Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
helt andra intryck, än en låga, som fladdrar upp,
lyser en liten tid och slocknar! Tror du väl, att
Amalia och hennes man skulle kunna hafva en sådan
stund?»
»Nej, det tror jag icke, emedan emellan dem ej råder
den sympatetiska kedja, som håller våra intryck så
nära hvarandra. Det är mina varma böner till Gud,
som lärt mig begripa hvad du, med din upphöjda natur,
af kärleken fruktade och af kärleken anade.»
»Tack, tack, nu är jag stålsatt! Du har lotsat dig
in i mitt sanna väsende, men hade du ej det förmått,
hade vårt äktenskap blifvit olyckligt, ty en gång
öfvertygad, att du funnit lyckan blott i hyllningen
af din skönhet och dess utöfvande makt, den jag sätter
sist, skulle jag blifvit kall och slutligen hård. Men
nu lemnar jag dig. O, om det vore i öfvermorgon!»
»Och första korrekturet på ditt arbete? ...»
»Får vänta på min öfverblick. Skrif en ursäktande
biljett.»
Sjelfva dagen, då den högvigtiga reformfrågan
afgjordes, är bäst att hoppa öfver. Det var en dag
med feber i alla ådror. Feber, ångest och jubel.
Morgonen efter den triumferande utgången förklarade
Conny, att han omöjligt kunde komma hem till middagen,
ty man hade stor middag på Phoenix. Men på aftonen
skulle han komma hem med några särskildt beslägtade
politiska själar . . .
»Det vill väl säga på en jubelsexa?» frågade hustrun
leende.
»Naturligtvis, och jag tillåter dig illustrera dagen
genom att aflägga toalettprof i den genre, som bäst
lämpar sig för att behaga. Ja, jag tillåter både
brukspatroner, borgmästare, fabrikörer, handelsmän,
prester och bönder, att blifva förtrollade, ty
i dag njuter jag verkligen af lyckan och en glad
tillförsigt, att den icke genast sviker mig genom
något inre missmod. Gossen är ju frisk?»
»Fullkomligt. Men skall du icke skrifva till
pappa?»
»Jo, det tänker jag just göra innan jag går
ut. Hvilken triumf det var! Men det ängslar mig,
att min dyre fader, Gud välsigne hans ädla, gamla,
riddersmannahjerta, kanhända icke ser triumfen med
synnerligt nöje.»
»Jo, det gör han för din skull. . . Men hvad är detta,
som jungfrun kommer med? Ett telegram? Troligen en
lyckönskan, min vän.»
Det föll en aningens hemskhet plötsligt öfver mannen
i f allheten af hans glädje . . . hans nyss uttalade
förhoppning!
»Lyckönskan», eftersade han med en röst, som ägde
ingenting af dess vanliga fasthet, sedan han sett att
telegrammet var dateradt från Sigesberg. Så snart han
läst det, föll papperet ur hans hand och han rusade
så häftigt till dörren, att han så när sprungit omkull
sköterskan, som inkom med den lille.
»Flyg, någon der, till hyrkusk-kontoret! En vagn om
några minuter. Skynda!»
»O, hvilken förfärlig underrättelse! Låt mig
följa med!»
»Du kommer efter med vårt barn. Men icke en sekunds
uppehåll för mig. Min far, min far!»
Telegrammet var från Connys mor och förkunnade att
baron Sigesmund på morgonen träffats af slag, men
hade sans ännu.
Och sans hade han fullkomligt, då sonen, som kört de
fyra milen i brinnande fart, kom till hans läger,
upprörd såsom han det aldrig varit, ty en våldsamt
undertryckt anges, låg såväl i den ömma fråga, som
den innerliga bön, han hvit skade i faderns öra.
Den sjuke skakade mildt det ärevördiga
hufvudet. »Lugna, lugna dig . . .» sade han
tydligt. »Både som son och som man har du handlat
värdigt. Sigesberg skall blifva dig heligt för min
skull och för din stackars, stackars mors.»
»O, Gud, ja, men huru skall jag kunna förmå bära
detta» i fall... i fall. .?»
»Du skall, om det är Guds vilja, bära det så, som
jag har rätt att vänta af dig.»
»Men när skall jag väl lugna mig i medvetandet af
att jag uppfyllt de rättvisa önskningar, pappa hade
på sin ende son! Tog jag ej alltid hänsyn till mina
egna åsigter?»
»Om du handlat annorlunda, skulle det varit
fullkomligt en svaghet, som jag ej satt värde på,
utan beklagat. Den
uppvuxne sonen, om än hans idéer i mycket äro olika
med faderns, gör denne mesta äran, då han konseqvent
fasthåller vid sitt mål, när det är värdigt Gud och
menniskor. Din bana är nu klar. Men lår jag ej se
min dotter och lille Sigge?» Blott en timme senare
än sin man kom Hermine fram. Men först på aftonen
kunde hon slippa in, ty samtalet med sonen hade så
djupt angripit honom, att han måste blifva ensam med
hustrun och läkaren. ...
I de forna rummen, som det unga paret bebott vid sin
bröllopstur, gick Conny med stormsteg fram och åter.
»Detta Sigesberg, detta olyckliga Sigesberg! . . Ack,
Hermine, min själ törstade efter frid, huru vill du
nu att jag någonsin skall finna den? Blott en enda
gång i mitt lif gjorde jag honom till viljes och då
bedrog jag honom.»
»Du, min Conny? Förtviflan angriper din
omdömmes-kraft, du skulle hafva bedragit din far.»
»Ja», svarade han vildt, »och det var din skull!»
»Conny, Conny, smärtan måste bränna dig olidligt,
då du...» »Kan tillstå sjelfva sanningen. Minnes du
kanske ej ett samtal, som vi hade en dag, då vi möttes
vid den der skogsbacken, der du ... lika mycket,
du vet hvad som hände . . . och har väl anat verkan
deraf. I fyra långa dagar derefter kunde jag ej komma
ur den marterande vissheten, att jag handlat som en
dåre och alldeles icke förmådde fatta, huru jag skulle
inför far och mor, som kände mitt förehafvande, kunna
förklara dess utgång. Jag skulle hellre låtit slita
min kropp i stycken, än förevisa hvad som tilldrog
sig i själen. Då kom min fars innerliga bref,
med påpekandet om ett lämpligt inträde för mig i
legationen. Och han berättade derjämte, att han hört
omtalas din förlofning. Nå väl, var jag ej en ädel
son, som gaf mitt nådiga samtycke, när jag icke visste
hvar jag skulle göra af mig, utan måste anse som en
himmelens hjelp, att en så vacker utväg stod mig öppen
. . . Vidare lät jag de gamla glädja sig åt deras sons
eftergift och jag gaf dem ingendera det förtroende,
som hedern bort förbinda mig till. Ädelmodet har varit
ensamt på deras sida, ty om de än sedan gissat något,
hafva de aldrig vidrört det sår, som jag hittills dolt
för både dig och dem ... Du kan säga mig (jag läser
det nog i din blick), att det var mitt högmod som
led. Men det må hafva varit hvad som helst, så vet,
att jag aldrig skall glömma de der fyra dagarna och
alla de misstankar och missräkningar, som derunder
sögo blodet från mitt hjerta ... Nå, hvarför säger
du ingenting, skall jag alltid lida ensam, skall jag
ensam ångra! Skall jag ensam bära bördan?»
»Conny, om jag kunde taga hela ditt lidande ifrån
dig, så svär jag dig inför Gud och vid din dyre,
gamle faders hufvud, att jag skulle göra det med
glädje. Men detta passionerade utbrott är följden af,
att dina nerver kommit ur sitt normala tillstånd. Jag
vill och bör icke tala om den der stunden, som utgör
en så smärtsam punkt för ditt minne, det skulle du
sedan ej förlåta mig. Men för mig sjelf säger jag,
att jag...»
»Nej, tyst, det var icke någon din handling,
som sårade
mig, det var min olycka . . . Men tyst, här kommer
doktorn...»
Och läkaren var det, som yttrade, att den sjuke
först ville
se sin sonhustru och sin lille sonson; under tiden
skulle han
stanna hos herr baronen.
Då Hermine med sitt barn på armen gått ned,
sade Conny, i det han med en af tårar fylld blick
betraktade läkaren: »Jag förstår . . . Det finnes
ringa hopp?» »Ack, ty värr, ringa ...» »Kanske
. . . mindre än ringa?»
»Det fruktar jag, ty innan morgonen torde ett nytt
anfall infinna sig och då blir det en farlig följd.»
Conny fortfor att gå fram och åter. Aldrig hade
ett sådant uppror funnits i hans natur. Han kunde
ej längre stanna inne. Han skyndade ut. Men ute
kunde han ej heller stanna, ty friden flydde honom
öfverallt, ända tills vid hans återkomst modern
stapplade emot honom, slöt honom till sitt bröst och
lade hans hufvud, liksom då han var den lilla gossen,
mot sin axel. Då kändes det godt. Nu kom Hermine och
räckte honom sonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
