, Blått
som rymdens vida hvalf; Kärlek, ren som himlen höga,
Genom hjertats fibrer skalf.
Nyväckt vår der inom knoppas, Vinterns drifvor smälta
bort. Än en gång det känner, hoppas, Vaknar, lefver,
innan kort:
Liksom i naturen, uppskjuta Blomster der nyss drifvan
låg, Och snödroppen blygt syns luta Hufvudet i
stilla håg.
Säg, hvad drömmer hon? Hvad tänker Hon väl om
det lif, som nyss Henne främst bland himlens skänker
Gafs af solens varma kyss? Månn’ hon känner, månn’
hon anar Allt, hvad henne förestår: Smärtors djup,
dem ingen spanar. Fröjd, som ingen öfvergår!
-ZEolus.
(Ur "Europa".)
’nekligen är handen ett af menniskokroppens vigtigaste
organ, ty hon lyder ögonblickligen menniskans
vilja och utför det menskliga skarpsinnets svåraste
tekniska uppgifter. Från den enkla handtverkarens
och industriens förfinade produkter ända upp till
den plastiska konstens förnämsta skapelser måste
vi beundra hennes frambringande förmåga. Hos allt
skapadt förefinnes ett behof att höja-sig och nå en
viss fulländning, hvarför också hos djurorganismen
skönjes en länk för länk fortgående kedja från
det lägsta till det högsta. Vi skönja detta från
kräldjuret, som släpar sig på marken, till rådjuret,
som med snabba fötter ilar öfver fälten. I högre
grad märkes denna utveckling hos apan, som genom
de främre extremiteternas gripförmåga nått större
kroppslig frihet. Öfverst i denna utvecklingslänk
står dock menniskan, hvilken, förutom många andra
förmåner, äfven utmärker sig derigenom, att hennes
hand och fot nått en fulländad form, afpassad för
deras skilda uppgifter.
Eedan Aristoteles säger: »menniskan har händer, emedan
hon är det visaste djuret». Darwins lära, som antager,
att i varelsernas kedja gått förlorad en mellanart,
hvilken uppfyllt klyftan mellan menniskan och apan, är
ännu outredd. Från hvalfiskens fenor till vingarna på
den fladdrande fjärilen, från hjortens framfötter till
menniskans armar är det blott en stegrad utveckling
till ett starkare, friare, rörligare organ.
Tummen är det mest karaktäristiska kännetecknet på
menniskans hand. Utan dennes kraftiga medverkan vore
de öfriga fingrarnas styrka och verksamhet försvagad
och nästan utan nytta. Betrakta vi apans tumlösa
hand, märka vi tydligt, hvari orsaken ligger till
menniskans utvecklade, högre förmåga. Till och med
den menniskolika gorillan samt chimpansen hafva icke
ens ett spår af menniskans kraftiga tummuskel. Denna
förekommer hos dessa djur endast som en tunn,
sen-artad tråd.
Genom sin upprätta gång och sin skapande förmåga
förenar menniskan i sina händer och fötter naturens
högsta under. Skaparen har i handen förlänat oss en
af sina största gåfvor, genom hvilken den tänkande
menniskan sättes i tillfälle, att icke allenast
förvärfva lifvets uppehälle och förkorta tiden,
utan äfven att genom konsten förljufva lifvet.
Det är icke vår mening att gifva en anatomisk
beskrifning öfver handens ben-, sen- och
muskelbildning, huru konstrik och förvånansvärd
dess sammansättning än må vara, ej heller att lemna
en skildring af dess näringsgifvande blodkärl
eller iänselnerver, - utan vår mening är att
framhålla handen såsom verktyg för den menskliga
intelligensen. Eedan den grekiska läkaren Claudius
Galenus kallade handen, med hänsyn till dess
fullkomliga byggnad, för instrumenternas instrument
Lika konstrik, som handens byggnad är, lika mångsidig
i förhållande härtill är dess rörelseförmåga och
likaså outtömlig dess tjenstaktighet. I nyare tider
har maskin-
kraften visserligen blifvit använd till åtskilliga
förrättningar hvilka förr verkställdes med handen,
men äfven i framställningen af dessa maskiner måste
vi åter igen icke allenast beundra ett bevis på
menniskoslägtets uppfinningsförmåga, utan också på
ett händernas verk.
Handen kan till och med i visst hänseende ersätta både
öga och tunga. Den blinde har ju, som man säger, sina
ögon i fingerspetsarna. Också den seende låter ofta,
efter ett noga betraktande, fingerspetsarna pröfvande
glida öfver det sedda föremålet, liksom ville han
öfvertyga sig om, att ögat icke irrat sig. Men,
för att icke allenast tala om synorganet, äfven den
döfstumma har i sina fingrar en, om än ofullkomlig,
ersättning för tungans bruk.
Äfven i främmande land, der vi sakna kännedom om
de inföddas språk, tjena oss våra händer att gifva
tillkänna våra nödtorftigaste önskningar. Liksom ögat
ofta är ärligare än våra läppar, så säger ock stundom
en handtryckning mera än ett ord, hvilket kanske
blygt hejdas och liksom bindes fast i själens djup.
Prinsessan Leonora visar Tasso kransen: »förunna mig
den sällan sporda glädjen, Tasso, att utan ord få
säga, hvad jag tänker».
Men icke nog med detta; hvad låter icke uttrycka
sig genom en enda rörelse med handen, från vår
väl uppfostrade och finbildade väns hjertliga
handtryckning till den af kulturen oberörda landtbons
hårda handslag? Från den ljufva smekningen af
en moders hand till lärarens hårda örfil åt en
lättjefull lärjunge? Högtidligt höja vi handen vid
edens begående och ropa derigenom Gud och himmel till
vittnen. I bönen sammanknäppa vi våra händer hårdare,
ju innerligare vi bönfalla; välsignande lägga vi vår
hand på våra älskades hufvuden, med förtrolighet låta
vi den falla på vår väns skuldra - och i återseendets
eller skilsmessans stunder, med hvilka olika intryck
fatta vi ej hvarandras händer!
Handens rörelser följa med själens intryck och
liksom förhöja känslan; ja, man kan säga, att handens
rörelser äfven skärpa våra sinnen.
Romarna bildade sina siffror efter fingrarna, och de
fyra första talens raka streck betecknade handens fyra
fingrar; talet fem uppkom af tvänne upptill åtskilda
tummar, hvaraf formades V, och tiotalet af tvänne
på hvarandra lagda tummar, hvaraf bildades X. Ännu
i vår tid märker man ofta, att folk räknar efter på
fingrarna. Också hvilar det allmänna räkne-systemet
på tiotalet, det vill säga antalet af våra fingrar.
Ståndsskilnaden återspeglar sig tydligt och klart på
handons bildning. Den hand, som är van att svänga
en tung hammare, är annorlunda formad än den, som
kan framkalla ett herrligt strängaspel. Hos de gamla
grekerna och romarna var det höjden af skönhet att äga
en nätt hand med långa, mjuka, omärkligt afsmalnande
fingrar. Man beundrar formen af Mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
