Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
lemna sig åt den rena njutningen af en fullkomlig
sällhet, hade han ej lidit af den sjukliga
skuggrädslan, att denna känsla Tcunde utveckla sig
till en verklig makt, så att hans fria vilja derigenom
på något sätt komme i fara. Han visste bäst sjelf, att
under hennes sjukdom hans ångest varit så oerhörd, att
både far och mor häpnade öfver hans starka känslor.
Men när faran väl var öfver och första glädjeruset
saktat sig, skyndade han, med ett slags hemlig
fasa och blyghet för sig sjelf, att återtaga sina
förlorade fördelar. Men hans mor och hans hustru,
som så innerligt väl förstodo hvarandra, de jublade
i sina hjertan, ty de visste nu fullkomligt att hans
styrka i detta fall var en förklädd svaghet. Och
Hermine såg fullt tillfredsställd ut, då han på tå
kom in i rummet och i den allra lugnaste ton yttrade:
"Du är ju så god och ursäktar, min vän, om jag ej allt
för ofta kan komma på uppvaktning hos dig och ’lille
herr Sigge’. Men det är sä många råd farsgubben vill
hafva, så jag får släpa omkring alla ägor. Dessutom
har jag en vidlyftig korrespondens för riksdagen, »
»Ja, käre Conny», svarade den unga frun lika lugnt,
»det vore under inga omständigheter skäl, att du
bortkastade din tid här inne. Jag och gossen må mycket
bra och hafva all möjlig vård.»
Men tio minuter senare kunde den så upptagne mannen
åter vara i dörren, för att se efter om han ej hade
glömt sin hatt, sina handskar eller sin näsduk, eller
ock meddela något ur ett ankommet bref och efter han
då i alla fall var der, kunde han väl sitta och se
på dem några ögonblick.
Det är omkring åtta dagar sedan kristningsfesten,
således sex veckor efter arftagarens ankomst,
som man ser två unga damer sitta på en af de
beqväma trädgårdssofforna, på alla sidor omgifna
af blomstergrupper.
Den ena af dem, borgmästarinnan Amalia, som för att
stå fadder kommit till Sigesberg, gungar med stor
moderlig värdighet sin halfårs gamla dotter på knät,
under det hon för Hermine håller tal öfver en gift
qvinnas heliga pligter.
»Som du redan funnit, min bästa vän, återser du icke
i mig den forna Amalia, luftanden, som Conny under
sin ungkarlstid ofta benämnde mig för min rörlighet
och mina fladdrande klädningar. Ifrån den tid jag var
fullkomligt öfvertygad att jag skulle få ett barn
att uppfostra, det vill säga från den tid vi förra
gången reste härifrån, beslöt jag att det skulle vara
fullkomligt slut med det forna lättsinnet, hvilket
jag också jämte den första nyheten förkunnade min
man. Stackars karl, han blef så glad och tacksam för
det ena med det andra, att han blott i halfva ord
förkunnade sitt tvifvel på att jag ville blifva en
allvarlig och grundlig qvinna, en tänkande hustru
för att blifva en tänkande mor.»
»Och huru upptogs den der halfva vinken!» frågade
Hermine mycket intresserad.
»Med oförliknelig smak. - ’Min käre man’, sade jag,
’om någon har skäl att på ett’ grannlaga sätt, ja,
till och med om det vore mindre grannlaga, förråda ett
tvifvel, så är det du, och då du icke blindt tagit
min förklaring för god, sä skall du derigenom hafva
den glädjen att blifva öfverraskad. Och jag kommer
att få emottaga offret af din ånger.’»
»Förträffligt! Fick du emottaga ett sådant offer?»
»Ja, många . . . åtminstone ett i veckan, då det
hette: ’Min söta Amalia, du" blir snart en ordentlig
engel. Jag begriper ej huru du lyckas att hålla dig
uppe i en sådan fullkomlighet. Men icke kan det väl
vara nödigt’, tillade han ibland, ’att du kläder dig
så godt som i säck och aska; de der ärbara bluserna
af renaste vestgötatyg svära kanske för mycket mot
dina föregående eleganta toaletter. Jag tycker mycket
om välklädda fruntimmer, äfven när de stanna blott
vid hemmet. Det synes då att man vill förtjusa sin
man. Och det der lilla bjefset, som damerna använda,
smeker ögat.’»
»I den frågan», yttrade Hermine, halft bortvänd,
»tänker och dömmer gifta män olika. Men huru gjorde
du?»
»Jag förklarade honom, att det beredde mig ett nöje,
att på min- egen kropp se beviset på det changement,
jag företagit,
men för att ej försumma en pligt, tog jag om
söndagarna på mig en brun sidenrock och något band
af glad färg.»
»Men nu, Amalia, då du redan har en dotter, som ännu
icke behöfver blifva afundsjuk på dig, hvarför går du
då så tarflig, att du på morgnarna ibland till och
med Mr nyttjar vestgötatyg i dina bluser, i stället
för de hvita, spetsgarnerade morgonrockarna ? »
»Då man sjelf ammar och sköter sitt barn, kära
Hermine, så bör man kläda sig så, att den lilla
kan rusta med mammas toalett, utan att hon behöfver
ängslas för frånrifna spetsar. Dessutom är jag icke
friherrinna, jag, och hade aldrig låtit öfvertala
mig att taga amma.»
»Ack, Amalia, nu är du hård, du vet ju huru jag
stred för att sjelf få uppamma min son, men doktorn
förklarade Conny, och pappa och mamma höll med honom,
att jag ägde för litet krafter och att både jag och
barnet skulle kommit att lida deraf. Du vet icke huru
jag afundas dig denna ära och lycka, i synnerhet tror
jag att Conny gerna skulle sett mig fullgöra samma
pligt, som du, men han förbjöd mig likväl med ömt
allvar att ens tänka derpå. Och jag hoppas att min
gosse alltid skall trifvas hos mig så väl, att han
ej för mycket fäster sig vid henne, som vi fått att
amma honom.»
»Förlåt mig, söta, goda Hermine, att jag sade den
der dumheten, men tala nu du litet i förtroende
för mig. Var det sannt att ni flyttade in till er
lilla grannstad för att Conny ej tålde prostinnans
inblandning? Tant Louise trodde så.»
»Nej, åtminstone var icke det skälet, som min
man upp-gaf. Saken var den, att han hade en summa
penningar att placera, som han vid vår bröllopstur
hit fick af sin far, och då Kroneby ligger blott sex
fjerdingsväg från staden, tyckte Conny, som ofta har
affärer der inne, att han kunde lägga penningarna
i ett ganska vackert och välbeläget hus, som på
hösten var till salu och aftog då några rum för oss
sjelfva. Dessutom hade han derigenom den tryggheten
att veta doktorn, som han är god vän med, ofta se
till mig.»
»Det var väl för en annan orsak också. Tror du
icke man råkar veta att herr baronen ville vara
fastighetsägare för att väljas till riksdagsman i
borgarståndet just till den riksdag, som nu stundar
och som lärer blifva så vigtig, för att få bort den
gamla ståndsrepresentationen? Min borgmästare blir
ock vald.»
»Derför hade Conny ej precis behöft köpa huset,
men det kan alltid vara bra som det är. Vi flyttade
in i början af Januari och bodde der tre månader,
under hvilken tid Conny ständigt hade komitéer och
öfverläggningar. Han verkade redan då mycket godt
för staden, och jag gjorde mitt bästa att intaga
fruarna. Vi voro på många små tillställningar och
hade sjelfva en större på stadskällaren.»
»Ståtligt, och unga friherrinnan var högsta hönset
i korgen, med hvilken notabilitet de andra fruarna
krusade i dörren.»
»Fy, så elak du är. För namnets skull visste jag när
jag borde iakttaga min värdighet. Men du kan lugna
dig dermed, att jag aldrig gick före borgmästarinnan,
ty hon var gammal och dessutom stadens ära, Åh, se
här har jag nu min herr man jämte amman och barnet.»
Hermine sprang emot de ankommande och tog med
strålande ögon Junker Sigge från fadern, som redan
tagit honom från amman. Och nu var det ett intagande
skådespel att se de unga mödrarna, lekande med de
små varelserna. Amalia var helt stolt, då hennes
dotter med sina starka händer rent af höll på att
strypa »lille balon» genom att draga mössan för hår
dt af honom.
Conny stod några steg ifrån, med ett utseende som
tydde på fullkomlig förtjusning.
»Hvad är det för bref du har i hand, förmodligen från
dina blifvande valmän?» sade Hermine i det hon svepte
en liten röd filt närmare om barnet och skrattade,
då Amalia visade huru den hvita morgonklädningen blef
tillskrynklad. Men Conny såg blott huru vackert det
röda omhöljet kring sonen draperade sig på den unga,
sköna moderns klädning.
»Ja», sade han slutligen, »det här brefvet kommer
xlu ej att tycka om.»
»Hvarför då, är det ett affärsbref?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
