Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
i fall hon verkligen kommer upp med sin man, blir
mig ett sällskap.»
»Nej, tvärt om blir det superbt. Amalia öfverdrifver
nu litet sin värdighet, men det jämkar sig. Det ser
så husligt ut, att, när herrarna då och då titta in,
se ett par unga fruntimmer med sina broderier vid
divansbordet.»
»Och dessutom, min vän, vid tebordet. Herrarna
skola alla komma in och dricka te och prata litet
i förmaket, der jag skall göra mycket festligt och
treflig! Du får nog se att dina nya vänner här hos
oss icke sakna hotell-lokalen.»
»Ack, så älsklig du är. Om några dagar börjar dina
riksdagsmottagningar. Man behöfver ej vänta.»
Unga herrskapets våning strålade vackert, icke
till öfverflöd, af ljus, lampor och inbjudande
eldbrasor, med länstolar omkring. Det var en ytterst
behaglig anblick för dem, som kommo utifrån den
kalla, regnfyllda luften. I synnerhet var förmaket
anslående, med sitt doftande tebord der framför
ljusen, blommorna, det utsökta porslinet och det
magnifika te-brödet i silfverkorgarna, något än
bättre lyste, nämnligen en värdinna så förtrollande,
att flera af herrarna ej ville öfvergifva tebordet,
utan med hatten mellan sina knän förtjusta togo emot
både tekoppar och allt hvad hon bjöd. Vid hennes sida
strålade och pratade en annan ung dam, också en hustru
till en af ståndsbröderna, men huru mycken hyllning
än föll på hennes lott, kunde den ej liknas vid hvad
som föll på Hermines.
Hon öfversåg med både värdighet och gladt behag
sin stora krets-, än var det en brukspatron,
som Conny presenterade, än en borgmästare, än en
litteratör, än en publicist, än en rådman, än en
fabrikör, än en handlande, än en bonde och än en
för detta militär. Det var ett stort och brokigt
virrvarr. Och Conny slet verkligen litet ondt för att
få sitt kotteri samladt i hans intill salen stötande
arbetsrum, hvilket ändå hade att bjuda på både brasa,
punsch, konjak och cigarrer, förutom storartade
diskurser, djerft påpekande och utdömmande allt
’murket’. Men får man tro det otroliga, så smickrade
det i alla fall värden, att många af gästerna
öfvergåfvo hans tempel för att alldeles intagna
återvända till hans hustrus.
Men bäst det som bäst var, gick ändå en så att säga
grannlaga förstämning genom kotterierna på ömse
sidor om salen, då efter en högljudd ringning en
stor och ståtlig gestalt visade sig, som minsann
ej tydde på något murket. Det var baron Sigesmund i
egen person. Han hade några dagar, utan sin gemål,
varit i staden, men ehuru han blifvit bjuden till
Connys samling, något som ej kunde undvikas, hade han
nekat att komma emedan han förut var bortbjuden. Men
huru intresserad han var af sitt whist-parti,
lemnade han det ändå för att, som han glädtigt sade,
på en halftimme uppvakta sin sonhustru. Den gamle
aristokraten var mycket känd och aktad och blef under
sin korta visit mer än vanligt uppburen af sin son,
något som äfven spridde sig i hela kretsen, när han,
efter att hafva druckit te hos Hermine, besökte
sin sons rum och med diplomatisk takt ingick i alla
dagens ämnen.
»Det är en ofantligt älskvärd och högst intressant
och redbar gammal ädling», sade man. Men då han
försvann likt ett stjernskott för att lysa på en
annan hemisfer, kände man sig i alla fall lättad, ty
nu kunde samtalen friskare än någonsin flyta in i de
kanaler, som mötet afsåg att befara. Och diskussionen
hade just uppfångat den rätta vindflägten, då supen
anmäldes och med den damernas välde åter vidtog.
»Nå, gick det ej förträffligt, min vän?» frågade
Hermine, då sista gästen lemnat dem. Och sista gästen
råkade just vara kusin, borgmästaren, som i en enskild
sammankomst blifvit så uppehållen, att han blott fick
tid att hemta sin hustru.
»Jo, mer än förträffligt. Du har så eröfrat
alla herrarna, att jag derigenom får dubbelt
inflytande, jag är redan utsedd till ordförande
i ett utskott. . . Men du, min Hermine, får
ytterligare alla händer fulla med arbete. Du nödgas
gå igenom mina reseanteckningar innan vi lemna bort
dem. Och du är ju så älskvärd och hjelper mig med
korrekturläsningen? Blott jag ej med mina pretentioner
inkräktar på Junker Sigges.»
»Frukta ej, jag räcker till på alla händer.» »Det
är en sanning. Låt oss nu gå in och taga god natt
af ynglingen.
XX.
Bref från. Ibaron
till lians gemål.
»Min gamla, trogna maka!
Jag sade dig, när jag for hemifrån, att jag icke
skulle komma att besöka Connys mottagning (han vill
hafva sammankomster hemma hos sig i stället för
att alltid mötas på något hotell, och det är icke
illa). Men vet du, sedan jag slutligen, efter att
hafva suttit i en högligen gemen otur vid spelbordet
hos grefve H - s, dit jag var bjuden, fått trwhn
(jag hade fyra honnörer på hand) så beslöt jag att
lemna spelet i annan mans hand och gick att på en
stund förlusta mig i min herr sons nya lustgård.
Tro icke min nådigaste Louise, att jag har den
allra ringaste harm mot vår käre Conny, för det han
går en annan väg än min! Jag kan aldrig glömma den
beredvillighet hvarmed han gick in på att pröfva sina
krafter vid diplomatien. Han frigjorde sig visserligen
snart nog, men jag är ännu er-kännsam för försöket,
ehuru jag (när jag ser hans djupa, om än beslöjade
kärlek för Hermine) nästan misstänker att han, som ej
visste att hon på sätt och vis då var förlofvad med
Amalias nuvarande man, kanske friat och fått afslag.
Men för all del, min söta vän, stöt icke på Hermine
i den saken. Huru förtroliga ni än äro, så blefve
det synnerligen genant för henne, i fall jag gissar
rätt. Men å andra sidan ’var det i sådant fall ett
verkligt underverk, att han kom tillbaka. Jag är
alldeles ur stånd att utfundera, huru han kunde få
håll på sin stolthet och framför allt på sin ömtåliga
retlighet, ända derhän, att han skriftligen gjorde
ett nytt försök. Stackars Conny, han är på sitt
sätt ett original, men han är den präktigaste karl,
en far kan önska till son.
Du trodde du, min kära Louise, att det skulle kosta
på mig att se honom i de liberala lederna. Alldeles
icke! Hvad jag var bekymrad för, var att han icke
skulle fästa sig vid någonting annat än landtbruket
och sin litteratur. Nå det skall blifva rätt roligt
att läsa hans reseäfventyr. Men om han utmärker sig
i riksförsamlingen så är jag än mer belåten. Och det
skall du få se att han gör ... Men en dag får nog
både han och mången med honom erkänna att om de nya
qvastarna lyckas sopa bort ståndsrepresentationen, så
få de kanske ändå svårare arbete, att sopa från sina
egna dörrar en hel hop trassel, som hindrar det nya
fullkomlighetsmönstret att uppfylla alla fordringar,
som komma att ställas derpå,
Jag gick alltså till min fru sonhustrus mottagning,
ty Conny hade på förmiddagen sagt mig, att man
först skulle dricka te hos henne. Emellertid förstod
jag, då vaktmästaren - Conny har inga betjenter -
insläppt mig i salen, att öfver-läggningarna och de
öfriga diskussionerna redan kommit i gång i värdens
enskilda rum. Och som dörrarna stodo öppna utåt salen,
hörde jag Conny med sin ståtliga stämma, ganska varm
men icke förifrad, tala om något som vann mycket
bifall, hvilket förstods då en stor, stark fabrikör,
en galant karl, som jag sedan blef presenterad för,
liksom för hela sällskapet, dundrade till om uråldriga
institutioner med mera.
Jag smög mig in till unga friherrinnan, som också
hade ett kotteri, der Amalia hjelpte henne att
göra les honneurs, men Amalia var icke vid rätt
godt humör. Hon tänker nu blott på sina moderliga
pligter och räknade visst minuterna tills hon kunde
slippa hem. Jag hann emellertid knappt mer än helsa
på vår förtjusande Hermine och h viska henne i örat:
’Hvar har du dina qväkarkostymer? Connys ögon finna
sig bestämdt illa af den glänsande färgen i din vackra
blåa klädning’, och hon leende och förtroligt svarat:
’Jag har erbjudit mig att sända efter dem, hvilket
han dock afslog’ - än min son med utsträckta händer
skyndade emot mig och, som jag tyckte, ganska förnöjd
drog mig in till den stora cirkeln, der jag uppriktigt
taladt, min söta Louise, fann mig så bra att jag kände
mig nästan missnöjd med att jag lofvat komma tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
