Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskohanden. (Ur "Europa".) - På steppen - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
räkna på fingrarna, se genom fingrarna med någon,
hafva långa fingrar, peka finger, hålla tummen på
ögat på någon, och så vidare, ordspråk, föranledda
af handens betydelse och förvarade genom traditionen.
Känsel och syn äro nära förenade. Synen sammanhänger
dock mera med förståndet, känseln mera med
hjertat. Alla föremål, dem vi uppfatta med det
yttre känslosinnet, öfverföras så att säga åt det
inre. Att »lägga handen på hjertat», se der höjden
af allt bedyrande, det innerligaste uttrycket af vår
känsla! »Hand och hjerta» hafva en djupare betydelse,
än endast en välljudande klang.
Handen bär också trolofningsringen på fjerde fingret,
hvilket bruk redan var antaget i forntiden. Grekerna
buro sina ringar på detta finger, hvilket romarna i
namnet antydde som ringfinger. Den helige Ambrosius
fann väl sedan i en af sina predikningar, att
långfingret borde kallas ringfinger. Isi-dorus hyste
dock åter den åsigt, att fjerde fingret vore det
rätta, emedan detta hade en nerv, som stod i nära
förbindelse med hjertat. Satirikern och epigrammisten
Simon Lemnius var åter af den åsigt, att det icke
var en nerv, utan en åder, som från hjertat tillförde
fjerde fingret dess starkaste och var-
maste blodström. Den moderna vetenskapen har dock
förklarat dessa påståenden för oriktiga, ty alla
ådror i den menskliga kroppen stå i innerlig förening
med hjertat.
Hvad fingrarnas form för öfrigt beträffar,
har den bland målare och skulptörer varit ämne
såväl för studier, som stri-, digheter, och frågan,
hvilketdera bör vara längst, ring- eller pekfingret,
har aldrig på ett tillfredsställande sätt blifvit
besvarad.
Nyss förut hafva vi antydt, att tummen har företräde
såväl i afseende på styrka som rörlighet. Romarna
gåfvo tummen ett namn, som betydde »den starke». En
tryckning af tummen gällde i Rom för ett uttryck
af stor bevågenhet, och när man berömde någon,
brukade man bedyrande höja båda tummarna, då deremot
en motsatt rörelse med dessa fingrar häntydde på
missbilligande och onåd. Saliska lagen, hvilken
betecknade tummen som »gudsfinger», pålade ett hårdt
straff för dem, hvilka stympade eller skadade denna
lem. På tummen bars sigillringen, sigill vaxet på
mången urkund sammantrycktes blott med tummen, och
som en yttermera försäkran och bekräftelse tryckte
man på ett lejdbref detta finger. Det hjertat och
förståndet beslutat, det bekräftar handen. Hand och
hjerta äro ett.
IPå stoppen.
’et är en strålande, glödhet sommar,
ed stålblå himmel, med mark, som blommar, Med luft
af döfvande vällukt full; Se, svalor kretsa kring
himlaranden
I aftonstunden Och majsen höjer sitt ax af guli.
Men tyst! Bland fåglarnas glada körer, Från en fiol
man ock toner hörer, En ljuf och smekande melodi. Det
är ett par, som bland säden vankar
I älskogstankar, I framtidsdröm utan sorger i.
Han, med ett ansigte, brynt af solen, Så ung och
kraftfull, utur fiolen Framlockar toner för vännen
sin; De gamla visor, från barndom kända,
Och derför brända Uti hans håg och hans hjerta in.
Hon går och lyssnar till toner blida, Med blommor
fastade vid sin sida, Med hår, som ringlar på halsen
ner, Med smycken hvilande uppå barmen;*
Hon hvilar armen I hans, och lycklig och stolt
hon ler.
Helt visst går färden till danslokalen, I fria luften
der hålles balen, Der svänga paren så lustigt kring;
Och der en sprittande dans han spelar
Och flickan delar Siii gunst åt gossarnes muntra ring.
Men när hon svänges i starka armar, Då i den spelandes
bröst det larmar En storm af svartsjukans qval och
harm; Men i den yrande dansens ringar
Så lätt hon svingar, Och stannar slutligen, trött
och varm,
Och ser på honom, som står så dyster; Då fram hon
hoppar, så skälmsk och yster, Och kring hans hals
sina armar slår; Den bruna kinden hon kärligt smeker,
Och barnsligt leker Hon med hans lockiga, svarta hår.
Och glömd är vreden, när så hon skrattar; Bort med
fiolen! Han henne fattar Och ilar bort i de andras
rad; Hans läppar lätt hennes kind beröra;
I hennes öra Så ömt han hviskar -’ ja, Gud vet hvad!
T. H.
arf slott.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
XVIII. på, JSIgeslberg.
är vid början af sommaren.
Aldrig tycktes naturen på denna lilla krets af jorden
hafva uppvaknat till ett skönare och praktfullare
lif. Aldrig hade gräset en friskare grönska, aldrig
rosorna en mera glödande rodnad, aldrig lekte
små vågorna vid insjön muntrare och aldrig hade
luftkörerna haft en så glad harmoni. Hela regionen
mellan himmelen och jorden utförde ett jubel och inom
det stora huset och inom hvarje koja var jubel, ty det
var den dagen då arftagaren till all denna herrlighet
döptes. Han var då en fem veckor gammal yngling.
Men det är icke om den dagens festlighet vi skola
tala, icke ens om^ Connys öfvertygelse att himmelens
frid nu inflyttat i hans själ, hvilket ej hindrade
att han vid dagens slut, då den unga modern kanske
något öfveransträngt sig i sällskapskretsen och kände
sig ytterst svag, började i sitt inre en klagan öfver
all jordisk glädjes föga varaktighet. Och då han, för
att trösta sig, noga betraktade sonen, en stark och
präktig pojke, och tyckte sig finna hvarjehanda spår
till intelligens i gossbarnets ansigte, icke ens då
kände han sig tröstad, ty skulle Hermine lemna honom,
visste han med all säkerhet, att ett tomrum, som
ingenting kunde fylla, skulle uppstå i hans lif. Han
älskade henne allt mer och mer och skulle kunnat
SY. Familj-Journ. 1880.
20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
